Äg DIN träning!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med träning. För vem du tränar för och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt?

Jag har på sociala medier stött på lite olika frågor om hur långsamt snigelfart är, om man får tillgodoräkna sej sträckor man eventuellt går på under löprunda, hur snabbt man måste springa en viss distans för att våga ställa upp i ett lopp.

Givetvis kan du applicera frågorna på styrka, hur tunga lyft orkar du göra? Hur många repetitioner och hur ofta tränar du? Vad tar du i ett marklyft eller bänk? Är mina 50 kg i frivändningar sämre än den som tar 90 kg? Vem bestämmer det?

Som löpare är nog den vanligaste frågan man får ”Hur snabbt springer du milen på?”

Som om det är någon sorts måttstock på hur bra man är?

Vem bestämmer hur DIN träning ska vara?

Är du en elit löpare/atlet så förstår jag man givetvis har krav och mål som krävs för att prestera och få ställa upp i tex OS. Men… den största majoriteten av vi som tränar är goa glada motionärer som tränar för att vi mår bra av det, vi tycker det är roligt och vi njuter av vår träning.

Vem bestämmer vilken fart som är långsam? Eller om du får gå eller inte?

Jag säger absolut inte att man inte får/ska mäta sin träning eller vara målinriktad. Personligen älskar jag min statistik och tycker att det är fantastiskt att köra hårda intervaller och jaga tider, distanser och så vidare. MEN får jag inte njutspringa och bara få springa som kroppen och själen vill så är det inte värt någonting. Jag tränar ju främst för att jag tycker det är roligt, härligt och underbart.

Ibland upplever jag ett visst mått av snobberi inom träningsvärlden och det gör mej så irriterad. Springer du inte milen på under 40 minuter är du inte en löpare. Har du inte rätt utrustning är du inte på riktigt. Att springa kortare än 15 km är onödigt. Har du inte lopp inplanerade så gills din löpning inte. Bara för man uttrycker att man vill nå en viss distans så innebär det inte per automatik att man vill springa det på en viss tid eller under ett lopp.

Känslan, glädjen, upplevelsen, endorfinruset och dina egna mål är det som räknas. Inte vad någon annan tycker eller tänker om det. Skaka av dej omgivningens mål, krav och tyckeriande över din träning och äg din egna träning! Vill du springa, stanna, fika och fota i ditt härliga mysiga tempo så gör du det! Vill du pressa dej allt du har, låta hjärtat slå dubbelslag och svetten spruta så gör du det. Vill du mäta tid, distan, kadens och puls så gör du det! Med gör det för att DU vill! Inte någon annan!!

Som en klok vän uttryckte det.

”Jag tycker andra ska skita i hur långt folk springer. Vissa löpare är så osköna. De borde vara glada över att de kan springa.”

Så träna för DIN skull! Prestera när och hur DU vill! Njut av din träning på det sätt som passar DEJ! Och glöm aldrig att allt du gör räknas, betyder nått och slår alla andra tyckare på fingrarna. Speciellt de som sitter i soffan och tycker!

Stanna upp, andas och njut!

Fröken Fernandez känsla för snö

Det har kommit en bra dump med snö här de senaste dagarna och igår fick jag möjligheten att vara ute och springa i skogen. Solen sken, det var cirka 30 cm orörd snö och så jag. Behöver jag säga att jag var lycklig som ett litet barn?

Jag är barnsligt förtjust i snö. Jag väljer snö och sol framför sand och snö alla dagar i veckan. ( även om det är galet skönt med värme med )

Igår hade jag en dag där jag arbetade med mina administrativa uppgifter som jag har med mitt företaget och var uppe tidigt för att köra den haltande tonåringen till sjukgymnasten på morgonen för att kontrollera sitt knä som hon skadade i söndags då hon trillade och fick knäskålen ur led.

Sen satt jag några timmar framför datorn och jobbade. Jag är inte van vid att sitta vid datorn så vid lunch snörade jag på mej mina Icebugs och stack ut på en runda. Jag och min hjärna behövde en paus.

Och vilket lyckorus! Efter en kilometer plogad väg smet jag in i skogen och jag drog efter andan av lycka. Helt orörd snö som bara låg och väntade på att jag skulle komma och springa på den. Inte ens en hare hade hoppat på vägen. Det var bara att börja pulsa fram i snön, känna hur benen sakta fyllas av lätt mjölksyra, känna pulsen banka i hjärtat och hur andningen bli mer och mer ansträngd. Solen fick snön att glittra och småfåglar kvittrade någonstans inne i skogen.

Jag var tvungen att stanna, flåsa lite, låta benen vila och bara njuta av att jag har möjligheten att få ge mej ut i naturen och bara uppleva allt. Jag vände mej om och såg mina spår i snön. Bara mina spår och stilla, vit snö. Jag lyckofnittrade lite för mej själv och fortsatte pulsa fram. Snön blev djupare och farten minskade drastiskt. Men jag njöt! Jag njöt, pulsade och skrattade högt för mej själv. Detta är ren och skär lycka!

Efter fem kilometer kom jag ut på plogad väg igen och fick några kilometer där innan det var dags igen. Ut i skogen, ut i snön, rakt ut i glädjen.

Att springa så här är inte något kvalitetspass om man tittar på tider, snittfarter och pulszoner. Men det är bannemej ett kvalitetspass när det kommer till löpglädje, lyckorus och glädjeskutt i själen. Lägg till grymt bra benträning, hög puls massor av frisk luft och extra tid in på löpkontot.

Så jag njuter av varje dag jag får springa i snön. Får pulsa med snön långt upp på vaderna, får tassa där ingen tassat innan.

När barmarken kommer igen, då kan jag springa fort. Nu vill jag bara njuta.

Älskade snö! Stanna länge.

Vintern bäddar in allt i vackert vitt

Snö en bit upp på vaderna får pulsen att öka
Bara mina fotspår och orörd snö
Så himla lycklig!

Skogsbad

Vilken härlig helg det har varit! Har hunnit med så mycket roligt och skrattat, njutit och andats. Stånkat korv, druckit bubbel och fyllt på med positiv energi.

En lång och välförtjänt löpvila är avklarad. Jag tror på att låta kroppen i lugn och ro få återhämta sej när den har presterat. Vila har i detta läge inte varit att helt ligga still och käka praliner, även om jag tycker att jag förtjänat det, utan jag har promenerat, cyklat och kört rörlighet.

I lördags var jag ute med en kompis och tog en lång och välbehövlig promenad i skogen. Det är något med mej och skogen. Jag blir så lugn och återhämtad när jag är där. Och jag är helt bananas i mossa! På riktigt, när jag går förbi ställen där mossan bullar upp sej och mjukar till stenar, nedfallna träd och stubbar så blir jag som ett barn i själen på nytt. Jag måste stanna och ooohha, tystnar i samtalen och bara tar in. Jag vill lägga mej ner i den mjuka mattan och bara stanna där för alltid. Och färgen, den underbara gröna färgen!

Visst vill man bara vara den lilla svampen?

Skogen är också det bästa stället att prata om viktiga saker i. Att landa energimässigt och släppa på stress. Idag är allt så hemskans snabbt och pressen på att prestera och synas så hög. Sociala medier, jobb och krav inifrån och utifrån gör huvudet alldeles snurrigt ibland och spänningar i kroppen kan få musklerna att gå helt i baklås och snörpa till så det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Att gå ut i skogen och lyssna på hur vinden dansar mellan granarna har en så lugnande effekt.

För mej har skogen alltid varit mitt andningshål, jag tillbringade många timmar i skogen med min morfar när jag var liten, plockade svamp, letade efter kådaklumpar och tittade på hur det växte och andades. När jag bodde i London var det skogen jag längtade efter. Att få sitta på en stubbe och lyssna på fåglarna, att klappa mossan, att få känna lugnet från ett träd, att känna lukten av gran.

Och var någonstans smakar kaffet som bäst?