Vad gör man när motivationen tryter?

Alltså det där med motivation.

Visst är det härligt när det bara sprutar ur öronen och man knappt kan vänta till nästa löppass eller studsar in på gymmet och bara längtar efter att svinga tunga kettlebells och lyfta skivstången tills man inte orkar mer?

Men… ibland så tryter den och motståndet är totalt. Det man älskar känns motigt, när det man blir lycklig av blivit lite smutsigt i kanten. När man glömmer bort hur bra man mår under och efter… en liten amnesi av lyckopillret på något sätt.

Min lösning är oftast uppdelad i två faser eller delar hur man nu vill se det.

Del ett är att vila ifrån det lite. För att se om ett uppbrott får tillbaka längtan. Jag gör liksom lite slut med min träning. Inte länge, bara några dagar.

Del två är det som oftast funkar bäst för mej. DICIPLIN! Att bara göra det. Oavsett hur sugen man är. Det är verkligen inte lätt! Men som tur är har jag så många bra vänner som är grymma på att få mej ut på träningen.

Och som bästa Moa säger, på bästa norrlänningspepp, det är som att borsta tänderna. Att borsta tänderna är varken kul, sexigt eller eller spännande. Men det är gött att vara en sådan som borstar tänderna. Att inte borsta tänderna leder till en massa saker som inte är kul, alltså borstar man tänderna.

Så jag borstar tänderna och njuter av effekten det ger mej… för trots allt är det rätt gött med en frisk känsla. Och jag älskar ju faktiskt att springa, har bara lite motstånd till att ta på mej skorna just nu. Men det kommer! Det gör det alltid. Och som en annan klok norrländska sa… när man väl accepterar och offentliggör motståndet… då vänder det!