ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?
Paus och njutstund
Energi ut, energi in
Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

Fröken Fernandez känsla för snö

Det har kommit en bra dump med snö här de senaste dagarna och igår fick jag möjligheten att vara ute och springa i skogen. Solen sken, det var cirka 30 cm orörd snö och så jag. Behöver jag säga att jag var lycklig som ett litet barn?

Jag är barnsligt förtjust i snö. Jag väljer snö och sol framför sand och snö alla dagar i veckan. ( även om det är galet skönt med värme med )

Igår hade jag en dag där jag arbetade med mina administrativa uppgifter som jag har med mitt företaget och var uppe tidigt för att köra den haltande tonåringen till sjukgymnasten på morgonen för att kontrollera sitt knä som hon skadade i söndags då hon trillade och fick knäskålen ur led.

Sen satt jag några timmar framför datorn och jobbade. Jag är inte van vid att sitta vid datorn så vid lunch snörade jag på mej mina Icebugs och stack ut på en runda. Jag och min hjärna behövde en paus.

Och vilket lyckorus! Efter en kilometer plogad väg smet jag in i skogen och jag drog efter andan av lycka. Helt orörd snö som bara låg och väntade på att jag skulle komma och springa på den. Inte ens en hare hade hoppat på vägen. Det var bara att börja pulsa fram i snön, känna hur benen sakta fyllas av lätt mjölksyra, känna pulsen banka i hjärtat och hur andningen bli mer och mer ansträngd. Solen fick snön att glittra och småfåglar kvittrade någonstans inne i skogen.

Jag var tvungen att stanna, flåsa lite, låta benen vila och bara njuta av att jag har möjligheten att få ge mej ut i naturen och bara uppleva allt. Jag vände mej om och såg mina spår i snön. Bara mina spår och stilla, vit snö. Jag lyckofnittrade lite för mej själv och fortsatte pulsa fram. Snön blev djupare och farten minskade drastiskt. Men jag njöt! Jag njöt, pulsade och skrattade högt för mej själv. Detta är ren och skär lycka!

Efter fem kilometer kom jag ut på plogad väg igen och fick några kilometer där innan det var dags igen. Ut i skogen, ut i snön, rakt ut i glädjen.

Att springa så här är inte något kvalitetspass om man tittar på tider, snittfarter och pulszoner. Men det är bannemej ett kvalitetspass när det kommer till löpglädje, lyckorus och glädjeskutt i själen. Lägg till grymt bra benträning, hög puls massor av frisk luft och extra tid in på löpkontot.

Så jag njuter av varje dag jag får springa i snön. Får pulsa med snön långt upp på vaderna, får tassa där ingen tassat innan.

När barmarken kommer igen, då kan jag springa fort. Nu vill jag bara njuta.

Älskade snö! Stanna länge.

Vintern bäddar in allt i vackert vitt

Snö en bit upp på vaderna får pulsen att öka
Bara mina fotspår och orörd snö
Så himla lycklig!

Skogsbad

Vilken härlig helg det har varit! Har hunnit med så mycket roligt och skrattat, njutit och andats. Stånkat korv, druckit bubbel och fyllt på med positiv energi.

En lång och välförtjänt löpvila är avklarad. Jag tror på att låta kroppen i lugn och ro få återhämta sej när den har presterat. Vila har i detta läge inte varit att helt ligga still och käka praliner, även om jag tycker att jag förtjänat det, utan jag har promenerat, cyklat och kört rörlighet.

I lördags var jag ute med en kompis och tog en lång och välbehövlig promenad i skogen. Det är något med mej och skogen. Jag blir så lugn och återhämtad när jag är där. Och jag är helt bananas i mossa! På riktigt, när jag går förbi ställen där mossan bullar upp sej och mjukar till stenar, nedfallna träd och stubbar så blir jag som ett barn i själen på nytt. Jag måste stanna och ooohha, tystnar i samtalen och bara tar in. Jag vill lägga mej ner i den mjuka mattan och bara stanna där för alltid. Och färgen, den underbara gröna färgen!

Visst vill man bara vara den lilla svampen?

Skogen är också det bästa stället att prata om viktiga saker i. Att landa energimässigt och släppa på stress. Idag är allt så hemskans snabbt och pressen på att prestera och synas så hög. Sociala medier, jobb och krav inifrån och utifrån gör huvudet alldeles snurrigt ibland och spänningar i kroppen kan få musklerna att gå helt i baklås och snörpa till så det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Att gå ut i skogen och lyssna på hur vinden dansar mellan granarna har en så lugnande effekt.

För mej har skogen alltid varit mitt andningshål, jag tillbringade många timmar i skogen med min morfar när jag var liten, plockade svamp, letade efter kådaklumpar och tittade på hur det växte och andades. När jag bodde i London var det skogen jag längtade efter. Att få sitta på en stubbe och lyssna på fåglarna, att klappa mossan, att få känna lugnet från ett träd, att känna lukten av gran.

Och var någonstans smakar kaffet som bäst?