Fear of the dark?

Det är något som gnager i mej, som stör mej, som gör mej irriterad, frustrerad och ledsen. Det skriker i protest inom mej för att jag känner på detta sättet men likt förbenat finns känslan där.

Känslan av att jag tycker att det är obehagligt att springa ensam i mörker.

Jag hatar att jag inte längre känner mej trygg att springa ensam när det har blivit mörkt. Jag skulle aldrig få för mej att springa ensam på våra fina elljusspår efter mörkret infallit. Och detta gör mej förtvivlad.

Jag är inte mörkrädd men jag har börjat känna mej obehaglig till mods att röra mej ute i vissa områden när det är mörkt. Hade du frågat mej för 10 år sedan hade jag gapskrattat och sagt att jag minnsan har rätt att röra mej fritt överallt och att ingen skrämmer mej.

Jag anser fortfarande att det är min förbannande rättighet att kunna röra mej fritt, men tyvärr upplever jag att samhället har förändrats och att jag hellre tar det säkra före det osäkra och väljer bort att springa själv. För några år sedan fick jag och Camilla ett enormt genomslag på en facebook grupp där man kunde söka efter löparkompisar. Så uppenbarligen är jag inte ensam med att ha den känslan .

Förra hösten sprang jag en slinga efter jobbet, en slinga som jag sprungit så många gånger förr, en slinga som är upplyst. Men, där det är upplyst finns också skuggpartier. Och det enda jag tänkte på när jag sprang var att om någon skulle stå i skuggan så hade jag inte sett den personen förrän jag var just framför den. Och det skrämde mej. Det förtog glädjen med min löpning. Det gjorde att jag sprang och var på min vakt. Och det gjorde att jag valde att inte springa där mer ensam. Med sällskap går det bra, men jag springer gärna inte själv i mörkret längre. Något som jag tidigare uppskattat.

Jag bor förvisso på landet och där blir det att jag får springa i mörker, med pannlampa. Där är jag inte rädd för människor. Där är jag rädd för vildsvin. Det känns som att sannolikheten att någon skulle få för sej att gå ut och ställa sej på något random ställe i skogen i fall att någon eventuellt skulle springa förbi, är betydligt mindre än risken för att någon står i stan på ett elljusspår. Däremot blir jag lite lätt klaustrofobisk med pannlampa, men det kan jag hantera.

Jag vill springa innan jag kommer hem. För att vara tidseffektiv, för att kunna komma hem och vara klar, för att bara få äta och vila när jag kommer hem. Men jag vill inte springa ute ensam. ( kanske i centrala stan, men inte på de slingor som finns) Jag gillar inte att erkänna det, men jag känner mej obehaglig till mods. Jag vill inte kalla det för rädsla för det skrämmer mej, men jag tycker det är otrevligt. Så jag stänger av hjärnan, ställer mej på löpbandet och gör jobbet. Utan riktig lycka, utan att få frisk luft men utan en känsla av att jag måste vara på min vakt.

Så, nu, när mörkret tagit sitt grepp över Sverige, är det snart dax för mej att åter igen bli kompis med löpbandet. Försöka få till lunchlöpningen och njuta av mina långpass på helgen.

Vad är det som har hänt i samhället? Jag vet att jag inte är ensam om dessa känslorna. Varför kan vi inte längre få känna oss trygga? Att vi ska behöva tänka oss för då vi vill träna, må bra, gör mej så ledsen.