Cementben, mutor och tårar

Jag älskar ju löpningen men den är bannemej inte alltid rolig.

Det är verkligen inte så att jag studsar fram varje runda med en bra känsla, glada,snabba, starka ben, ett hjärta som pickar jämnt och starkt. Andningen flyter lugnt och kontrollerat och peppiga tankar dansar runt i mitt lilla huvud. Dessutom är vädret perfekt och naturen fantastisk.När det händer så är löpningen MAGISK.

Ofta är det inte magisk men skönt. Det är lite motigt emellanåt men man har ändå en ganska bra känsla rätt igenom trots att det var väldigt tunga ben i backen eller motvinden var extra sur idag. Huvudet är på banan och kan peppa kroppen om det känns lite trögt och benen tar tacksamt emot hejaropen och svarar med att kämpa lite till. Om inte det funkar så brukar det funka med mutor och delmål.

”När jag kommer hem får jag äta vattenmelon”

” Tre lyktstolpar till sen får jag sänka farten mellan två”

”Jag är stark, jag kan det här och jag är grym”

Men ibland funderar jag helt klart på om jag inte är helt dum i huvudet! Hur tusan kunde jag tycka att det var en bra ide att springa? Det är ju asjobbigt/tråkigt/hemsk och lite till.

Ta en runda i somras till exempel. På agendan stod ett långpass, runt 20 km. 30 grader varmt ute så jag visste att det skulle bli lite motigt men jag var pepp… I ungefär 500 meter! Ingenting funkade!!’ Min kropp hade liksom glömt av hur man andades, lyfte på benen, förflyttade sej framåt. Hjärtat trodde det var med i någon sorts slagorkesterband och gick bananas. Hjärnans enda fungerande funktion var att ropa NEEEJ. Det enda som fungerade var pannbenet och det övertalade kroppen att det nog gick bra, det går över, det är bara nu i början det är jobbigt.

Efter tre km skickade jag ett sms till min sambo att det gick APDÅLIGT och att han kanske fick komma och hämta mej. Inget svar från honom så jag släpade mej vidare i spåret. Upp för en backe kröp jag nästan. Jag kände mej som om jag blivit åttio år gammal, blivit doppat i cement och någon snott min rullator.

Jag vrålade ut min frustration i skogen ( efter att jag noga kontrollerat att ingen var i närheten ) och förbannade mitt jäkla pannben som tvingat ut mej.

Vid åtta km grät jag nästan. Jag stannade och badade. Satt ner och surade och skickade ett sms till coach Kalle om att livet var kass och att allt var en kamp. Efter två km fick jag svar att bita i. Svarade att jag höll på och led varje steg.

Skickade ett nytt gnälligt sms till sambon. Galet otrevligt att han inte svarar när jag lider liksom. Förbannade alla karlar där en stund. Efter ytterligare två km ringer han och jag snyftar i telefon att jag håller på och dö och att han får komma och hämta mej! Det finns inte en chans att jag överlever sex kilometer till. Får till svar att han inte är hemma men att han hör av sej när han är det. Jag tog mej en allvarlig funderare på om jag bara skulle sätta mej där i vägrenen och vänta. Kroppen röstade för men det tjuriga pannbenet tvingade mej vidare.

Nu var varje steg en kamp för livet. Jag klarade inte av att förstå hur långt sex kilometer egentligen var. Typ som till månen säkert. Jag började förhandla med mej själv. Dela upp det i två km, för varje del får jag vattenmelon. Klarat jag ytterligare får jag en öl och OM jag överlever hela vägen så ska jag tvinga sambon att köra mej till sjön så jag får bada.

Stirrade på de vita strecken i väggrenen och försökte tänka på att jag tycker att detta är roligt. Varje sådan tanke möttes av ett hånskratt och ett avgrundsvrål att jag HATAR att springa. Efter en stund ringer telefonen igen och jag suckar lättat när jag ser att det är sambon! Räddningen är nära! Har frågar hur långt jag har kvar och jag uppskattar att jag har max fyra km kvar. Kommer du och hämtar mej?

Han är tyst en sekund och svarar sen att har jag kommit så långt klarar jag av fyra km till. Jag stannar till och stirrar på telefonen. Skojar han med mej? Förstår han inte att jag håller på att gå under? Han lägger på och jag måste processa informationen om att jag inte blir räddad. Jag ringer upp och fräser att om han inte tänker komma får han skära upp en hel vattenmelon till mej och se till att det finns en kall öl när jag kommer hem.

Svär och gormar högt för mej själv när jag släpar min kropp längs med vägen. Får en konstig blick av en cyklist. Sänker ljudnivån ett snäpp men fortsätter mumla. Nu är det fel på skorna med! Och vem tusan har designat shortsen? Och varför kan de inte dosera vägen rätt?

Över bron, sväng till höger, trehundra meter kvar. Skorna fyllda av cement, hasar, muttrar och drömmer om vattenmelon.

Sista biten, jag ser huset! Sambon i trädgården, förbannar honom en sekund, försöker förgäves öka farten så jag blir av med skiten. Snubblar in på gräsmattan. Han kommer med en öl, leder mej till trappen och ger mej en bamseskål med vattenmelon. Han är förlåten! Jag muttrar fortfarande lite och sparkar av mej de blytunga skorna! Kan vara så att de åker i soptunnan. Äter lite melon, viftar på tårna. Får skjuts till sjön. Bestämmer mej för att aldrig springa igen.

Två dagar senare snörar jag på mej supersnabba skor, benen sprudlar och hjärtat sjunger. Jag älskar att springa!