Plantarfasciit Del 2 – Min resa

Den 6 augusti 2017 small det till ordentligt i min fot efter ett intervall pass. Det gjorde så ruskigt ont i foten när jag slutade springa att jag bara sjönk ihop på marken och ville inte sätta i foten igen.

Det var med facit i handen inget som bara small till utan jag hade under några månaders tid funnits ”varningssignaler”. Jag hade en obehagskänsla i fotvalvet som gnagde och störde. Jag hade även en vad som kändes stel och knutig. Jag tänkte mest att foten strulade för att vaden var grinig och försökte massera, strecha och självbehandla under tiden som jag fortsatte att springa. Jag och sambon hade en liten runstreak under vår semester och jag kände att jag inte hade någon lust att avbryta den för att jag kände lite obehag. ( Typiskt löpare, ja, jag vet )

Jag insåg efter att det ”small till” att detta inte var bra och började funderar på vad det var som gjorde ont. Efter lite filurande och googlande diagnostiserade jag mej själv med plantar fasciit och började fundera på vad jag skulle göra för att bli av med det så fort som möjligt. Jag är väldigt emot att ha ont i onödan och har en grym sjukgymnast som jag bums bokade tid hos.

Några dagar senare var jag hos honom och informerade honom om att jag trodde att jag fått plantarfasciit och att vi behövde lösa det pronto då jag hade lopp inbokade. ( Jag är en jobbig patient då jag självdiagnostiserar och har åsikter om behandlingar ) Han kikade lite och kom fram till att min diagnos nog var korrekt och rekommenderade mej stötvågsbehandling och löpvila. Jag gick helt med på stötvågsbehandlingen men var inte lika sugen på löpvilan. Han rekommenderade även ortopediska inlägg ( Vilket passade bra då jag hade bokat en tid med en ortopedteknikern några dagar senare)

Första stötvågsbehandlingen var intressant. Min sjukgymnast skrämde upp mej med att det skulle göra JÄTTEONT och att vi skulle köra på låg intensitet. Så jag laddade mentalt och sen… ingenting! Det gjorde verkligen inte alls ont. Visst kändes det att det var något som slog i foten men inte alls en skarp smärta.

Några dagar senare var jag och pratade inlägg för skorna och gjöt inlägg för mina löpskor. Jag var väldigt skeptisk men fick fin information och vi var överens om att det var ett plåster på såret och en tillfällig lösning på problemet för att bli så smärtfri som möjligt. Vid detta tillfälle kunde jag knappt sätta ner min fot och roterade hela benet för att komma undan smärtan. Vi tog avtryck på mina fötter och så var det bara att vänta två veckor på mina inlägg.

Trots att jag hade så ont så hade jag inte gett upp hoppet om att springa. Jag och min sambo var anmälda på Prinsens Minne i Halmstad, dessutom var jag anmäld till Jönköping Maraton och Lidingöloppet. Efter många diskussioner med sambon startade vi Prinsens Minne. Jag hade känningar hela loppet men de första km var det hanterbart och jag tänkte att ”blir det inte värre än så här är det lugnt” När det var tre km kvar att springa hade jag tårar i ögonen och ville helst bara sätta mej ner och inte ta ett steg till. Jag är relativt smärttålig men nu var det riktigt illa. Jag haltade i mål och la mej ner i gräset och kände hur foten värkte. Skrapade upp mej från marken och försökte sätta ner foten. Det gick inte! Jag fick hoppa på ett ben tillbaka till bilen och på vägen hem stannade vi till hos mina föräldrar för att hämta ett par kryckor. Jag kunder inte ens sätta i tårna så ont hade jag. Min tröst var att jag hade en tid hos min sjukgymnast på måndag så jag behövde ju bara stå ut en dag till.

Måndagen kom och jag haltade in till sjukgymnasten och fick skäll på ett finkänsligt sätt. Hans kommentar var att det kanske ändå var bra att jag hade gjort loppet och fått så ont att det kanske var det som gjorde att jag skulle fatta att det inte funkade att springa för mej. Där och då bestämde jag mej för att göra min rehab på det allra bästa sättet jag kunde. Jag skulle följa min rehabplan till punkt och pricka och göra allt som stod i min makt att bli frisk så fort som det bara gick, kosta vad det kosta vill!

Jag tog till mig av vad sjukgymnasten sa och bestämde mej för att inte springa förrän foten var smärtfri, göra all rehab som jag bara kunde hitta och köra den träning som var smärtfri och inspirerade.

Jag använde inläggen när jag jobbade för att kunna vila foten så mycket som möjligt, jag körde fotstyrka så fort jag bara hann, vilket blev flera gånger om dagen, jag rullade foten med trigger boll och följde alla råd som jag kunde få.

Det jag däremot gjorde som jag tror på, och det funkade för mej, var att gå och jogga barfota på fotbollsplan. Jag är van att göra det och jag tror på att det är bra att stärka fötterna på det sättet. I början var det bara någon minut och jag var noga med att det inte skulle göra mer ont efteråt. Detta är inte något jag rekommenderar alla, men det fungerade bra för mej.

Dessutom tränade jag modifierad crossfit och galet mycket stakmaskin för att hålla igång styrka och flås under hela min rehabtid.

Stenhårt rehab och total löpvila köpte mej en kort skadeperiod. Den 8 oktober joggade jag sakta tre km helt smärtfri och med en långsam och kontrollerad upptrappning sprang jag i juli Stockholm Marathon totalt smärtfri.

Det går! Med fokus och rehab!

Nästa gång skriver jag om vilka övningar jag gjorde.