Nytt År- Ny Start

Visst känner du igen frasen? Hur det varje nytt år pumpas ut tips på kick-starter, hur du ska bli ditt bästa jag och hur du ska äta för att komma i ditt livs form?

Det är oftast meningen att man ska få inspiration och pepp, men det kan ju även leda till stress och en känsla av otillräcklighet, att man inte duger som man är. Och tro mej, du duger som du är! Du måste inte förvandlas till någon bättre bara för att det är ett nytt år, du är ju fantastisk som du är!

Det tipsas om dieter och ger dej skuldkänslor för att du ska ” gå ner i vikt nu efter en period då du har unnat dej för mycket” Vad är det för sätt? Att trycka på självkänslan och  osäkerhet?

Jag vet att vi som jobbar och rör oss inom träningsbranschen ibland kan ge dåligt samvete då folk uppfattar det som att vi är så himla hälsosamma hela tiden och tränar helst sju timmar om dagen.

Jag lovar dej, så är det inte. Jag, precis som många andra, har ätit obscena mängder pepparkakor under julledigheten, druckit något glas vin extra, legat på sofflocket och kollat Netflix samtidigt som jag har ätit godis. Jag har slappat, gått runt i morgonrock halva dagen och ständigt haft en kaffekopp i handen.

Det som jag och många känner är, att när det kommer ett nytt år, blir det lite som att öppna ett nytt anteckningsblock och titta på en oskriven sida.

Det finns bara möjligheter och tillfälle att skapa ett nytt fantastiskt år, fylld med härliga möjligheter och roliga val. Att ha möjligheten att fylla sida efter sida med nya glada upplevelser och stänga föregående års bok.

Tankarna kanske snurrar och man kan känna att det är dags för en förändring, att göra något annat med sitt liv, stressa mindre, kanske vill man ta tag i sin hälsa, prioritera annorlunda. Man är redo för en förändring!

Min tanke när det kommer till livsstils- förändringar är att många går in med buller och bång och kör 110% direkt. Det håller oftast inte så bra eftersom det är svårt att bryta alla sina rutiner på en och samma gång. Man ska träna fem dagar i veckan, från att inte träna alls. Sluta med socker och alkohol och kolhydrater, sluta röka och börja cykla till jobbet, allt på en och samma gång. Trots att man kanske hatar att cykla och egentligen inte tycker att gymträningen känns så himla inspirerande.

Mitt tips till dej är att ta det i små steg, portionera ut förändringarna. Små balanserade steg istället för super vingliga och ostabila jättekliv rätt ut i det okända. Börja med att röra på dej 2 dagar i veckan. Lägg till mer grönsaker till din måltid.

Framförallt, glöm inte av att du är bra som du är! Vill du göra förändringar är det för att du vill och för att du ska känna att du mår bättre. Inte för att du ska förändras för någon annans skull. Du gör detta för din skull! Inte för min, inte för din partners skull, inte för dina kollegors. Sätt ditt mål för din skull, gör en långsiktig plan och våga att inte stressa in i en förändring.

I nästa inlägg kommer jag ge sju konkreta tips på hur du kan tänka för att få det att hålla!

  

JAMU- Indonesisk naturmedicin

Jag vet att de flesta gör sina ingefärashots till hösten, men jag dricker det till och från året runt. Dels för att jag träffar så mycket folk och jag tycker alltid att det är bra att ha ett extra skydd direkt efter ledigheten.

Jamu är en variant på ingefärashot men med gurkmeja med. Det är ett recept som ursprungligen kommer från Indonesien och jag tycker att gurkmejan med dess starka antiinflammatoriska egenskaper gör att jag håller mej lite friskare.

Här kommer receptet.

771A2681-A9D7-439C-B229-6C6E21956291Jamu

1 stor bit ingefära

Gurkmeja, en stor bit färsk eller ca 1 msk pulver

1 citron

1 msk honung

1 nypa svartpeppar

Vatten, välj hur mycket du vill ha beroende på hur starkt du vill ha det.

Skala ingefäran och dela den i mindre bitar, skölj gurkmejan om du har färsk, ev skala, tänk på att den färgar av sej ganska mycket. Mixa tillsammans med pressad citron, vatten, honung och svartpeppar tills det har blivit slätt. Sila av eventuella rester och häll på flaska som du förvarar i kylskåpet. Drick en shot på morgonen och kanske till och med på kvällen?

Ingefära

Ingefära anses vara antibakteriell och stärker immunförsvaret då den innehåller mängder av antioxidanter. Dessutom sägs den linda träningsvärk och vara bra mot illamående. Den är även bra för matsmältningen och hjärtat då den ökar blodcirkulationen. Så denna knöliga rot är något vi borde inta varje dag för att stärka kroppen.

Gurkmeja

Gurkmeja är en av de starkaste antiinflammatoriska ämnena som finns, mycket genom ämnet curcumin, det ämne som ger den gula färgen och som motverkar inflammationer genom att utsöndra en antiinflammatorisk signalmolekyl. För att boosta upptaget i kroppen tillsätter vi svartpeppar eller chili.

Honung

Honung har en stark antibakteriell effekt, är rik på antioxidanter och har en inflammationsdämpande effekt. Tänk dock på att många av honungens bakteriedödande ämnen förstörs när den värms upp över 40-45 grader. Samma sak gäller med flytande honung då den ofta varit uppvärmd och fått socker tillsatt. Förr i tiden använde man även honung för att läka sår på grund av dess bakteriedödande egenskaper.

Citron

Utöver att citron har en hel drös med C-vitamin innehåller den många antiinflammatorska egenskaper och hjälper till att ta upp järn i kroppen, vilket också spelar roll för din hälsa.

6DDCEE19-7531-43C7-BF08-FB07E1FEFF4C

Årskrönika 2019

Så har ännu ett år rusat förbi! Ett år som har varit fantastiskt på så många sätt, fyllt med upplevelser, skratt, kärlek och glitter. Men även en kropp som inte riktigt velat vara med på samma noter som jag, stressigt på många plan och ibland för lite tid tillsammans med de som betyder mest.

Januari började på bra sätt då jag och Magnus tillsammans med Camilla och Daniel skålande in 2019 i Göteborg. En kväll med god mat, gott vin och superbra sällskap. Att sedan börja dagen med en mumsig hotellfrukost gjorde starten på året ganska bra.

Träningsmässigt hade jag en toppenmånad och kroppen kändes stark och snabb. Så stark och snabb att jag och Camilla vann massa fina priser på Icebug Winterrun. Eller, ja, nu kanske det inte var vår speed i löpspåret som var det vinstgivande konceptet utan snarare vår outfit! Vill du läsa mer om loppet gör du det här

 

Februari började med en riktigt dålig känsla i kroppen och jag var trött, sliten och benen ville inte springa alls. Jag slet med mej själv och fattade ett beslut att jag inte skulle springa några lopp under året då jag kände att kroppen inte svarade som jag ville och jag kände att jag varken ville pressa kroppen eller huvudet. Det kändes som ett bättre år att låta själen och sinnet få vila och göra det som kände bra. Det enda loppet jag skulle springa var det jag och Camilla vann som enhörningar.

Våren rullade på och jag höll mitt löfte om att inte springa några lopp. Däremot ställde jag i april upp som support när några av mina kompisar sprang ett 6-timmars lopp i Göteborg. Bara för att jag inte vill springa innebar inte att jag inte vill hjälpa mina kompisar till prestation och det är en härlig stämning när man är med på ultralopp. Är du nyfiken på en annan del av ultrabubblan kan du läsa om det här

Våren fylldes av jobb, löpning och många skratt. Fullbokade event, att hjälpa andra med löprelaterade mål och skogslöpning utan press var min melodi. 

I juni såg jag ett inlägg på Facebook om att en kvinna vid namn Åsa sökte en ledsagare till UltraVasan 45 och utan att jag en tänkte hade jag skickat ett meddelande till henne och vips så skulle jag springa Ultravasan i augusti, trots att jag inte skulle springa några lopp i år. Spontana infall är lite min styrka och svaghet.

Strax innen semestern åkte jag och Madeleine upp till Stockholm och gick en fantastisk kurs, MammaMage. Så skönt att få ännu mer kött på benen när det kommer till bålträning och att stärka kvinnors hälsa ännu mer.

I juli drog jag på tjejhelg i Tylesand innan det var dags för mej att gå in i ultrabubblan som support igen. Min grymma kompis Therese sprang Ultra SM i Ljungskile tillsammans med flera andra kompisar. Det var ett fruktansvärt väder med regn och kyla med alla krigade på som hjältar och Camilla och jag langade energi allt vi kunde. Läs mer om det här

img_0349

Semestertider och vi njöt av ledigheten och var på små trippar till Stockholm och Köpenhamn. I mina ögon hade vi en perfekt semester med massor av ledig tid och jag kände mej utvilad och redo för att ta tag i hösten med jobb, underbara event och en hel del äventyr.

Det första äventyret började den 17 augusti då jag tillsammans med Åsa skulle ta oss an 45 km i Dalarnas skogar. Vi hade bara träffats en gång innan och sprungit tillsammans så det skulle verkligen bli ett härligt äventyr. Och det blev det. Tillsammans tog vi oss genom skogen och krigade oss igenom skogsstigar, geggapölar och ösregn. Jag är så imponerad av denna kvinna som inte ser några hinder i livet. Har du inte redan läst inlägget gör det pronto! HÄR  är länken!!

img_1548

Några veckor senare var det dags för nästa äventyr. Tre dagars löpning med Camilla i Bohuslän, Icebug Xperience WestCost Trail stod på schemat. Tre dagar i fantastisk natur och ett riktigt njutningsfullt äventyr. Makalös natur, klipplöpning, havsluft,  båtresor, spa-tid och ett hotellrum som luktade träsktroll. Att avsluta den tredje dagen med att springa på stranden och låta vågorna svepa över fötterna samtidigt som jag såg mållinjen var fantastisk. Det är verkligen  ett lopp jag vill springa igen. Inte på något sätt för att prestationen utan för upplevelsen, naturen, känslan och gemeskapen under loppet. Jag kan varmt rekommendera detta loppet.img_2176

Nu började höstens jobb på riktigt och Madeleine och jag var så glada att vi lyckades med att få tre fullbokade event Isaberg PowerweekendMom on Retreat och Hofsnäs Bootcamp – Rain Edition Jag är så glad och tacksam för att jag har ett jobb som jag älskar och att jag får en möjligheten att få träffa så många inspirerande kvinnor. Och så tacksam för att jag har en otrolig vän och kollega i Madeleine.

Årets stora äventyr, min Nepalresa närmade sej med stormsteg men först skulle jag hjälpa min vän och ”adept” Emma att klara sitt mål som hon jobbat så hårt för under året, att springa 21,1 km. Hon och Hanna kom hem till mej och vi tog en fin runda runt Torpa och Hofsnäs och som hon klarade uppgiften! Jag var så stolt över Emma när vi var klara. Att se hennes stolthet över sin prestation är värt allt för mej. Men det jag är mest stolt och glad över är hennes nyfunna glädje inför löpningen. Jag kunde inte be om ett bättre avstamp innan min resa.

Den tredje november var det dax! Min drömresa! Nästan två veckor i Nepal tillsammans med min älskade vän Sara. Jag har drömt om att resa till Nepal sedan jag var tonåring och äntligen, äntligen var det dax för mej att få se bergen som alltid lockat mej. 

Jag tror inte det var något som gjorde mej besviken på resan, även om maten inte var det min absoluta favorit. Naturen, naturen, naturen. Det bubblar fortfarande i mitt hjärta av lyckan av att ha fått se Mount Everest, haft möjligheten att vandra i Himalaya och att få se hur solen färgar bergstopparna guldfärgade när solens strålar träffade snön under soluppgången. Jag kan bara kalla det för magi, naturens magi och jag är så tacksam för att jag har gjort denna resan och att jag fått dela den upplevelsen med en av mina bästa vänner. Jag skrev ett tredelat inlägg som du kan läsa om här.

img_1487

December rullade på i full fart, galet mycket jobb och vansinnigt mörk och tråkigt väder men som alltid är det mysigt när advent kommer och jag ser alltid fram emot julledigheten. Att få göra ett litet bokslut på året, se vad jag har tyckt om , vad jag kan förändra, vad jag VILL förändra och hur jag vill se på det nya året.

Nu ser jag fram emot ett nytt spännande år. 2020 kommer bli fantastiskt. Jag känner det i magen. Jag tror på magiska möten, nya äventyr och förhoppningsvis förändringar. För det är genom förändring och möten som man växer och utvecklas. 

Jag hoppas även på kärlek, glädje och glitter i livet i mängder för mej, för dej och för alla runt omkring. Det och förståelse, ödmjukhet och öppna sinnen.

2020! Vi är redo för dej! Let´s sparkle!

img_1525

Vad är din tid värd?

Att jobba som egenföretagare har sina fördelar. Jag har möjlighet att styra mina arbetstider, även om de oftast är mer obekväma än gemene mans, jag fattar mina egna beslut och står för konsekvenserna eller de positiva påföljderna själv. Jag slipper en massa drama som vissa arbetsplatser bjuder på.

Det finns givetvis en massa saker att peka på på den negativa sidan men överlag väger plussidan upp. Annars hade jag ju inte fortsatt med detta.

Men något som jag upplever att folk inte förstår, är vikten av min tid. Jag säljer tid, så tid är extremt viktigt för mej. När man bokar in en massage så bokar man upp en tid. När man bokar upp en PT-timme, bokar man upp en tid.

Den tiden generera pengar för mej. När man har bokat upp en tid, finns det tiden inte tillgänglig för någon annan att boka. Ergo, den tiden är viktig för mej eftersom det är den tiden som betalar min hyra, ger mej mat på bordet, betalar min lön. När man har bokat sin tid så förutsätter jag att den tiden är viktigt för dej med. Och det är det för de flesta! Nästan alla mina kunder värderar sin tid med mej högt. Och jag värderar deras tid. Jag gör alltid mitt bästa för att hålla mitt tidsschema, men ibland kan det dra över någon minut av olika anledningar.

När man bokar tid hos mej informerar jag alltid att det är en avbokningspolicy på 24 timmar. Att utebliven eller sen ankomst debiteras fullpris. Ändå får jag emellanåt ta diskussionen om varför man måste betala när man inte kom. Det gör mej mållös!?!

När man låst en tid har jag ingen möjlighet att fylla den med något annat. Det gör att jag står utan inkomst den tiden. Givetvis har jag förståelse för att livet kan hända. Något kan hända akut. Hör av dej då och prata med mej. Jag har förståelse! Däremot har jag noll förståelse för ”no-shows” Där man bara inte dyker upp. Eller när man försöker avboka sin tid en timme innan för att något annat har dykt upp.

Det går inte att driva företag på det sättet. Att inte debitera fullt för sin tid. Nu har jag grymma kunder som nästan aldrig missar sin tid utan att något hänt och de flesta skulle aldrig tjafsa om att jag debiterar för en tid de har glömt av. Men den dyker upp. Sticker upp sitt fula lilla tryne och får mej att känna mej sur och girig som vill ha pengar för en tjänst som jag inte utfört. Men, finns det någon som skulle tillbringa en hel dag på jobbet utan att få betalt för det? Eller att man bara får betalt för några timmar av sin arbetstid, trots att man är schemalagd? Skulle inte tro det!

Jag vet att flera andra jag känner som jobbar med att sälja tid, massörer, pt’s, frisörer, hudterapeuter mm upplever samma sak. Och så många av oss har svårt att ta betalt för utebliven tid. Är det en kvinnlig grej? Att vi tycker det är obekvämt att stå på oss och ta betalt för vår tid? För att tid är något osynligt som du inte kan ta på? För att de inte fått något för sin tid?

Jag vägrar! Jag kräver betalning, skickar en faktura på mailen och tar inte någon skit för det längre. Bokningsvilkoren har de godkänt när de bokar på nätet. Jag står på mej och är obekväm. Och de flesta betalar utan att säga något när de får fakturan.

Min tid är värd allt för mej! Vad är din tid värd?

Första Advent

Godkväll i stugorna,

Som jag har längtat till första advent. Efter novembers gråhet har jag verkligen längtat efter ljus, stjärnor och glöggdoft.

Att toppa det hela med att det är minusgrader, snö och frostglittrande träd gör att det är svårt att inte älska advent och jultider.

Det har till och med gått så långt att jag pysslat ihop en liten krans att ha på dörren. Det var längesedan jag pysslade så det blev en enkel sak med en stålbas, mjuk-en och sammetsband.

Dessutom har jag myst runt på Kransmossen tillsammans med Tess. Knarr under fötterna, en andedräkt som ryker och solen som gör att frosten glittrar. Det är verkligen något speciellt med att springa när det är kallt ute. Jag ÄLSKAR det!

Nu myser vi med en kopp ( japp, kopp ) glögg, det mjuka ljuset från adventsstjärnorna och ser hur det första adventsljuset brinner.

Jag hoppas att du haft en riktigt mysig helg!

Reflektioner i ett grått november

Nepal har varit fantastiskt! Inte bara för den fantastiska naturen utan för att jag under tiden jag vandrat haft massor av tid att reflektera över livet, vad jag vill, vad som är viktigt.

Jag har varit hemma en vecka nu och börjar trilla in i vardagslunken igen. Men jag vill inte riktigt släppa in vardagen helt. Jag. Vill känna friheten, enkelheten i livet och glädjen i det lilla. Jag vill fortsätta att utveckla min förmåga att uppskatta livet och att leva i nuet. Det är en av de saker jag reflekterat över under resan. Hur skruvat vårt samhälle är och hur mycket vi ska ha när det enda som egentligen betyder något är väldigt enkelt. Kärlek, familj, vänner, tak över huvudet och mat på bordet.

Jag älskar mitt jobb, men det är inte mitt allt. Jag behövde inte en massa nya fina saker för att känna lycka. Jag har en familj som är fantastisk! En blondin som är retsam och snäll, två blonda bonusungar som snart växer om mej båda två och lämnar mej kortast i familjen. Vänner som jag kan skratta och gråta med. Vad mer behöver man?

Jag vill börja förenkla mitt liv ytterligare, inte plocka på mej saker som tar tid.

Under de dagar jag vandrade hade jag inte tillgång till internet. Det fanns möjlighet men jag valde att inte köpa Wi-Fi och vet ni? Jag saknade det inte ett enda dugg. Istället använde jag min tid till att se mej omkring, prata med folk och spela yatzy. På hemmaplan behöver jag visserligen internet för att kunna sköta mitt jobb, men jag ska bli ännu bättre på att umgås när jag träffar mina vänner, se vad som finns runtomkring mej och sluta stirra så förbenat in i telefonen.

Jag vill vara utomhus med, få återupptäcka min kreativa sida och leva med alla sinnen.

Det och lite till har jag klurar på mellan bergen i Nepal. Och för det säger jag ”dahnyabad” Tack! Tack för att jag fick tänka och känna.

Namaste Nepal och på återseende!

Nepal del 3 – Trekking in Himalaya

Äntligen var det dax för det som för mej ( utöver att sej Mt Everest), var det jag längtat efter. Att få vandra i Himalaya. Att få röra mej i magisk natur och få se bergen sträcka sina vita toppar upp mot himlen. Lycklig och förväntansfull studsade jag in i bussen som skulle ta oss mot bergen och vår startpunkt, Nagapul.

Maken till bussfärd har jag då aldrig varit med om! Lisebergs åkattraktioner kan slänga sej i väggen. Här snackar vi nervkittlande, skräckinjagande, skumpig, upplevd tyngdlöshet tvära kast och utsikt från hög och brant vy! Herregud!!!

Första dagens vandring gick mest på en grusväg och stekande solsken. Vi kan säga att det var hot,hot, hot men någonstans glömde man bort det när vi rörde oss över hängbroar och genom risfält där vi såg hur människorna slog riset för hand.

Här slår bönderna riset för hand!

Efter 5 timmar var vi framme vid vårt första läger, Tikedunga där vi bodde i en lodge som låg fint vid et vattenfall. Dock sov nog ingen jättebra första natten. Dessutom vaknade flera av oss av ett avgrundsvrål mitt i natten. Jag är fortfarande fullt övertyga om att det var Yeti, Snömannen som vrålade i bergen, men guiderna försökte övertala oss om att det var ett rådjur! Pyttsan säger jag! Det var Mr Yeti himself!

Peder och Sara på trappan till vårt boende nära där Snömannen vrålade

Andra dagen fick vi stifta bekantskapen med de oändliga trappstegen! Jag visste att det skulle vara många men herreminje vad vi fick trampa. Så med pulsen i halsgropen och stumma ben tog vi oss sakta framåt. Och helt plötsligt skymtade vi de vita bergen, Himalaya here I come! Att få äta lunch med Machhapuchhare, Fishtale, det heliga berget som inte får bestigas, var ljuvligt!

Vi slog läger i Ghorepani och laddade för morgondagen med en spektakulär vy från restaurangen i lodgen. Bergen glödde i solnedgången.

Fem ringde klockan på morgonen och tjugo minuter senare satte vår guide Tuk upp ett rasande tempo mot Poon Hill, där vi skulle möta solen tillsammans med bergen. Vi var något skräckslagna över tempot han satte så jag borrade bara ner huvudet och tänkte ”ett, två- trampa på” Kroppen var inte riktigt vaken och beredd på att göra 400 höjdmeter på 30 min just uppkliven från sängen men O’boy om det var värt det!!! Vilken magisk start på dagen! Om någon frågar hur många bilder man kan ta på bergen och solen så är svaret- oändligt många! Jag hade kunnat vara där i timmar!

Wow-effekten!

Med frukost i magen började vi sedan röra oss ner genom rhododendronskogen, snirklade oss runt små vattenfall och njöt av all grönska och att se bergen i bakgrunden.

I Tadepani vaknade vi ännu en gång tidigt för att se solen stiga upp över bergstoppar. Det är verkligen helt fantastiskt och bergen glöder! Jag som inte är en morgonpigg människa njöt av varenda sekund. Det är något speciellt med att möta solen!

En kortare vandring och vi stannade till i byn Ghandrunk som är en gammal by i bergen där vi gick på sightseeing och njöt av utsikten och tog en tidig kväll.

Sista dagen gick mest i nedförsbacke och med tanke på det, fullt fokus på vart vi satte fötterna på de ojämna stenarna. Med det sagt så kom det helt plötsligt flygandes en liten pojke i kanske åttaårsåldern, full fart nedför i för flip-flops! Där gick vi och stapplade och han rusande förbi i ett halsbrytande tempo! Vi bara stirrade chockat på dammolnet efter honom.

En av höjdpunkterna var även att vi stannade till hemma hos en av bärarna. Bikash bor i bergen och på vägen ner stannade vi hos hans mamma som bjöd på te och apelsiner.

Med bergen i ryggen vinkade jag farväl till Himalaya, tog den sista vandringen tillbaka till Nayapul och med en sista hissnande bussfärd ner för berget var vi återigen tillbaka i Pokhara.

Vätskepaus
Makalösa vyer
Första glimten av Himalaya!
Bergen glöder! Detta var vår utsikt från restaurangen
Godmorgon!
Det är som i en saga!
Helt klart nöjd tjej!
Bästa Maria!
På väg tillbaka!
Hejdå bergen!

Nepal del 2 – Pokhara och Powerwomen!

Dagen efter Mount Everest-äventyret var det dags att flyga till Pokhara, som skulle vara våran startpunkt för vår vandring.

I nepalesisk anda var vi givetvis försenade och med över en timme extra på flygplatsen kom vi äntligen iväg på dem 23 minuter långa flygfärden från Katmandu till Pokhara. Och denna gången var det ingen som hade missat passet!

Pokhara är en mycket lugnare stad än Katmandu som ligger vackert vid en sjö. När Katmandu är en kakafoni av ljud- tutande bilar, motorer som varvar, moppar som puttrar och människor som tjattrar, är Pokhara betydligt mer ”västerländskt” på ett sätt. Det finns trottoarer, trafiken är inte lika kaotisk, det är renare och framförallt kändes luften mycket renare. Pokhara är en riktig charmig stad inbäddad mellan bergen och vid foten av en sjö.

Lakeside i Pokhara
Så vackert med sjön och bergen

Vid 16:00 var det ”trekking-möte” med företaget som skulle leda oss under vandringen 3 Sisters Adventure Trekking, ett fantastiskt företag som startats av tre systrar. Jag älskar det de har gjort i syfte för att stärka och utbilda kvinnor i Nepal. De har haft en tuff tid och jobbat i rejäl motvind då kvinnor har en lägre status i Nepal. Dessa tre power-kvinnorna har gett flera lågutbildade kvinnor en chans till arbete, utbildning och utveckling! Jag är glad att Rosa Bussarna väljer att arbeta med ett sådan företag. Det är så viktigt för mej att stärka kvinnors rättigheter i samhället!

Vi fick även träffa och hälsa på våra bärare och vi blev nog alla lite tagna över hur små och unga många av dem var. Med då företaget har en policy av att de måste ha fyllt 18 år för att jobba hos dem kändes det tryggt att de inte var barnarbetare iallafall. Vi hälsade och smålog mot varandra och jag såg fram emot att få prata med dem mer under vandringen.

Foto från 3 Sisters Adventure Trekking

Vid 18 var det välkomstmiddag nepaleslisk-style och vi fick ytterligare en gång stifta bekantskap med vår favoriträtt Dal Baht och en väldigt spännande efterrätt gjord på mandelmjölk och socker. Supersöt, ganska god och med världens konstigaste konsistens. Tänk riktigt torr fyllningsmassa, du vet det där gula man har i väggarna. Fast supergod!

Dal Baht- ris, linser och potatis
Utsikt från hotellet
Utsikt över Pokhara
Med min alldeles egna powerwoman, Sara

Nepal- del 1, Mount Everest, apor och begravningar

Jag sitter hemma i soffan med en kopp kaffe och försöker sätta ord på den fantastiska resa jag och Sara just kommit hem ifrån. En resa vi sett fram emot i ett år, en resa som har varit magisk på så många sätt.

För mej var det första resan med Rosa Bussarna, men Sara har rest med dem flera gånger och jag måste börja att säga att det var så bra att åka med dem! Enkelt, mycket aktiviteter men även egentid, vilket passar mej perfekt. Dessutom känns det som man kommer lite närmare verklighetens Nepal fast vi är turister. Vi har inte bott på lyxiga hotell hela tiden, vi har sett hur folket bor i bergen och vi har haft möjlighet att prata och umgås med lokalbefolkningen. Visst har vi varit riktiga turister men vi har även fått se verkligheten. Att få prata med lokalbefolkningen och höra hur de lever sitt liv. Att få se hur stolta de är över sitt land, hur de bara vill leva i fred och i samklang med människor och natur och hur ledsna de är över korruptionen som regeringen står för. Hur de saknar den gamla kungen som de respekterade högt och hur nyfikna de är på hur vi lever. För mej var det en av höjdpunkterna att hänga med våra bärare, att få prata med dem, eller att åka taxi med pratsamma chaufförer som pratade om allt som händer i landet, på gott och ont.

Och inte att förglömma, fascinationen över hur deras trafiksystem fungerar, bilar, bussar, moppar och människor i ett enda virrvarr. En massa tutande människor som inte verkar ha några regler men ändå såg vi inte en enda olycka eller arga miner. Det nepalesiska elsystemet lämnar också många frågetecken, hur tusan funkar det? Ett enda virrvarr och trassel av kablar som går härs och tvärs och hänger ner överallt.

Smala trånga gator i Katmandu

Turist i katmandu

Efter en lång flygresa mötte vi upp resten av gruppen och blev skjutsade till vårt hotell Holy Himalaya som ligger i stadsdelen Thamel, ett livligt område med smala gränder, fullfart på trafiken, små butiker och mängder av människor.

På kvällen var det dax för välkomstmiddag och vi blev serverade traditionell nepalesisk mat, bland annat Dal Bath som vi under vandringen åt typ dagligen, och fick se uppträdanden av traditionella danser.

Andra dagen blev vi upplockade av en buss och en briljant guide, Dev, som tog oss runt på en riktig turist-tur runt Katmandu. Utöver att vi fick se fina ställen var Dev riktigt bra som guide och pekade ut spännande saker och berättade om hur vardagen ser ut i Katmandu.

Vi började med ett besök på Monkey Temple, eller Swayambhunath Stupa som det heter på nepalesiska. Ett mycket gammalt buddhistiskt område med en berömd stupa ( den vita byggnaden ) olika tempel och mycket att titta på. Och givetvis som namnet antyder, en hel del apor!

Sara framför stupan i Monkey Temple
Bönerullarna som gick runt hela området. Visst är de vackra?
En av de många aporna

Efter det satte vi oss i bussen igen och åkte över floden till Patan, den tredje största staden i Nepal och tog ett besök på Dunbar Square. Ett gammalt område som betytt mycket för buddhismen och som nu mer är klassat som ett världsarv av UNESCO. Fantastiska byggnader, makalös arkitektur och extremt mycket att titta på.

Dunbar Square, Patan
Alltså byggnaderna!!!
Jag blev kompis med en farbror på ett tempel som visade mej runt och förklarade.

Efter lunchen i Patan åkte vill tillbaka till Katmandu och besökte Pashupatinath Temple, ett av de viktigaste hinduiska templen i Nepal. Väl på plats fick vi bevittna hinduiska begravningar där de brände de döda kropparna på bål och svepte sedan ner askan i floden, som är en biflod till Gangnes och på så sätt helig. Att bevittna hur de bar fram kroppar, la dem på bålet och sedan tände eld var både makabert och fascinerande. I våra ögon ganska obehagligt men samtidigt helt naturligt. Vi kremerar ju med kroppar, men inte så publikt. Det var ändå intressant att höra om hur deras traditioner går till och hur de ser på att en kropp som ” brinner snabbt ” tillhörde en god människa medan en kropp som tog längre tid tillhörde en mindre god människa.

Hinduisk kremering
Heliga män, gick bra att fotograferas med dem mot pengar.

Mount Everest

Den 6/11 var det dags! Jag skulle äntligen få se henne! Universums Moder. När klockan ringde 4:40 gick det förvånansvärt lätt att komma upp ur sängen och trots kaffe- och frukostbrist studsade jag glatt in i bussen som tog oss till flygplatsen där vi ganska omgående stötte på patrull. Passen, ingen av oss hade tänkt på att ta med oss passen då detta var en ordnad resa, men efter många om och med, insamlade körkort, mailade passkopior och glatt humör löste sej allt och vi kom iväg lagom till när solen började kika fram genom dimman som täckte Katmandu. Efter ca 30 minuter fick vi äntligen syn på dem, de snötäckta bergen, jorden jättar, några av de högsta topparna och sen, äntligen, skymtade hon! Sagarmatha, Himmelens huvud, mitt drömberg, Mount Everest! Lyckopirr spred sej genom hela min kropp när jag äntligen fick se henne där hon sträckte sej mot solen 8848 m upp i luften. Givetvis hade jag velat se henne på närmare håll, men jag är så lycklig över att jag sett världens högsta berg. Dessutom i perfekt väder, solsken och helt klar sikt. Efter att cirkulerat ett tag så vände planet tillbaka och vi skålade i bubbel. Glada nöjda tog sedan Sara och jag en lugn dag i Katmandu och började ladda för resans stora äventyr, vandringen.

Mount Everest, toppen till vänster. den högra är Lhotse, 8516 möh

Våga dröm!

Året var 1997 och jag lyssnade på en föreläsning med Göran Kropp. Lyssnade hur han cyklade till Nepal, klättrade upp för Mount Everest och cyklade hem. Där och då föddes en dröm. Jag vill också resa till Nepal. Jag vill se världens högsta berg. Jag vill få röra mej i Himalaya, träffa sherpas, andas luften, komma närmare himlen.

Nu står jag här. Med ryggsäcken packad, passet i högsta hugg och med det bästa sällskapet jag kan tänka mej! Jag är redo! Redo att ta mej an min dröm, mitt äventyr!

Att äntligen vara på väg till Nepal känns helt overkligt. Det är inte som vilken resa som helst. Det är en upplevelse jag möter med öppet hjärta och med inga förväntningar mer än att få röra mej i sagolik natur. Jag ser fram emot att få leva, känna och bara vara i nuet. Att inte vara online, stressad eller på väg någonstans i tanken. Jag ser med nyfikenhet fram emot att få träffa och se den nepalesiska kulturen, maten, stämningen och att få möta mitt resesällskap.

När Sara ringde mej för strax över ett år sedan och frågade mej om jag ville åka med henne till Nepal via Rosa bussarna hann jag inte ens tänka efter innan jag svarade JA. Så instinktiv och från hjärtat var mitt svar. Ingen tvekan, let’s do this!

Att åka med Rosa Bussarna är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Förvisso kommer vi inte att åka buss men att få resa med den arrangören känns spännande och jag är otroligt nyfiken på vad mer för folk som är med på resan.

Jag har jobbat som en tok den sista tiden eftersom jag kommer vara borta i två veckor och har även gjort valet att inte studera resrutten allt för mycket. Jag vet att vi kommer till Katmandu och sen ska vidare till Pokhara innan vi ska vandra i bergen. Men jag ser fram emot att möta dagen som ett blankt papper, att inte ha full koll, att få bli överraskad!

Sen är det ju som så att man inte kan åka till Nepal utan att faktiskt se världens högsta berg. Nej, vi ska inte försöka klättra upp för det, och nej, vi ska inte heller gå till basecamp men vi ska flyga dit och se Himmelens Huvud eller Universum Moder som hon också kallas, the Queen, Mount Everest

Så med en av de finaste människor jag vet vid min sida så är jag mer än redo! Nu lever vi livet, landar i nuet, närmar oss himlen och nu rockar vi vårt efterlängtade äventyr!

Och ta mej tusan… man blir ALDRIG för gammal för att drömma ( eller att åka på äventyr). Så dröm, smid planer och längta. Helt plötsligt blir det verklighet!

Jag kan inte önska mej ett bättre sällskap! Min bästa Dude❤️