10 saker löpningen lärt mej

Jag gillar att springa. Det gör mej glad, har fått mej att träffa massa nya härliga människor och det har lärt mej en massa nya saker som jag inte visste att jag kunde, ville lära mej eller var tvungen att lära mej.

Lilla Listan
  1. Det jag tycker är normalt / onormalt flyttar på sej hela tiden. Distanser som förut kändes som hur långt som helt är plötsligt nåbara eller inom tankeräckhåll. Och jag minns når jag tyckte att de som sprang 6 timmar runt runt vart idioter! Nu är jag visst en av dem.
  2. Vikten av sköna skor och träningskläder. Du vill inte springa i ett linne som ger dej skavsår under armhålan, skor som ger dej blåsor och blånaglar i onödan. Shorts som glider upp och ger lårskav eller tights som hela tiden glider ner. Testa vad som funkar and stick with the plan!
  3. Med trevligt sällskap orkar man mycket lägre och glömmer av att man blir trött. Finns det något trevligare att vara ute i skogen med en finfin vän?
  4. Apropå vänner, om du VERKLIGEN vill lära känna någon, ge dej ut på en redigt lång runda, vänta på dippen och se hur ni hanterar varandra. Är ni fortfarande kompisar klarar ni allt!
  5. Hur långt man kan pressa sina personliga gränser. Mentalt och fysiskt går det alltid lite till! Och när du får en dipp går det att komma ur den, om du bara vågar vänta, kämpar och har pannben till det. Man kan springa, spy och sedan fortsätta springa. Helt galet egentligen!!
  6. Ju längre distans desto trevligare lopp! Helt enkelt av den enkla anledningen att det är sjukt sköna människor som springer långt! Det finns så mycket kärlek och medmänsklighet inom ultravärlden. På korta lopp är det hetsigare och stressigare. På marathon och längre har många tid att ge ett uppmuntrande ord till dej, en klapp på axeln när det är tungt och en tung kram när det är klart.
  7. Hur man frifräser! Alltså innerst inne tycker jag att det är så äckligt men vad ska man göra? Sysslar man med snorsport måste man tillslut lära sej! Litet tips bara… springer du bland massa folk kan det vara trevligt att ta ett span snett bakåt innan.
  8. Nagellack skapades för att icke löpare ska slippa se blånaglar, borttappade naglar och konstiga naglar.
  9. Att det är jobbigt att leva på gamla meriter och att man bara kan konstatera att man antingen är ett geni eller en idiot när man genomfört ett ultra eller marathon utan att sprungit på ett halvår.
  10. Hur man som löpare begåvas med ett guppyminne. Det är som att när mållinjen passeras glöms alla svordomar bort. Jag har nog aldrig brutit så många löften mot mej själv. Typ ”Jag ska ALDRIG springa ett lopp igen!” ”ÅH titta ett lopp!!”

Har du något som du vill lägga till på listan?

Honey, I’m back!

Att sammanfatta 2018 måste ändå beskrivas som en comeback. En comeback från en plantarfasciit som kom hårt och aggressivt i augusti 2017 och som fick mej att välja total löpvila, rehab och stakmaskin. Hösten 2017 var i stort sett löpfri och jag körde bara styrka och alternativ konditionsträning.

Stakmaskinen var min bästa vän ett långt tag

Men i november/december började foten kännas bättre igen och jag började försiktigt tassa kort och långsamt och fattade ett beslut att 2018 skulle bli grymt.

Jag tog kontakt med min vän Kalle och frågade om han kunde tänka sej att hjälpa mej då jag vet att jag bara skulle köra på annars och förmodligen skada mej igen. Jag hade ju fått en startplats till Stockholm Marathon i födelsedagspresent, just några dagar innan foten ballade ur totalt och att ta mej runt det loppet blev årets stora mål.

Januari kom och jag började springa två gånger i veckan. Sakta och inte alls långt för att långsamt vänja foten vid belastningen igen. Efter varje runda var jag trött i foten men det gjorde inte ont. När månaden var slut hade jag lyckats gnata ihop 54 km och jag var så nöjd.

Sakta men säkert ökade jag distansen månad efter månad och foten höll. Efter ett tag kom jag på mej själv att inte tänka på den efter löprundorna och jag började inse att det nog skulle gå att ta mej runt ett marathon trots allt.

Våren kom och med den värmen. Det gick på några dagar i april, från långa tights, buff och väst till att några dagar senare springa på bana i shorts och sport topp.

1 april

20 april

Den 19 maj sprang jag mitt första lopp. Göteborgsvarvet. Jag hade fått tag i en startplats och såg inte det som en tävling utan som ett träningspass och det låg perfekt i tiden, två veckor innan årets utmaning, Stockholm Marathon. Jag sprang tillsammans med Camilla och vi såg till att ha roligt under hela loppet, high-fiva så många barn vi bara kunde och få ett skön upplevelse under 21 km.

Två veckor senare var det dags! Stockholm Marathon. Mitt eldprov. Skulle foten hålla hela distansen? Jag hade inte känt av den på länge men jag kände mej inte helt hundra. Formen kändes bra och jag var pirrigt förväntansfull. Packade in sambon och min fina vän Josefine i bilen och drog upp till huvudstaden. Allt kändes bra om det inte hade varit för värmen. Det var 30 grader varmt och överallt pratades det om riskerna av att springa så långt när det var så varmt. För min del kändes det som jag var väl påfylld med vätska men jag var också galet medveten om hur hårt värmen går åt mej när jag springer. Innan start mötte jag en massa fina människor, träffade Skruven och Karro, Skövde Johan och kramade om Therese Konstig. Glad, förväntansfull och pirrig. Jag hade planen klar för mej. Springa på puls och försöka gå lite tuffare första milen. Vätska på alla stationer och fylla på med salt.

Jag och Josefine

Det gick åt skogen på studs. Pulsen stack iväg som en skenande gasell redan efter någon kilometer. Jag mysjoggade och hade puls som om jag sprang intervaller.

Jag bet ihop och knatade på men hittade aldrig flowet eller glädjen och när jag kommit ungefär halvvägs åkte spyan som en Yo-Yo i halsen. Jag hade innan start bestämt mej för att jag skulle bryta loppet om jag spydde eller fick frossa pga värmen så jag hade inte så mycket val än att börja gå. Jag fick revidera om min plan till plan B vilket bara var att överleva och ta mej i mål. Så jag sprang tills jag nästan spydde och sen fick jag gå tills det la sej. Så höll jag på större delen av loppet. Kan inte säga att jag tyckte att det var ett fantastiskt lopp och jag hade fullt upp med att ta mej runt så har ärligt talat inte upplevt loppet alls.

Väl i mål var jag mer lättad än nöjd och jag var så ledsen och frustrerad på mej själv att jag inte klarat av loppet bättre. Men det la sej efter en stund och jag insåg att jag hade tagit mej runt ett marathon i 30 graders värme, med puls som en kolibri och illamående under mer än halva loppet. Sak samma vad tiden var. Jag hade gjort det, foten gjorde inte ont! Jag var tillbaka!! Mindre än ett år från min skada var jag tillbaka och sprang marathon helt smärtfritt!

Jag slet som ett djur under sommaren, med inspirationen, mot värmen och nötte mil efter mil.

Valde att springa morgonrundor på Hofsnäs med kaffe paus på bryggan och ett bad för att svalka kroppen. Åt kopiösa mängder vattenmelon och badade varje dag.

I augusti sprang jag Prinsen Minne i Halmstad med vänner och tog revansch på det loppet med från 2017 då jag sprang det med en ond fot. Denna gången var det ett upplevelselopp och jag njöt verkligen av att få jogga längs med havet och hänga med mina vänner.

Jag bestämde mej för att testa ett marathon till under hösten och klurade på att ställa upp i Mariestad. Men tre dagar innan loppet nöp det till i min hälsena och den svullnade upp och det gick inte att springa en meter så det blev att hoppa den planen och gå till naprapaten istället för chockvåg och återigen någon vecka löpvila.

Men hade ett lopp till inplanerat i kalendern och det var Palma Halvmaraton i oktober och det skulle jag springa med min älskling. Han hade fått startplatsen av mej i födelsedagspresent och vad passar bättre än att kombinera semester och lopp tillsammans med kärleken på hösten. Att vi dessutom skulle få med kompisar från Finland gjorde bara resan ännu bättre.

Ett jättefint lopp med konstiga vätskestationer senare så var vi i mål och kunde fortsätta att njuta av vår lilla minisemester. God mat, fina vänner och solsken.

Efter Palma hade jag egentligen inga mer mål för året men någonstans längst in skavde det en liten önskan om att testa 6-timmars igen. Fast jag inte känt av foten på nästan ett år så rehabsprang jag fortfarande i mitt huvud. Klarade jag av ett ultra så fanns det inget mer att skylla på.

Så jag anmälde mej, sprang och överträffade mina egna förväntningar med både bra känsla genom loppet och ett distansrekord. Du kan läsa om loppet här.

Nu var jag glad, nöjd och hade överträffat mina mål för 2018. Revanschen på foten var total! Nu skulle jag inte springa mer lopp under året utan börja klura på vad jag var sugen på till nästa år. Det var det jag trodde iallafall. Fram till Therese lurade med mej till Växjö och Personliga Rekordens Tävling i december. Jag valde att inte springa ett 6-timmars lopp igen uran valde bebisloppet på den tävligen och sprang bara 3 timmar. Men jag är glad att jag hängde med. Inte bara för att jag råkade springa hem en vinst utan mest för att jag älskar att få ta del av kärleken som finns till löpning i ultravärlden. Glädjen, vänskapen, peppen och smärtan. Kämparglöden, respekten och upplevelsen. Jag sprang inget ultra men jag njöt av alla timmar jag fick vara med dessa krigare.

Med det sagt! Tack 2018! Tack för att du låtit mej få komma tillbaka till löpningen igen. Tack för att jag fått kriga och kämpa. Tack för att jag fått uppleva medgång och motgång. Tack för alla mil, för alla tårar, för alla skratt. Tack för alla timmar jag fått tillbringa utomhus, ensam med mina tankar, tillsammans med mina vänner.

Tack och hejdå! Och välkommen 2019!

Vattenmelon och saltlakrits

Då har nedräkningen till helgen börjar på allvar och det är dags att börja fundera på vad jag vill ha på mej, vad jag vill ha med mej och hur det egentligen står till i skallen på mej.

Status på kroppen är en vad som är sur, en höft som grinar å en hälsena som muttrar. Allt är som det ska med andra ord. På fredag kommer jag ha ont i halsen. Det är bara så det är.

Igår pratade jag med min kompis Skruven, som kommer hjälpa mej under loppet, och vi började klurar på mitt energiintag och vad och när jag vill ha energi. Jag har inte så höga krav då jag har svårt med att äta när jag springer.

Min tanke är att jag ska dricka sportdryck och få i mej en salt-tablett varannat varv. Varje varv är 1,9 km så det blir energi in vid ca var 4e km. Sen får jag bestämma mej innan om jag ska muta mej med ett chips, en godis eller liknande och efter det är det bara att försöka följa plan.

Jag är tacksam för att Skruven och min springteamie Camilla kommer vara på plats för att se till att jag inte kommer slarva med energi. Dessutom är Camilla guld värd att ha på plats. Om det är någon som känner mej under löpning så är det hon. Vi har gjort många långa lopp tillsammans och sett många, ja vi kan kalla dem för intressanta sidor hos varandra. Hon vet när jag dippar innan jag själv vet det.

Utöver det ska jag packa min lilla låda med viktiga saker. Jag kommer vilja ha varma kläder efter loppet så får packa ner en jacka, mössa och vantar. Lite ombyte om jag börjar frysa. Extra energi och annat smått och gott som kan vara behändigt att ha.

Viktigaste sakerna är dock min saltlakrits, min öl som jag vill ha efter loppet och min bästa belöning, vattenmelon. Jag vet! Kombon är suspekt men jag har haft vattenmelon som mantra hela sommaren och en öl fyller på med energi snabbt efteråt. Och saltlakrits, vem blir inte glad av saltlakrits?

Träningsmässigt är det väldigt lugnt nu. Idag har jag bara tagit en promenad för att få min dagliga luft. Imorgon blir det lätt core och på fredag lite jogglunk för att få cirkulation i benen.

Det andra jag fokuserar på nu är att få i mej energi och vätska så jag är påfylld och glad när jag står på startlinjen. För är jag inte glad då kommer det bli tufft. Alla känslor jag har på mitt känsloregister kommer att hinna avhandlas på sex timmar. Men det ska bli kul. Det är mitt mål. Och jag är ju inte ensam. 200 glada galningar kommer att stappla runt sjön efter bästa förmåga. För det är nog det vi är. Glada och galna och faktiskt alldeles underbara.

Hybris och nässelutslag

En vecka kvar och jag börjar seriöst fundera på om jag drabbats av någon sorts hybris som tror att jag ska orka springa runt runt i många timmar. Varifrån fick jag detta storhetsvansinne?

Jag ångrar min anmälan och känner att jag har ont i halsen, ont i knät, ont i höften och har nog brutit en tå. Kanske är det även så att jag behöver läggas in på undersökning av något slag. Och garanterat kommer jag få feber och nässelutslag till nästa lördag. Dessutom kommer ett ben trilla av! Och dropp! Ge mej dropp! Jag är säkert helt uttorkad.

Så här är det alltid inför lopp som känns lite obekväma och utmanande. Det hör till och det är underbart på ett skruvat sätt. Jag tror att många som springer lopp har liknande känslor innan. Ont i halsen hör liksom till. Vi har inte ont i halsen men får ”fantomsmärtor” strax innan. Känner oss lite skadade, oroliga och nervösa.

Att mitt 16 km långa lunchspring igår kändes som att benen var doppade i betong gjorde ju inte känslan bättre.

Jag tror att vi kan kalla detta för loppnerver. Och jag behöver inte ens vara nervös. Jag kan med 100 % säkerhet säga att jag INTE kommer att vinna loppet och har inget att bevisa för någon. Att jag ställer upp är mest för att ha kul, eller ja, hur kul man nu kan ha när man springer runt runt runt i flera timmar och kroppen strejkar. Men det ska bli kul! Och lite som att jag såg Stockholm Marathon som en revansch på min plantar fasciit så är detta det med! HA! Där fick du foten! Jag springer långt igen! Jag var bättre på att rehaba än du var på att ha ont.

Riktigt så här lätt kommer jag inte se ut efter fem timmar

Hade ett litet snack med Coach Kalle tidigare i veckan för att peppa till lite och lägga upp planen för denna och kommande vecka. Dessutom att få målsättningen att springa på känslan under loppet gjorde mej lugnare. Vi vet ju inte riktigt vart jag är formmässigt just nu efter rehab och ett bakslag i september med en tjurig hälsena så att få springa och lyssna på vad kroppen tycker känns bra. Det blir vad det blir och så utvecklar vi därifrån.

Det som är kvar träningsmässigt innan loppet för mej nu är:

  • Mysjogg idag för att skaka ur benen ca 10 km
  • Långpass imorgon ca 20 km, lugnt tempo
  • 3*1000 m kontrollerat snabbt tempo måndag
  • 3*1000 m snabbt tempo på tisdag
  • Lufsa/powerwalk på fredag innan loppet.
Intervallerna kommer förmodligen gå på löpband

Jag kommer utöver det lägga in lite core och rörlighet men helt vila onsdag och torsdag.

Har jag tur får jag med mej min kompis, ultradrottningen, på ett intervallpass för att peppa till och fundera på energiintag. Dessutom behöver jag fundera på vad jag vill ha med mej på loppet. Be mina support-kompisar att ha koll på vissa saker, typ när jag blir grön i ansiktet eller börjar mentalt dippa, och att de alltid står redo med saltlakrits.

Men nu, lite kaffe och en mysjogg.