Vagabondblod

Det skriker och vråla inom mej, det bubblar och det kokar. Mitt vagabondblod pockar på uppmärksamhet. Nomaden i mej rycker i sina bojor.

Jag behöver luft under vingarna, sand mellan tårna. Låta håret fladdra i vinden och möta äventyret med öppna sinnen.

Det händer titt som tätt, att blodet börjar pulsera och locka och dra. Ut mot nya vidder, öppna landskap, storslagna vyer. Men det var längesen det skrek så här mycket!

Missförstå mej rätt, jag älskar mitt liv. Jag skulle inte vilja byta bort det. Jag har en fantastisk blondin, ett jobb jag älskar. Men det finns allt som oftast, en liten rastlöshet som vill bryta vardagen, släppa taget och bara ge men hän inför nuet. Jag måste varit zigenare eller nomad i mitt tidigare liv.

Jag förstår varför det skriker i mej, jag har nog aldrig känt mej så här instängd på grund av väder förr. Jag har inte varit ute och njutit i skogen på evigheter och min kropp och själ är inte van att hålla sej inomhus på detta sätt. Jag vet också att det bara är att gå ut, men regnet och vinden har gjort mej matt i topparna. Jag fryser och känner hur energin dämpas.

Kanske påminde Nepal mej om hur det är att vara här och nu, utan att hela tiden ligga steget före. Att röra sej framåt utan brådska. Att låta ögonen då vila på vidder de aldrig vilat på förr. Jag vill stå på en hed i Skottland med fåren runt mej och vinden som rufsar mitt hår.

Jag vill stå på en klippa högt över havet och se hur sköldpaddorna sakta simmar förbi.

Jag vill möta staden, på torget, med en kaffe i handen och solen på näsan. Känna hur det pulserar och lever. Låter och doftar.

Jag behöver inte åka långt, jag behöver bara få lite ny luft under vingarna, jag behöver inte, som förr, rycka upp allt och ge mej av, men det lockar och drar och viskar och tjusar.

Men jag hyschar blodet, håller blondinens hand för att lugna mej och väntar på solen och våren. Då ska jag ut och vårskrika i skogen, boka upp en weekend till en ny stad och låta vagabonden få leva ut under några dagar.