Sam I Am

Jag har gjort det igen!

Lätt skräckslagen, osäker på formen och full av förväntan.

Jag har anmält mej till Borås 6-timmars.

6-timmars är exakt vad det låter som. Ett lopp som pågår under sex timmar. Distansen blir exakt så långt du orkar springa under den tiden. Det är alltså tiden som är bestämd, inte distansen.

Jag vet inte alls vad jag förväntar mej utöver en hel hög med sköna människor, en jättelång dag och mycket känslor.

Den 10 november smäller det! 6 timmar runt Byttorpssjön eller Kolbränningen som den heter. Fegar jag inte ut helt och hållet så står jag på startlinjen 9:30. Har du inget för dej den helgen så vet jag att både jag och de övriga löparna kommer uppskatta kärlek och hejarop under dagen.

Målet för mej är maratondistansen men får jag feeling så fikar jag nog mej igenom resten av tiden och fokuserar på att heja på mina grymma vänner.

Jag har sprungit loppet en gång tidigare, 2014. Loppet gick då runt Ramnasjön. Som uppladdning hade jag sprungit min första marathon tre veckor tidigare och en rejäl magsjuka där efter. En riktig kalasuppladdning om jag får säga det själv!

Känslorna svämmar över när jag tänker på loppet. Känslan när man passerat två timmar och de ropar ut ” En tredjedel gjord”, halvtid och när man inser att det bara är en timme kvar.

Min frustration när jag tittar på klockan och den visar krypfart, det går inte att öka, och hur jag hysteriskt skäller på min coach Kalle.

Hur jag var i valet och kvalet om jag skulle springa eller gå upp för monsterbacken ( läs det lilla motlutet) då det gjorde så ont att börja springa igen då jag gick men samtidigt är för trött för att springa. Och framförallt kommer jag i håg känslan och tårarna av stolthet, utmattning och förvåning när sex timmar gått. Jag gjorde det! Jag har sprungit längre än jag någonsin gjort förut! Jag sprang längre än vad jag kunde hoppas på! Jag har sprungit mitt första ultralopp!

I år har jag återhämtat mej från min plantar fasciit och hunnit bråka med min hälsena i september så känner att det inte varit en optimal uppladdning. Jag har sprungit en del men hösten har varit stökigt för mig. Men jag ska göra mitt bästa och försöka ha så roligt det bara går under tiden.

Jag vet att många undrar om man inte är helt dum i huvudet som springer runt runt runt i så många timmar. Och mitt svar är nog jo! Man blir lite koko till slut och det är bra! Hade jag haft koll på hur många varv jag sprang hade jag slutat för länge sedan. Min plan 2014 var att fylla på med energi vart fjärde varv, men efter några timmar hade jag ingen koll på om jag hade sprungit ett eller fem varv.

Igår tränade jag lite på banan. Jag fick med mej en go kompis, Skruven, som är en rutinerad ultralöpare och en fantastisk skön och peppande person, på att springa en halvmara runt sjön. Lite tjuvträning så jag vet hur det känns. Varvet är längre än runt Ramnasjön men flackare. Lite smalare på sina håll men det kan bli bra.

Så mina vänner, den 10/11 BEHÖVER jag och mina medlöpare all kärlek vi kan få. Har du vägarna förbi Borås så kom och släng lite kärlek på oss!