Honey, I’m back!

Att sammanfatta 2018 måste ändå beskrivas som en comeback. En comeback från en plantarfasciit som kom hårt och aggressivt i augusti 2017 och som fick mej att välja total löpvila, rehab och stakmaskin. Hösten 2017 var i stort sett löpfri och jag körde bara styrka och alternativ konditionsträning.

Men i november/december började foten kännas bättre igen och jag började försiktigt tassa kort och långsamt och fattade ett beslut att 2018 skulle bli grymt.

Jag tog kontakt med min vän Kalle och frågade om han kunde tänka sej att hjälpa mej då jag vet att jag bara skulle köra på annars och förmodligen skada mej igen. Jag hade ju fått en startplats till Stockholm Marathon i födelsedagspresent, just några dagar innan foten ballade ur totalt och att ta mej runt det loppet blev årets stora mål.

Januari kom och jag började springa två gånger i veckan. Sakta och inte alls långt för att långsamt vänja foten vid belastningen igen. Efter varje runda var jag trött i foten men det gjorde inte ont. När månaden var slut hade jag lyckats gnata ihop 54 km och jag var så nöjd.

Sakta men säkert ökade jag distansen månad efter månad och foten höll. Efter ett tag kom jag på mej själv att inte tänka på den efter löprundorna och jag började inse att det nog skulle gå att ta mej runt ett marathon trots allt.

Våren kom och med den värmen. Det gick på några dagar i april, från långa tights, buff och väst till att några dagar senare springa på bana i shorts och sport topp.

20 april

Den 19 maj sprang jag mitt första lopp. Göteborgsvarvet. Jag hade fått tag i en startplats och såg inte det som en tävling utan som ett träningspass och det låg perfekt i tiden, två veckor innan årets utmaning, Stockholm Marathon. Jag sprang tillsammans med Camilla och vi såg till att ha roligt under hela loppet, high-fiva så många barn vi bara kunde och få ett skön upplevelse under 21 km.

Två veckor senare var det dags! Stockholm Marathon. Mitt eldprov. Skulle foten hålla hela distansen? Jag hade inte känt av den på länge men jag kände mej inte helt hundra. Formen kändes bra och jag var pirrigt förväntansfull. Packade in sambon och min fina vän Josefine i bilen och drog upp till huvudstaden. Allt kändes bra om det inte hade varit för värmen. Det var 30 grader varmt och överallt pratades det om riskerna av att springa så långt när det var så varmt. För min del kändes det som jag var väl påfylld med vätska men jag var också galet medveten om hur hårt värmen går åt mej när jag springer. Innan start mötte jag en massa fina människor, träffade Skruven och Karro, Skövde Johan och kramade om Therese Konstig. Glad, förväntansfull och pirrig. Jag hade planen klar för mej. Springa på puls och försöka gå lite tuffare första milen. Vätska på alla stationer och fylla på med salt.

Det gick åt skogen på studs. Pulsen stack iväg som en skenande gasell redan efter någon kilometer. Jag mysjoggade och hade puls som om jag sprang intervaller.

Jag bet ihop och knatade på men hittade aldrig flowet eller glädjen och när jag kommit ungefär halvvägs åkte spyan som en Yo-Yo i halsen. Jag hade innan start bestämt mej för att jag skulle bryta loppet om jag spydde eller fick frossa pga värmen så jag hade inte så mycket val än att börja gå. Jag fick revidera om min plan till plan B vilket bara var att överleva och ta mej i mål. Så jag sprang tills jag nästan spydde och sen fick jag gå tills det la sej. Så höll jag på större delen av loppet. Kan inte säga att jag tyckte att det var ett fantastiskt lopp och jag hade fullt upp med att ta mej runt så har ärligt talat inte upplevt loppet alls.

Väl i mål var jag mer lättad än nöjd och jag var så ledsen och frustrerad på mej själv att jag inte klarat av loppet bättre. Men det la sej efter en stund och jag insåg att jag hade tagit mej runt ett marathon i 30 graders värme, med puls som en kolibri och illamående under mer än halva loppet. Sak samma vad tiden var. Jag hade gjort det, foten gjorde inte ont! Jag var tillbaka!! Mindre än ett år från min skada var jag tillbaka och sprang marathon helt smärtfritt!

Jag slet som ett djur under sommaren, med inspirationen, mot värmen och nötte mil efter mil.

Valde att springa morgonrundor på Hofsnäs med kaffe paus på bryggan och ett bad för att svalka kroppen. Åt kopiösa mängder vattenmelon och badade varje dag.

I augusti sprang jag Prinsen Minne i Halmstad med vänner och tog revansch på det loppet med från 2017 då jag sprang det med en ond fot. Denna gången var det ett upplevelselopp och jag njöt verkligen av att få jogga längs med havet och hänga med mina vänner.

Jag bestämde mej för att testa ett marathon till under hösten och klurade på att ställa upp i Mariestad. Men tre dagar innan loppet nöp det till i min hälsena och den svullnade upp och det gick inte att springa en meter så det blev att hoppa den planen och gå till naprapaten istället för chockvåg och återigen någon vecka löpvila.

Men hade ett lopp till inplanerat i kalendern och det var Palma Halvmaraton i oktober och det skulle jag springa med min älskling. Han hade fått startplatsen av mej i födelsedagspresent och vad passar bättre än att kombinera semester och lopp tillsammans med kärleken på hösten. Att vi dessutom skulle få med kompisar från Finland gjorde bara resan ännu bättre.

Ett jättefint lopp med konstiga vätskestationer senare så var vi i mål och kunde fortsätta att njuta av vår lilla minisemester. God mat, fina vänner och solsken.

Efter Palma hade jag egentligen inga mer mål för året men någonstans längst in skavde det en liten önskan om att testa 6-timmars igen. Fast jag inte känt av foten på nästan ett år så rehabsprang jag fortfarande i mitt huvud. Klarade jag av ett ultra så fanns det inget mer att skylla på.

Så jag anmälde mej, sprang och överträffade mina egna förväntningar med både bra känsla genom loppet och ett distansrekord. Du kan läsa om loppet här.

Nu var jag glad, nöjd och hade överträffat mina mål för 2018. Revanschen på foten var total! Nu skulle jag inte springa mer lopp under året utan börja klura på vad jag var sugen på till nästa år. Det var det jag trodde iallafall. Fram till Therese lurade med mej till Växjö och Personliga Rekordens Tävling i december. Jag valde att inte springa ett 6-timmars lopp igen uran valde bebisloppet på den tävligen och sprang bara 3 timmar. Men jag är glad att jag hängde med. Inte bara för att jag råkade springa hem en vinst utan mest för att jag älskar att få ta del av kärleken som finns till löpning i ultravärlden. Glädjen, vänskapen, peppen och smärtan. Kämparglöden, respekten och upplevelsen. Jag sprang inget ultra men jag njöt av alla timmar jag fick vara med dessa krigare.

Med det sagt! Tack 2018! Tack för att du låtit mej få komma tillbaka till löpningen igen. Tack för att jag fått kriga och kämpa. Tack för att jag fått uppleva medgång och motgång. Tack för alla mil, för alla tårar, för alla skratt. Tack för alla timmar jag fått tillbringa utomhus, ensam med mina tankar, tillsammans med mina vänner.

Tack och hejdå! Och välkommen 2019!