Det här med träning och dagsform. Det är lika intressant varje gång man ger sej ut. Hur är formen idag? Är det sprutt i benen och starkt hjärta eller är det cementklumpar och pingislunga? När är man stark och när är man svag?
Det kan kännas som man har en riktigt bra dag, sovit bra, ätit bra och så börjar man springa och så är det som om någon gjutit fast tunga fotbojor runt fötterna, gnidit in sulorna med Karlssons klister och snörpt åt lungorna. Har man riktigt tur så har någon gömt ditt pannben med!
Nästa gång kan man ha sovit som en kratta, bara fått i sej lite skräpmat och stressat hela dagen. Då, ja då går det som en dans. Superstarka snabba ben, skor som har vingar och världens starkaste hjärta! Pannbenet behöver inte ens hjälpa till, det går som en dans.
Mysko mysko mysko! Jag har fortfarande inget bra svar på varför? Ibland förstår man ju men det kan lika väl gå tvärt emot vad man tror.
Gårdagens pass var ett cementbenspass. Jag fattade ingenting! Jag var glad, pepp, ätit bra, slutat tidig på jobbet, perfekt väder, banlöpning, ja alla förutsättningar var där. Men redan på uppvärmningen kände jag att benen var sega. Men tänkte att det går över…. NIX. Och det är pannbenet…. som bortblåst! Hmpf! Bara att bita ihop och slutföra.
Men, ett träningspass är ett träningspass och det går alltid att ta revansch på sej själv. Det går alltid att köra passet igen!
Vad jag körde? Ja, det skulle vara en progressiv löpning 12-10-8-6 minuter, jag vet inte riktigt vad det blev. Men jag sprang mina 36 minuter och de sista 6 minuters gick iallafall under 5 min fart. Då lyckades jag bita ihop. Men vet du? Det är okej! Man får ha sämre dagar. Jag sprang ju iallafall!
Och visst tusan blev jag lite starkare ändå!?
Sam I Am 
Bra tänkt och gjort!
GillaGilla