När jag bytte skor mot hjul

Jag har inte skrivit på länge. Jag vet. Jag har bara inte riktigt vetat vad jag ska skriva och hur jag ska formulera mej.

Jag har haft sorg! Det är det bästa jag kommer komma fram till. Jag har sörjt min löpning och låtit mej ta min tid. För man måste gå igenom sorgen för att komma över den.

Det gör ont när jag springer. Det är den krassa sanningen. Ibland går det, ibland går det jävligt dåligt rent ut sagt. Så just nu springer jag inte. Och har knappt gjort det på ett år. Ja, jag vet.. jag borde gå till läkaren med det men jag har inte fått tummen ur. Däremot har jag varit hos en sjukgymnast och kolla med ultraljud och han misstänkte att jag har en broskflärp ( läskigt ord!) som är skadat och skaver på muskelfästet när jag springer. Det är den enda diagnos jag har just nu.

Det finns två sätt att hantera det på. Sura ihop helt och sluta träna, eller fokusera på vad jag kan göra istället. Jag väljer det sista alternativet. Jag tycker ju om att träna annat med. Så jag har långsamt börjat bygga upp min styrka igen. Med mycket fokus och lyhördhet till vad kroppen tycker och jag har köpt mej en mountainbike!

Japp, jag har köpt en cykel. Jag som inte tycker om att cykla. Men nu är den här och då är det bara för mej att använda den tänker jag. Den är orange, har bromsar som inte skriker och utmanar mej å det grövsta. Aldrig har jag väl varit så koncentrerad i skogen som jag är när jag sitter på den där rackarns cykeln. Jag vet inte hur kul jag tycker det är, men jag vet att jag får brutal mjölksyra i benen, jag utmanar mina rädslor varje gång och jag blir även lite bättre allt eftersom. Det går inte fort, det är inte snyggt, men jag tar mej långsamt framåt. Emellanåt släpandes på metallskrället men ändå framåt.

Som tur är älskar Blondinen att cykla och på så sätt blir det även lättare för mej att ta mej ut. Vi har t.o.m. planerat för en kortare cykelsemester nästa vecka. Och vid midsommar var vi uppe i Dalarna och mys-cyklade med våra kompisar. Så det finns kanske hopp även för mej. För kan jag inte springa i skogen, så får jag väl cykla i skogen. Kärleken är inte där än, inte som för löpningen men jag hatar det inte. Vem vet? En dag kanske jag med blir förälskad i metallskrället.