Isaberg Powerweekend

Hela gänget samlat på toppen efter första dagens trail-runda

Vi gjorde det! Vi rodde i land Isaberg Powerweekend. Vi ville skapa ett event med äventyr, kämparglöd och teamkänsla. Krydda det med vacker trail-löpning i mysigt tempo och låta våra deltagare få glittra. Både av svett men framförallt av att känna att de är oslagbara.

Jag vill rikta ett stort tack till var och en som deltog i helgen. Utan just dej hade det inte blivit så magiskt.

Bildbomb från helgen kommer nedanför! Och blir du lite sugen? Håll utkik, vi kör till våren igen!

Dags för första passet Trust & Support
Magiskt vacker trail löpning
Vem vill tassa på dessa stigar?
Workshop om träningsplanering
Dags för höghöjdsbana!
Modiga kvinna!
Glada och våghalsiga
Morgonjogg i höstens färger
Cirkel fysen bjöd på kämparglöd och skratt
Bästa Madeleine! Kan inte be om en bättre teamie!
Vi älskar miniband!
Skratt och träning hör ihop
Hinderbana
Vinst över rampen!
Full fart!

Sammanhållningen har genomsyrar helgen!
Vi hjälps åt att klara hindren
Sista passet
Upp upp upp
Snabb återhämtning innan det är dax att besegra berget igen
Queens of the hill!

Stort tack till våra grymma sponsorer med! De snygga tightsen tjejerna fick av Röhnisch!

Fina strumpor från Seger
Tack Vitamin Well!
YMR Trackclub stod för gympapåse

Icebug XPERIENCE West Coast Trail

Tre dagars äventyr är till ända och villen härlig resa det har varit!

Dag 1

Efter en stressig morgon, där jag stängt av väckarklockan och på så sätt gav mej en 10 minuters räser-morgon utan kaffe anlände Camilla och jag till Vann där vårt base-camp för helgen var. ( För allas trevnad hade vi stannat till och inhandlat kaffe och bukfyllnad till mej på vägen )

10:30 gick starten från Ramsvik och vi gav oss i väg i Run/Walk gruppen. Vi startade långt bak och fick en väldigt lugn start med mycket promenad. Efter några kilometer kom vi ut på klipporna och barnet i mej vaknade! Samantha,typ 7 år , vaknade igen och jag skuttade glatt över några klippor innan vi landande i ”the kö” på rad slingrade det sej en lång, färgglad karavan av människor som glatt snackade med varandra. Ett steg i taget, hopp ner för en sten, skutt över en annan. Ingen ide att stressa, kön slingrade sej långsamt men glatt framåt! Efter ett tag släppte det på lite och vi rörde oss framåt över fantastiska klippor med havet på höger sida och saltstänkta vindar som slet i håret.

Fantastisk natur, härliga kossor på en äng och massor av klippor bestod de första 10 km av innan landskapet förändrades till små stigar, mer blandad terräng, underbart geggiga pölar och blommande ljung som smekte våra ben. Jag sprang dessutom på min gamla sambo från London, Sara, på vägen och vi sällskapade en liten stund och uppdaterade oss på livet.

Vi matade på och njöt av den fina naturen, snicksnackade lite med medlöpare och hejade på snabbisarna som började komma i kapp oss. Sakta men säkert närmade vi oss Smögen och målgången på bryggan hägrade! Där var den! Den karaktäristiska träbryggan med de små bodarna! Fötterna blev lite lättare och leendet spred sej! Dag ett var avklarat!

Ingen ide att stressa
Äntligen! Smögen bryggan!
I mål första dagen!

Dag 2

Lite snurrig i hjärnan hade jag nog varit när jag läst PM’t på kvällen innan. Var bom-säker på att bussen gick 7:00 och starten 8, trots att jag dagen innan meddelat en kompis att vi startade 9:15. Så upp i ottan och i väg för att inse att vi hade gott om tid på oss!

Den längsta etappen på vårt äventyr. 29,7 km och många höjdmeter stod på menyn. Vi hade i förväg bestämt oss för gå-backar för att inte bränna kroppen totalt.

Resan började med att ta båten över till Malmön där första delen av dagens lopp gick. 10 km runt en superfin ö, skuttandes på klippor och med vidunderlig utsikt på sina håll. Det var den ” lätta ” delen av loppet. Efter 10 km var vi tillbaka vid färjan och det blev en paus innan den gick tillbaka till fastlandet. Vi passade på att fylla på med blåbärssoppa, bulle och saltgurka. Med en gnutta stela ben stapplade vi oss uppför backen. För det var nu de riktiga höjdmetrarna skulle avhandlas. 12 km, sakta sakta, sega ben.Upp, upp och upp. Skutt över sten, rötter och gegga. Vi började möta Ultralöpare som sprang mot oss och hejade och tjoade så mycket vi bara kunde på hjältarna.

Plötslig tittade jag på klockan och det var bara 9 km kvar. Så många kilometrar som passerat utan att jag reflekterat över det. Mycket tack vare att terrängen utmanade. 9 km kvar! Det är ju ingenting. En brant backe och jag ser siluetter på toppen jag känner igen. Therese och Mattias står där och hejar! Vi stannar lite och kramas innan vi svajar vidare mot målet. Jag hör att Camilla har ont på riktigt nu och vi varvar med mer gång för att det ska funka.

28 km skylten! Vilken lycka!!! Plötsligt börjar benen trumma på igen och vi svänger in mot upploppet! Älskade Icebug-båge! Solsken, mat, vänner och en glass senare så mådde vi ändå ganska bra!

Tack etapp två för en riktigt fin dag!

Färjan till starten på Malmön
Utsikten!!!!
Lyckoprillig i själen!
Slutspurten efter 29,7 km
Nöjda efter andra dagen

Dag 3

Efter en natt med blixtar och dunder var vi redo för den sista, och kortaste etappen. Det skulle bli spännande att se hur kroppen svarade på ytterligare en dag med löpning.

I ett lätt duggregn startade vi i Hunnebostrand och begav iväg oss i väldigt lugnt tempo. Lite knorriga ben samt att vi visste att en rejäl stigning skulle komma redan efter 2 km. Vi klättrar upp för berget på ett led, sakta sakta, och försiktigt. Klipporna är hala efter nattens ösregn. Pulsen slår trots att det går långsamt men belöningen är utsikten när vi kommer upp!

Vi rör oss neråt igen och smyger in i skogen, makalöst vackert och underbart kladdiga spår. Regnet har verkligen gjort underlaget mer utmanande men jag njuter och parerar.

Vi kommer till en mäktig ravin sär de snabba löparna bara susar igenom på hala klippor och stenar och jag stapplar sakta fram och förundras över hur tusan de gjorde. På flera ställen var jag förundrad! Där jag hasade, susade de!

Upp och ner och mer upp! Och gegga! Herregud vilken gegga! Det forsade vatten på sina håll och geggan klafsade upp på benen. Så roligt! 1 km kvar och jag ökade takten, hoppade ner för klipporna, high fivade några funktionärer och svängde höger. Ut längs med havet, vågor som sveper över skorna! Medlöpare och publik som hurrar. Ut i mjuk sand, upp för en liten ”backe” och in genom portalen! Jaaaa!!!! Medaljen hängs runt min hals och jag är så stolt och lycklig!

Vilket äventyr! Vilket lopp! Vilken upplevelse! Inte det snabbaste loppet men wow, ett av de vackraste! Jag kommer leva länge på denna helgen!

En färgglad karavan som slingrar sej upp för klipporna
Klättra klättra!
Denna utsikten var värd alla höjdmetrar
Baaam! Där satt den!
Att avsluta med fötterna i havet
Älskar min medalj!!

ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?

Paus och njutstund

Energi ut, energi in

Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

Fröken Fernandez känsla för snö

Det har kommit en bra dump med snö här de senaste dagarna och igår fick jag möjligheten att vara ute och springa i skogen. Solen sken, det var cirka 30 cm orörd snö och så jag. Behöver jag säga att jag var lycklig som ett litet barn?

Jag är barnsligt förtjust i snö. Jag väljer snö och sol framför sand och snö alla dagar i veckan. ( även om det är galet skönt med värme med )

Igår hade jag en dag där jag arbetade med mina administrativa uppgifter som jag har med mitt företaget och var uppe tidigt för att köra den haltande tonåringen till sjukgymnasten på morgonen för att kontrollera sitt knä som hon skadade i söndags då hon trillade och fick knäskålen ur led.

Sen satt jag några timmar framför datorn och jobbade. Jag är inte van vid att sitta vid datorn så vid lunch snörade jag på mej mina Icebugs och stack ut på en runda. Jag och min hjärna behövde en paus.

Och vilket lyckorus! Efter en kilometer plogad väg smet jag in i skogen och jag drog efter andan av lycka. Helt orörd snö som bara låg och väntade på att jag skulle komma och springa på den. Inte ens en hare hade hoppat på vägen. Det var bara att börja pulsa fram i snön, känna hur benen sakta fyllas av lätt mjölksyra, känna pulsen banka i hjärtat och hur andningen bli mer och mer ansträngd. Solen fick snön att glittra och småfåglar kvittrade någonstans inne i skogen.

Jag var tvungen att stanna, flåsa lite, låta benen vila och bara njuta av att jag har möjligheten att få ge mej ut i naturen och bara uppleva allt. Jag vände mej om och såg mina spår i snön. Bara mina spår och stilla, vit snö. Jag lyckofnittrade lite för mej själv och fortsatte pulsa fram. Snön blev djupare och farten minskade drastiskt. Men jag njöt! Jag njöt, pulsade och skrattade högt för mej själv. Detta är ren och skär lycka!

Efter fem kilometer kom jag ut på plogad väg igen och fick några kilometer där innan det var dags igen. Ut i skogen, ut i snön, rakt ut i glädjen.

Att springa så här är inte något kvalitetspass om man tittar på tider, snittfarter och pulszoner. Men det är bannemej ett kvalitetspass när det kommer till löpglädje, lyckorus och glädjeskutt i själen. Lägg till grymt bra benträning, hög puls massor av frisk luft och extra tid in på löpkontot.

Så jag njuter av varje dag jag får springa i snön. Får pulsa med snön långt upp på vaderna, får tassa där ingen tassat innan.

När barmarken kommer igen, då kan jag springa fort. Nu vill jag bara njuta.

Älskade snö! Stanna länge.

Vintern bäddar in allt i vackert vitt

Snö en bit upp på vaderna får pulsen att öka

Bara mina fotspår och orörd snö

Så himla lycklig!

Skogsbad

Vilken härlig helg det har varit! Har hunnit med så mycket roligt och skrattat, njutit och andats. Stånkat korv, druckit bubbel och fyllt på med positiv energi.

En lång och välförtjänt löpvila är avklarad. Jag tror på att låta kroppen i lugn och ro få återhämta sej när den har presterat. Vila har i detta läge inte varit att helt ligga still och käka praliner, även om jag tycker att jag förtjänat det, utan jag har promenerat, cyklat och kört rörlighet.

I lördags var jag ute med en kompis och tog en lång och välbehövlig promenad i skogen. Det är något med mej och skogen. Jag blir så lugn och återhämtad när jag är där. Och jag är helt bananas i mossa! På riktigt, när jag går förbi ställen där mossan bullar upp sej och mjukar till stenar, nedfallna träd och stubbar så blir jag som ett barn i själen på nytt. Jag måste stanna och ooohha, tystnar i samtalen och bara tar in. Jag vill lägga mej ner i den mjuka mattan och bara stanna där för alltid. Och färgen, den underbara gröna färgen!

Visst vill man bara vara den lilla svampen?

Skogen är också det bästa stället att prata om viktiga saker i. Att landa energimässigt och släppa på stress. Idag är allt så hemskans snabbt och pressen på att prestera och synas så hög. Sociala medier, jobb och krav inifrån och utifrån gör huvudet alldeles snurrigt ibland och spänningar i kroppen kan få musklerna att gå helt i baklås och snörpa till så det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Att gå ut i skogen och lyssna på hur vinden dansar mellan granarna har en så lugnande effekt.

För mej har skogen alltid varit mitt andningshål, jag tillbringade många timmar i skogen med min morfar när jag var liten, plockade svamp, letade efter kådaklumpar och tittade på hur det växte och andades. När jag bodde i London var det skogen jag längtade efter. Att få sitta på en stubbe och lyssna på fåglarna, att klappa mossan, att få känna lugnet från ett träd, att känna lukten av gran.

Och var någonstans smakar kaffet som bäst?