Älskade Hummus

Jag har helt snöat in på hummus. Det är gott till allt! Att bara dippa grönsaker i, till ditt kött eller annat protein, på mackan och bara att äta med sked. Och bäst av allt är att det är så rackarns lätt att göra!

Till en skål hummus har jag:

1 burk kikärtor, häll av vattnet och skölj

2-4 msk tahini

1 vitlöksklyfta

1-2 citroner

En nypa salt

Ev spiskummin

Späd med vatten efter behag

Gör så här:

Mixa tahini, vitlök, citron och salt med en stavmixer eller matberedare i cirka en minut tills tahini blir fast och vit. Späd med lite vatten och mixa någon minut till. Tillsätt sedan kikärtorna och mixa en stund till. Smaka av med salt, citron och eventuellt spiskummin.

När kikärtorna är helt finfördelade,späd med vatten tills konsistensen är perfekt.

Om du inte redan käkat upp den på fem minuter så håller den i kylen i tre-fyra dagar.

ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?
Paus och njutstund
Energi ut, energi in
Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

En annan del av ultrabubblan

I går var jag i ultrabubblan igen. Inte som löpare men som support och galen hejarklack.

Jag fick en fråga förra helgen om jag kunde tänka mej att åka med och vara support åt några kompisar när de skulle springa Löparkalaset i Göteborg som ordnas av Sweden Runners. Då vi inte hade några planer på hemmafronten kände jag att jag givetvis ville ställa upp. Dels för att Skruven supportade mej på mitt 6-timmarslopp i november ( läs min raceraport här)

Som support ser man till att löparen får i sej energi efter en plan, ser till att löparen faktiskt tar sin energi ( fast de inte vill ), peppar, sparkar och ger tuff kärlek till löparen för att de ska orka fortsätta kämpa när allt bara vill ge upp. Som löpare under ett ett så långt lopp är den hjälpen ovärderlig. Efter ett tag får man som löpare lite reptilhjärna och är inte alltid den smartaste fisken i akvariet.

Vid mitt bord hade jag Skruven, Mikael , Tess och Karro. Det dukades upp sportdryck, gels, Snickers, bullar, salt och godis på bordet och energiplanerna sattes i rullning.

Rena hälsoresan under ett ultralopp

Första timmen gick och mina löpare såg starka och glada ut. Det var dessutom många från klubben som sprang så jag hade fullt upp med att heja på dem och komma med uppmuntrande ord. Och när jag ändå hejade på dem, kunde jag ju lika gärna heja på alla andra. Jag vet av egen erfarenhet hur mycket det gör att någon peppar och hejar på en. Speciellt när livet börjar kännas jobbigt.

Allt eftersom tiden gick blev stegen tyngre, energiplanerna börjades förhandlas med och dipparna kom. Tvingade i dem energi fast de inte ville, sparkade ut dem på banan igen när de bara ville ge upp och fortsatte att heja och tjoa för att ge energi. Nu hade även Camilla kommit och hjälpte till att tjoa, peppa och pusha fram krigarna!

Efter några rejäla dippar, hängande huvuden, upphämtningar och för mej en mer och mer hes röst så var vi inne på sista timmen.

Nu är det nedförsbacke i ett 6-timmars lopp och det är bara att låta pannbenet bestämma och se till att benen rör sej. Mina godingar hade hämtat nya krafter och rörde sej framåt igen med lite gladare miner. Jag fick glada leenden från de som sprang och min röst bröts likt en tonårspojkes.

När slutskottet gick så hade jag tre glada och trötta löpare vid bordet och Tess en bit ut på banan. Kramade om alla och såg hur nöjda de var.

Det är något speciellt med ultra! Det finns dalar som är så djupa att man aldrig tror man ska komma ur dem och så plötsligt går det igen. Tårar, skratt, ömma ben. Gemenskap, glädje och en uns av galenskap. Och kärlek! Så himla mycket kärlek längs med vägen. Oavsett om du springer eller som jag igår, supportar så är du en del av den knasigt härliga ultrabubblan.

Så till alla ni som sprang igår! Ni är sådana hjältar! Jag fick fråga. Hur jag orkade tjoa, peppa och heja på alla i sex timmar? För att NI gav mej energin! Att se ett leende bryta upp ett sammanbitet ansikte, att se hur ni själva bjussar på er var värt allt. Det var inte ens jobbigt! Bara ett galet fint privilegie.

Och till mina stjärnor som jag sparkade på. Puss på er! Ni är mina rockstars!

Bli bättre på armhävningar!

Har du svårt att få till de där armhävningarna på tå och måste göra dem på knä?

Jag har ett enkelt men effektivt tips för att bli bättre på att hålla kroppen i rätt position och få lite hjälp att avancera från knästående till att göra dina armhävningar på tå.

Fäst ett gummiband i en rigg, krok i taket eller liknande. Sätt gummibandet under bröstet, i höjd med BHbandet/pulsbandet och ställ dig i armhävningsposition. Spänn rumpa och håll in revbenen och gå ner i en armhävning. Nu kommer du få hjälp i rörelsen både med hjälp upp samt att få hjälp med att inte tappa bröstet/bålen vilket ofta är där vi tappar hållningen.

Jag brukar rekommendera att du inte går med armbågarna rakt ut, sträva snarare att ha armbågarna i cirka 45 grader. Detta för att inte överaktivera trapezius ( det köttiga på axlarna där vi ofta har ont ) och att hålla skuldror och axlar i en mer stabil och neutral position. Axlarna bort från öronen!

Om du känner obehag i axlarna när du gör armhävningar så testa att gå från bred armbågsföring till mer 45 grader.

Detta är givetvis olika var man känner sej mest bekväm men testa gärna och känn på de olika vinklarna.

Testa och låt mej gärna veta vad du tycker om tipset!

Söndags Lyx

Ibland behöver man bara få hänga med en vän, köra ett snabbt pass på gymmet,dra på söndagsklänningen och äta en lyxig brunch! Och det var EXAKT vad jag gjorde idag.

Jag började dagen med att plocka upp Camilla och drog till gymmet för att få till ett pass. Lite snopna upptäckte vi att de inte hade öppnat än (10:30) utan vi skulle få vänta en halvtimme. Inga problem tänkte vi, vi kör en promenad som uppvärmning och sen var det bara att studsa in på gymmet. Då vi tränar lite olika gick Camilla upp i gymmet och jag lånade Friskis gymbox och körde mitt pass som idag bestod av

Marklyft 3 * 5 reps med ökande vikt

Sedan 3 rundor av

  • Raka marklyft 8st
  • Stående stångrodd 8st
  • Breda Pullups 8st
  • Goodmornings med skivstång

Efter passet svirade vi om, dagen till ära, till söndagsklänning och kammade håret. Det måste varit en stor förändring för vi fick en glad kommentar från en kvinna i omklädningsrummet att vi hade blivit så fina.

Sen hoppade vi in i bilen och styrde kosan mot Lilla Spinneriet i Lindome för att äta brunch. Har du inte redan varit där rekommenderar jag det verkligen. Så fint upplagd mat och mysig miljö.

Vi åt tills det inte fanns någon plats kvar i magen och hjärtat slog dubbelslag av matkoma. Kika på bilderna nedan så förstår du nog vad jag menar!

Dessutom finns det en massa mysiga butiker att smyga runt i efter brunchen för att smälta maten. Perfekt innan det är dax att åka hem igen.

Nu ska jag bara njuta av resten av söndagen och ladda för en ny härlig arbetsvecka.

Sociala Medier

Jag sprang på en bekant härom dagen på ICA. Jag fick en kram och sen sa ha att han fick så dåligt samvete av att träffa mej. Jag undrade varför och han sa för att jag tränar hela tiden och att han inte gör det.

Jag vill inte vara någons dåliga samvete, jag vill bara inspirera till rörelseglädje och livslust. Jag tränar absolut inte varje dag och jag förespråkar inte att man ska göra det.

Det där med sociala medier ger en liten skev bild av ens liv. Jag har ett Instagram flöde som medvetet har träningsbilder och då främst löparbilder. Och ja, jag tränar en del. Mest för att jag blir glad av det. Men sen är inte alla bilder ett kvitto på att jag tränat. Texten kanske bara säger godmorgon, men då jag medvetet valt en inriktning på mitt konto ser det ”hurtigt ut”

Men jag lovar. Jag ligger på sofflocket ibland och trycker godis. Jag bäddar ner mej i sängen och sträckkollar Netflix, jag käkar god mat och dricker vin med mina vänner och jag äter absolut pizza. Jag tvättar, lagar mat och vattnar blommor.

Men visst är sociala medier ett problem i dagens samhälle. Vi tittar på bilder med fina, perfekt tillrättalagda liv, glada träningsbilder, välstädade hem, gulliga barn och så vidare och blir stressade. Det finns en tydlig problematik med sociala medier och en ökning av stress och psykisk ohälsa.

Genom sociala medier mäter vi oss med omvärlden. Vi bedöms med hjälp av likes och hjärtan. Vi söker bekräftelse och uppmärksamhet av främmande människor. Och en bild som fått dåliga likes kan få dej att känna dej värdelös. Trots att det helt enkelt kan vara så att det är en algoritm som gjort att just din bild inte dykt upp i dina vänners flöde.

Samtidigt så kan det knyta kontakter, öppna upp för vänskap och kärlek och inspirera till nya äventyr. Det kan låta dej hålla kontakten med vänner som bor långt borta och det kan vara en stark plattform att uttrycka dina åsikter på.

Vad tycker du om sociala medier? Upplever du det stressande? Inspirerande? Tråkigt?

Äg DIN träning!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med träning. För vem du tränar för och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt?

Jag har på sociala medier stött på lite olika frågor om hur långsamt snigelfart är, om man får tillgodoräkna sej sträckor man eventuellt går på under löprunda, hur snabbt man måste springa en viss distans för att våga ställa upp i ett lopp.

Givetvis kan du applicera frågorna på styrka, hur tunga lyft orkar du göra? Hur många repetitioner och hur ofta tränar du? Vad tar du i ett marklyft eller bänk? Är mina 50 kg i frivändningar sämre än den som tar 90 kg? Vem bestämmer det?

Som löpare är nog den vanligaste frågan man får ”Hur snabbt springer du milen på?”

Som om det är någon sorts måttstock på hur bra man är?

Vem bestämmer hur DIN träning ska vara?

Är du en elit löpare/atlet så förstår jag man givetvis har krav och mål som krävs för att prestera och få ställa upp i tex OS. Men… den största majoriteten av vi som tränar är goa glada motionärer som tränar för att vi mår bra av det, vi tycker det är roligt och vi njuter av vår träning.

Vem bestämmer vilken fart som är långsam? Eller om du får gå eller inte?

Jag säger absolut inte att man inte får/ska mäta sin träning eller vara målinriktad. Personligen älskar jag min statistik och tycker att det är fantastiskt att köra hårda intervaller och jaga tider, distanser och så vidare. MEN får jag inte njutspringa och bara få springa som kroppen och själen vill så är det inte värt någonting. Jag tränar ju främst för att jag tycker det är roligt, härligt och underbart.

Ibland upplever jag ett visst mått av snobberi inom träningsvärlden och det gör mej så irriterad. Springer du inte milen på under 40 minuter är du inte en löpare. Har du inte rätt utrustning är du inte på riktigt. Att springa kortare än 15 km är onödigt. Har du inte lopp inplanerade så gills din löpning inte. Bara för man uttrycker att man vill nå en viss distans så innebär det inte per automatik att man vill springa det på en viss tid eller under ett lopp.

Känslan, glädjen, upplevelsen, endorfinruset och dina egna mål är det som räknas. Inte vad någon annan tycker eller tänker om det. Skaka av dej omgivningens mål, krav och tyckeriande över din träning och äg din egna träning! Vill du springa, stanna, fika och fota i ditt härliga mysiga tempo så gör du det! Vill du pressa dej allt du har, låta hjärtat slå dubbelslag och svetten spruta så gör du det. Vill du mäta tid, distan, kadens och puls så gör du det! Med gör det för att DU vill! Inte någon annan!!

Som en klok vän uttryckte det.

”Jag tycker andra ska skita i hur långt folk springer. Vissa löpare är så osköna. De borde vara glada över att de kan springa.”

Så träna för DIN skull! Prestera när och hur DU vill! Njut av din träning på det sätt som passar DEJ! Och glöm aldrig att allt du gör räknas, betyder nått och slår alla andra tyckare på fingrarna. Speciellt de som sitter i soffan och tycker!

Stanna upp, andas och njut!