En annan del av ultrabubblan

I går var jag i ultrabubblan igen. Inte som löpare men som support och galen hejarklack.

Jag fick en fråga förra helgen om jag kunde tänka mej att åka med och vara support åt några kompisar när de skulle springa Löparkalaset i Göteborg som ordnas av Sweden Runners. Då vi inte hade några planer på hemmafronten kände jag att jag givetvis ville ställa upp. Dels för att Skruven supportade mej på mitt 6-timmarslopp i november ( läs min raceraport här)

Som support ser man till att löparen får i sej energi efter en plan, ser till att löparen faktiskt tar sin energi ( fast de inte vill ), peppar, sparkar och ger tuff kärlek till löparen för att de ska orka fortsätta kämpa när allt bara vill ge upp. Som löpare under ett ett så långt lopp är den hjälpen ovärderlig. Efter ett tag får man som löpare lite reptilhjärna och är inte alltid den smartaste fisken i akvariet.

Vid mitt bord hade jag Skruven, Mikael , Tess och Karro. Det dukades upp sportdryck, gels, Snickers, bullar, salt och godis på bordet och energiplanerna sattes i rullning.

Rena hälsoresan under ett ultralopp

Första timmen gick och mina löpare såg starka och glada ut. Det var dessutom många från klubben som sprang så jag hade fullt upp med att heja på dem och komma med uppmuntrande ord. Och när jag ändå hejade på dem, kunde jag ju lika gärna heja på alla andra. Jag vet av egen erfarenhet hur mycket det gör att någon peppar och hejar på en. Speciellt när livet börjar kännas jobbigt.

Allt eftersom tiden gick blev stegen tyngre, energiplanerna börjades förhandlas med och dipparna kom. Tvingade i dem energi fast de inte ville, sparkade ut dem på banan igen när de bara ville ge upp och fortsatte att heja och tjoa för att ge energi. Nu hade även Camilla kommit och hjälpte till att tjoa, peppa och pusha fram krigarna!

Efter några rejäla dippar, hängande huvuden, upphämtningar och för mej en mer och mer hes röst så var vi inne på sista timmen.

Nu är det nedförsbacke i ett 6-timmars lopp och det är bara att låta pannbenet bestämma och se till att benen rör sej. Mina godingar hade hämtat nya krafter och rörde sej framåt igen med lite gladare miner. Jag fick glada leenden från de som sprang och min röst bröts likt en tonårspojkes.

När slutskottet gick så hade jag tre glada och trötta löpare vid bordet och Tess en bit ut på banan. Kramade om alla och såg hur nöjda de var.

Det är något speciellt med ultra! Det finns dalar som är så djupa att man aldrig tror man ska komma ur dem och så plötsligt går det igen. Tårar, skratt, ömma ben. Gemenskap, glädje och en uns av galenskap. Och kärlek! Så himla mycket kärlek längs med vägen. Oavsett om du springer eller som jag igår, supportar så är du en del av den knasigt härliga ultrabubblan.

Så till alla ni som sprang igår! Ni är sådana hjältar! Jag fick fråga. Hur jag orkade tjoa, peppa och heja på alla i sex timmar? För att NI gav mej energin! Att se ett leende bryta upp ett sammanbitet ansikte, att se hur ni själva bjussar på er var värt allt. Det var inte ens jobbigt! Bara ett galet fint privilegie.

Och till mina stjärnor som jag sparkade på. Puss på er! Ni är mina rockstars!