ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?
Paus och njutstund
Energi ut, energi in
Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

En annan del av ultrabubblan

I går var jag i ultrabubblan igen. Inte som löpare men som support och galen hejarklack.

Jag fick en fråga förra helgen om jag kunde tänka mej att åka med och vara support åt några kompisar när de skulle springa Löparkalaset i Göteborg som ordnas av Sweden Runners. Då vi inte hade några planer på hemmafronten kände jag att jag givetvis ville ställa upp. Dels för att Skruven supportade mej på mitt 6-timmarslopp i november ( läs min raceraport här)

Som support ser man till att löparen får i sej energi efter en plan, ser till att löparen faktiskt tar sin energi ( fast de inte vill ), peppar, sparkar och ger tuff kärlek till löparen för att de ska orka fortsätta kämpa när allt bara vill ge upp. Som löpare under ett ett så långt lopp är den hjälpen ovärderlig. Efter ett tag får man som löpare lite reptilhjärna och är inte alltid den smartaste fisken i akvariet.

Vid mitt bord hade jag Skruven, Mikael , Tess och Karro. Det dukades upp sportdryck, gels, Snickers, bullar, salt och godis på bordet och energiplanerna sattes i rullning.

Rena hälsoresan under ett ultralopp

Första timmen gick och mina löpare såg starka och glada ut. Det var dessutom många från klubben som sprang så jag hade fullt upp med att heja på dem och komma med uppmuntrande ord. Och när jag ändå hejade på dem, kunde jag ju lika gärna heja på alla andra. Jag vet av egen erfarenhet hur mycket det gör att någon peppar och hejar på en. Speciellt när livet börjar kännas jobbigt.

Allt eftersom tiden gick blev stegen tyngre, energiplanerna börjades förhandlas med och dipparna kom. Tvingade i dem energi fast de inte ville, sparkade ut dem på banan igen när de bara ville ge upp och fortsatte att heja och tjoa för att ge energi. Nu hade även Camilla kommit och hjälpte till att tjoa, peppa och pusha fram krigarna!

Efter några rejäla dippar, hängande huvuden, upphämtningar och för mej en mer och mer hes röst så var vi inne på sista timmen.

Nu är det nedförsbacke i ett 6-timmars lopp och det är bara att låta pannbenet bestämma och se till att benen rör sej. Mina godingar hade hämtat nya krafter och rörde sej framåt igen med lite gladare miner. Jag fick glada leenden från de som sprang och min röst bröts likt en tonårspojkes.

När slutskottet gick så hade jag tre glada och trötta löpare vid bordet och Tess en bit ut på banan. Kramade om alla och såg hur nöjda de var.

Det är något speciellt med ultra! Det finns dalar som är så djupa att man aldrig tror man ska komma ur dem och så plötsligt går det igen. Tårar, skratt, ömma ben. Gemenskap, glädje och en uns av galenskap. Och kärlek! Så himla mycket kärlek längs med vägen. Oavsett om du springer eller som jag igår, supportar så är du en del av den knasigt härliga ultrabubblan.

Så till alla ni som sprang igår! Ni är sådana hjältar! Jag fick fråga. Hur jag orkade tjoa, peppa och heja på alla i sex timmar? För att NI gav mej energin! Att se ett leende bryta upp ett sammanbitet ansikte, att se hur ni själva bjussar på er var värt allt. Det var inte ens jobbigt! Bara ett galet fint privilegie.

Och till mina stjärnor som jag sparkade på. Puss på er! Ni är mina rockstars!

Söndags Lyx

Ibland behöver man bara få hänga med en vän, köra ett snabbt pass på gymmet,dra på söndagsklänningen och äta en lyxig brunch! Och det var EXAKT vad jag gjorde idag.

Jag började dagen med att plocka upp Camilla och drog till gymmet för att få till ett pass. Lite snopna upptäckte vi att de inte hade öppnat än (10:30) utan vi skulle få vänta en halvtimme. Inga problem tänkte vi, vi kör en promenad som uppvärmning och sen var det bara att studsa in på gymmet. Då vi tränar lite olika gick Camilla upp i gymmet och jag lånade Friskis gymbox och körde mitt pass som idag bestod av

Marklyft 3 * 5 reps med ökande vikt

Sedan 3 rundor av

  • Raka marklyft 8st
  • Stående stångrodd 8st
  • Breda Pullups 8st
  • Goodmornings med skivstång

Efter passet svirade vi om, dagen till ära, till söndagsklänning och kammade håret. Det måste varit en stor förändring för vi fick en glad kommentar från en kvinna i omklädningsrummet att vi hade blivit så fina.

Sen hoppade vi in i bilen och styrde kosan mot Lilla Spinneriet i Lindome för att äta brunch. Har du inte redan varit där rekommenderar jag det verkligen. Så fint upplagd mat och mysig miljö.

Vi åt tills det inte fanns någon plats kvar i magen och hjärtat slog dubbelslag av matkoma. Kika på bilderna nedan så förstår du nog vad jag menar!

Dessutom finns det en massa mysiga butiker att smyga runt i efter brunchen för att smälta maten. Perfekt innan det är dax att åka hem igen.

Nu ska jag bara njuta av resten av söndagen och ladda för en ny härlig arbetsvecka.

Sociala Medier

Jag sprang på en bekant härom dagen på ICA. Jag fick en kram och sen sa ha att han fick så dåligt samvete av att träffa mej. Jag undrade varför och han sa för att jag tränar hela tiden och att han inte gör det.

Jag vill inte vara någons dåliga samvete, jag vill bara inspirera till rörelseglädje och livslust. Jag tränar absolut inte varje dag och jag förespråkar inte att man ska göra det.

Det där med sociala medier ger en liten skev bild av ens liv. Jag har ett Instagram flöde som medvetet har träningsbilder och då främst löparbilder. Och ja, jag tränar en del. Mest för att jag blir glad av det. Men sen är inte alla bilder ett kvitto på att jag tränat. Texten kanske bara säger godmorgon, men då jag medvetet valt en inriktning på mitt konto ser det ”hurtigt ut”

Men jag lovar. Jag ligger på sofflocket ibland och trycker godis. Jag bäddar ner mej i sängen och sträckkollar Netflix, jag käkar god mat och dricker vin med mina vänner och jag äter absolut pizza. Jag tvättar, lagar mat och vattnar blommor.

Men visst är sociala medier ett problem i dagens samhälle. Vi tittar på bilder med fina, perfekt tillrättalagda liv, glada träningsbilder, välstädade hem, gulliga barn och så vidare och blir stressade. Det finns en tydlig problematik med sociala medier och en ökning av stress och psykisk ohälsa.

Genom sociala medier mäter vi oss med omvärlden. Vi bedöms med hjälp av likes och hjärtan. Vi söker bekräftelse och uppmärksamhet av främmande människor. Och en bild som fått dåliga likes kan få dej att känna dej värdelös. Trots att det helt enkelt kan vara så att det är en algoritm som gjort att just din bild inte dykt upp i dina vänners flöde.

Samtidigt så kan det knyta kontakter, öppna upp för vänskap och kärlek och inspirera till nya äventyr. Det kan låta dej hålla kontakten med vänner som bor långt borta och det kan vara en stark plattform att uttrycka dina åsikter på.

Vad tycker du om sociala medier? Upplever du det stressande? Inspirerande? Tråkigt?

Äg DIN träning!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med träning. För vem du tränar för och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt?

Jag har på sociala medier stött på lite olika frågor om hur långsamt snigelfart är, om man får tillgodoräkna sej sträckor man eventuellt går på under löprunda, hur snabbt man måste springa en viss distans för att våga ställa upp i ett lopp.

Givetvis kan du applicera frågorna på styrka, hur tunga lyft orkar du göra? Hur många repetitioner och hur ofta tränar du? Vad tar du i ett marklyft eller bänk? Är mina 50 kg i frivändningar sämre än den som tar 90 kg? Vem bestämmer det?

Som löpare är nog den vanligaste frågan man får ”Hur snabbt springer du milen på?”

Som om det är någon sorts måttstock på hur bra man är?

Vem bestämmer hur DIN träning ska vara?

Är du en elit löpare/atlet så förstår jag man givetvis har krav och mål som krävs för att prestera och få ställa upp i tex OS. Men… den största majoriteten av vi som tränar är goa glada motionärer som tränar för att vi mår bra av det, vi tycker det är roligt och vi njuter av vår träning.

Vem bestämmer vilken fart som är långsam? Eller om du får gå eller inte?

Jag säger absolut inte att man inte får/ska mäta sin träning eller vara målinriktad. Personligen älskar jag min statistik och tycker att det är fantastiskt att köra hårda intervaller och jaga tider, distanser och så vidare. MEN får jag inte njutspringa och bara få springa som kroppen och själen vill så är det inte värt någonting. Jag tränar ju främst för att jag tycker det är roligt, härligt och underbart.

Ibland upplever jag ett visst mått av snobberi inom träningsvärlden och det gör mej så irriterad. Springer du inte milen på under 40 minuter är du inte en löpare. Har du inte rätt utrustning är du inte på riktigt. Att springa kortare än 15 km är onödigt. Har du inte lopp inplanerade så gills din löpning inte. Bara för man uttrycker att man vill nå en viss distans så innebär det inte per automatik att man vill springa det på en viss tid eller under ett lopp.

Känslan, glädjen, upplevelsen, endorfinruset och dina egna mål är det som räknas. Inte vad någon annan tycker eller tänker om det. Skaka av dej omgivningens mål, krav och tyckeriande över din träning och äg din egna träning! Vill du springa, stanna, fika och fota i ditt härliga mysiga tempo så gör du det! Vill du pressa dej allt du har, låta hjärtat slå dubbelslag och svetten spruta så gör du det. Vill du mäta tid, distan, kadens och puls så gör du det! Med gör det för att DU vill! Inte någon annan!!

Som en klok vän uttryckte det.

”Jag tycker andra ska skita i hur långt folk springer. Vissa löpare är så osköna. De borde vara glada över att de kan springa.”

Så träna för DIN skull! Prestera när och hur DU vill! Njut av din träning på det sätt som passar DEJ! Och glöm aldrig att allt du gör räknas, betyder nått och slår alla andra tyckare på fingrarna. Speciellt de som sitter i soffan och tycker!

Stanna upp, andas och njut!

Att träna

Ibland får jag frågan om jag bara tränar hela tiden och att det nog inte är bra att träna så mycket hela tiden. När jag har semester och väljer att springa så kommer frågan om jag inte har semester. Då behöver man ju inte träna

Jag tränar inte hela tiden. Jag tränar inte speciellt mycket. Jag tränar för att jag tycker om det. Jag tränar för att det är något jag mår bra och blir glad av. Jag tränar för att jag får egentid. Jag tränar för att jag blir en bättre människa av att träna. Jag tränar för att min kropp ska må bra. Jag tränar för framtiden!

Bara för att jag tycker om att träna så innebär det inte alltid att det är lätt, motiverande eller roligt att träna. Flera gånger får jag verkligen ta mej i kragen för att få träningen gjord. När jag har jobbat hela dagen och klockan är 20 på kvällen och det är dags att träna är det inte alltid roligt eller peppigt. När det regnar och blåser är det inte så att jag studsar ut i löpspåret. När det är mörkt och halt och det är långpanna på schemat och man ska ställa sej på löpbandet jublar inte hjärtat.

Vad är det då som får mej att göra ”grispassen”?

Känslan efteråt! Fy bubblan vad gött jag mår efter träningspasset. Det är näsan aldrig som jag har ångrat ett träningspass. De gångerna kan jag räkna på fingrarna. Nästan alltid så kommer glädjen till träningen igång efter några minuter. Jag älskar att känna mitt hjärta slå och känslan när andningen blir ansträngd. Det är ett så tydligt tecken på att jag lever.

Och leva vill jag! Länge och lycklig och stark. Och det är också därför jag tränar. För jag vill orka bli gammal. Jag vill bli en sån där kruttant som är ute och joggar när hon är 80 år gammal. Givetvis finns det inga garantier men jag gör vad jag kan för att min kropp ska tåla så mycket som möjligt. Trimma mitt hjärta att orka pumpa och utmanar mina lungor till att syresätta mej på bästa sätt.

Elefanter och havet

Vissa helger är så där lite extra mysiga och glittriga. Denna helgen var just en sådan.

Lördagen började med ett träningspass med Madeleine i teamet. Jag mötte henne på ett gym i Svenljunga och hade fått instruktioner om klura ut ett grisigt pass. Efter lite fundering så bestämde vi oss för att köra team på Filthy Fifty. Jag kände att det passade mej ganska bra då jag fortfarande har lite problem med pulsen efter min sega förkylning. Är du sugen på att se hur passet ser ut klickar du bara dej in på vårt gemensamma Instagram Team at Core

Efter det var det bara till att susa hem, duscha, packa, äta och bli upplockad av min syster och hennes sambo för att åka till Halmstad där vi hade bokat in oss på Grand Hotel och som kvällsaktivitet gå på stand-up. Vi brukar ha det som julklapp till varandra jag och min syster med respektive, att vi hittar på en aktivitet så vi får tid att umgås och skratta lite.

I går var det David Batra och hans show En elefant i rummet som vi såg. 90 minuter med många gapskratt från min sida. Visst är det så att man alltid skrattar mest åt saker man känner igen? Har du möjlighet att se den, rekommenderar jag den verkligen. Han är proffsig och fantastiskt rolig.

Då vi inte är några direkt nattsuddare så tog vi ett glas på hotellet efter showen och sen stupade vi i säng.

Efter en mumsig frukost ( visst är hotellfrukost ALLTID godare än hemma?) så sa vi hejdå till syrran och karln. Jag och min blondin gick upp på rummet och slappade lite innan vi svirade om till löparkläder. Det går ju inte att åka till havet utan att springa lite?

Prins Bertil Stig är ren magi att få springa. Fantastisk utsikt, salta vindar, lukten av hav och idag hade vi tur med vädret. Strålande solsken! Kan det bli mycket bättre? Eftersom vi båda varit sjuka då tog vi det lugnt och fint och verkligen njöt av utsikten! Det blev några foto och utsiktsstopp! Man måste verkligen inte alltid prestera på sin runda. Ibland behöver man bara njuta av livet och sällskapet.

Efteråt åkte vi till en liten mataffär, köpte glass och en lätt lunch och åker till Tylösand och satte oss på klipporna och åt lunch. Det är bannemej ren och skär lycka! Havet, kärleken, sol och glass!

Jag hoppas du har njutit av din helg och att du är laddad för en ny vecka!