Långpanna, pizza och pyssel

Igår var det dags för långpass för benen. 30 km stod på schemat och jag hade kollat med Tess om hon var sugen på att hänga med. Det var hon, vilket jag var väldigt glad för. Det är alltid trevligt med kul sällskap på löprundorna.

Vi stämde träff på Kransmossen, gav oss iväg. Upp i skogen och in till isen. Det var vansinnigt halt och isigt och vi fick lov att gå på många håll. Massa fniss och många oh! när fötterna gled iväg. Efter 10 km skogsslir kom vi ut på asfalt och med stadslöp och jag trodde att det skulle bli bättre underlag men tji fick jag. Det var härlig svartis på asfalten och fötterna bara slant iväg i frånskjutet. Jag började känna mej lite sliten i kroppen när vi närmade oss 20 km, mycket för att jag spände mej mycket när jag sprang. Benen, ljumskarna och axlarna var superstela men vi hade en bit kvar så det var bara att bita i.

Efter 28 km var vi tillbaka vid bilarna och bestämde oss för att vi var nöjda. Det kändes inte så spännande att halka runt två km till bara för att. 28 km var helt tillräckligt och tack vare underlaget så var jag trött och lite sliten i kroppen. Dessutom hungrig som en varg.

Trots att det var en tung och seg runda så var jag nöjd med att kroppen ändå orkar. Jag har inte sprungit så långt sen tre-timmars i Växjö. Och alltid härligt att ha ett roligt sällskap. Man hinner avhandla både det ena och det andra på långa distanser.

Så trött efter dagens isdans

Susade hem och landade omgående på yogamattan för att försöka släppa lite på spänningarna jag drog på mej under passet. Galet skönt att få sträcka ut ordentligt efter löpningen. Jag försöker bli bättre på att ta hand om kroppen genom styrka och rörlighet.

Efter yoga, en varm dusch och lite mat och vila trillade jag i mina mysbrallor och drog till Camilla för lite pyssel inför nästa helg. Är det inte världens bästa grej att man kan hänga med sina kompisar en lördag osminkad och i mysbrallor? Det är bannemej vänskap!

Vi delade på en pizza ( japp, jag äter sån mat ) och plockade fram en massa tyger, saxar och glittrande saker och gick loss på vårt lilla projekt. Vi fnissade, klippte, knöt och fick hela köket att glittra innan vi vart klara.

Pizza med pimp

Visst är det fina färger?

Håll utkik nästa vecka så får du se vad vi ska med allt till! Och japp! Jag ÄLSKAR att klä ut mej och gör jag det går jag ALL IN. Och tur att Camilla är exakt likadan! Vi kommer ha så kul.

Resten av denna helgen kommer gå till att yoga, vila och ta en kortare löprunda för att samla ihop de sista km i min veckodistans.

Honey, I’m back!

Att sammanfatta 2018 måste ändå beskrivas som en comeback. En comeback från en plantarfasciit som kom hårt och aggressivt i augusti 2017 och som fick mej att välja total löpvila, rehab och stakmaskin. Hösten 2017 var i stort sett löpfri och jag körde bara styrka och alternativ konditionsträning.

Stakmaskinen var min bästa vän ett långt tag

Men i november/december började foten kännas bättre igen och jag började försiktigt tassa kort och långsamt och fattade ett beslut att 2018 skulle bli grymt.

Jag tog kontakt med min vän Kalle och frågade om han kunde tänka sej att hjälpa mej då jag vet att jag bara skulle köra på annars och förmodligen skada mej igen. Jag hade ju fått en startplats till Stockholm Marathon i födelsedagspresent, just några dagar innan foten ballade ur totalt och att ta mej runt det loppet blev årets stora mål.

Januari kom och jag började springa två gånger i veckan. Sakta och inte alls långt för att långsamt vänja foten vid belastningen igen. Efter varje runda var jag trött i foten men det gjorde inte ont. När månaden var slut hade jag lyckats gnata ihop 54 km och jag var så nöjd.

Sakta men säkert ökade jag distansen månad efter månad och foten höll. Efter ett tag kom jag på mej själv att inte tänka på den efter löprundorna och jag började inse att det nog skulle gå att ta mej runt ett marathon trots allt.

Våren kom och med den värmen. Det gick på några dagar i april, från långa tights, buff och väst till att några dagar senare springa på bana i shorts och sport topp.

1 april

20 april

Den 19 maj sprang jag mitt första lopp. Göteborgsvarvet. Jag hade fått tag i en startplats och såg inte det som en tävling utan som ett träningspass och det låg perfekt i tiden, två veckor innan årets utmaning, Stockholm Marathon. Jag sprang tillsammans med Camilla och vi såg till att ha roligt under hela loppet, high-fiva så många barn vi bara kunde och få ett skön upplevelse under 21 km.

Två veckor senare var det dags! Stockholm Marathon. Mitt eldprov. Skulle foten hålla hela distansen? Jag hade inte känt av den på länge men jag kände mej inte helt hundra. Formen kändes bra och jag var pirrigt förväntansfull. Packade in sambon och min fina vän Josefine i bilen och drog upp till huvudstaden. Allt kändes bra om det inte hade varit för värmen. Det var 30 grader varmt och överallt pratades det om riskerna av att springa så långt när det var så varmt. För min del kändes det som jag var väl påfylld med vätska men jag var också galet medveten om hur hårt värmen går åt mej när jag springer. Innan start mötte jag en massa fina människor, träffade Skruven och Karro, Skövde Johan och kramade om Therese Konstig. Glad, förväntansfull och pirrig. Jag hade planen klar för mej. Springa på puls och försöka gå lite tuffare första milen. Vätska på alla stationer och fylla på med salt.

Jag och Josefine

Det gick åt skogen på studs. Pulsen stack iväg som en skenande gasell redan efter någon kilometer. Jag mysjoggade och hade puls som om jag sprang intervaller.

Jag bet ihop och knatade på men hittade aldrig flowet eller glädjen och när jag kommit ungefär halvvägs åkte spyan som en Yo-Yo i halsen. Jag hade innan start bestämt mej för att jag skulle bryta loppet om jag spydde eller fick frossa pga värmen så jag hade inte så mycket val än att börja gå. Jag fick revidera om min plan till plan B vilket bara var att överleva och ta mej i mål. Så jag sprang tills jag nästan spydde och sen fick jag gå tills det la sej. Så höll jag på större delen av loppet. Kan inte säga att jag tyckte att det var ett fantastiskt lopp och jag hade fullt upp med att ta mej runt så har ärligt talat inte upplevt loppet alls.

Väl i mål var jag mer lättad än nöjd och jag var så ledsen och frustrerad på mej själv att jag inte klarat av loppet bättre. Men det la sej efter en stund och jag insåg att jag hade tagit mej runt ett marathon i 30 graders värme, med puls som en kolibri och illamående under mer än halva loppet. Sak samma vad tiden var. Jag hade gjort det, foten gjorde inte ont! Jag var tillbaka!! Mindre än ett år från min skada var jag tillbaka och sprang marathon helt smärtfritt!

Jag slet som ett djur under sommaren, med inspirationen, mot värmen och nötte mil efter mil.

Valde att springa morgonrundor på Hofsnäs med kaffe paus på bryggan och ett bad för att svalka kroppen. Åt kopiösa mängder vattenmelon och badade varje dag.

I augusti sprang jag Prinsen Minne i Halmstad med vänner och tog revansch på det loppet med från 2017 då jag sprang det med en ond fot. Denna gången var det ett upplevelselopp och jag njöt verkligen av att få jogga längs med havet och hänga med mina vänner.

Jag bestämde mej för att testa ett marathon till under hösten och klurade på att ställa upp i Mariestad. Men tre dagar innan loppet nöp det till i min hälsena och den svullnade upp och det gick inte att springa en meter så det blev att hoppa den planen och gå till naprapaten istället för chockvåg och återigen någon vecka löpvila.

Men hade ett lopp till inplanerat i kalendern och det var Palma Halvmaraton i oktober och det skulle jag springa med min älskling. Han hade fått startplatsen av mej i födelsedagspresent och vad passar bättre än att kombinera semester och lopp tillsammans med kärleken på hösten. Att vi dessutom skulle få med kompisar från Finland gjorde bara resan ännu bättre.

Ett jättefint lopp med konstiga vätskestationer senare så var vi i mål och kunde fortsätta att njuta av vår lilla minisemester. God mat, fina vänner och solsken.

Efter Palma hade jag egentligen inga mer mål för året men någonstans längst in skavde det en liten önskan om att testa 6-timmars igen. Fast jag inte känt av foten på nästan ett år så rehabsprang jag fortfarande i mitt huvud. Klarade jag av ett ultra så fanns det inget mer att skylla på.

Så jag anmälde mej, sprang och överträffade mina egna förväntningar med både bra känsla genom loppet och ett distansrekord. Du kan läsa om loppet här.

Nu var jag glad, nöjd och hade överträffat mina mål för 2018. Revanschen på foten var total! Nu skulle jag inte springa mer lopp under året utan börja klura på vad jag var sugen på till nästa år. Det var det jag trodde iallafall. Fram till Therese lurade med mej till Växjö och Personliga Rekordens Tävling i december. Jag valde att inte springa ett 6-timmars lopp igen uran valde bebisloppet på den tävligen och sprang bara 3 timmar. Men jag är glad att jag hängde med. Inte bara för att jag råkade springa hem en vinst utan mest för att jag älskar att få ta del av kärleken som finns till löpning i ultravärlden. Glädjen, vänskapen, peppen och smärtan. Kämparglöden, respekten och upplevelsen. Jag sprang inget ultra men jag njöt av alla timmar jag fick vara med dessa krigare.

Med det sagt! Tack 2018! Tack för att du låtit mej få komma tillbaka till löpningen igen. Tack för att jag fått kriga och kämpa. Tack för att jag fått uppleva medgång och motgång. Tack för alla mil, för alla tårar, för alla skratt. Tack för alla timmar jag fått tillbringa utomhus, ensam med mina tankar, tillsammans med mina vänner.

Tack och hejdå! Och välkommen 2019!

Cementben, mutor och tårar

Jag älskar ju löpningen men den är bannemej inte alltid rolig.

Det är verkligen inte så att jag studsar fram varje runda med en bra känsla, glada,snabba, starka ben, ett hjärta som pickar jämnt och starkt. Andningen flyter lugnt och kontrollerat och peppiga tankar dansar runt i mitt lilla huvud. Dessutom är vädret perfekt och naturen fantastisk.När det händer så är löpningen MAGISK.

Magisk runda längs Prins Bertil Stig i höstas tillsammans med deltagare på RUNNING HALMSTAD eventet

Ofta är det inte magisk men skönt. Det är lite motigt emellanåt men man har ändå en ganska bra känsla rätt igenom trots att det var väldigt tunga ben i backen eller motvinden var extra sur idag. Huvudet är på banan och kan peppa kroppen om det känns lite trögt och benen tar tacksamt emot hejaropen och svarar med att kämpa lite till. Om inte det funkar så brukar det funka med mutor och delmål.

”När jag kommer hem får jag äta vattenmelon”

” Tre lyktstolpar till sen får jag sänka farten mellan två”

”Jag är stark, jag kan det här och jag är grym”

Men ibland funderar jag helt klart på om jag inte är helt dum i huvudet! Hur tusan kunde jag tycka att det var en bra ide att springa? Det är ju asjobbigt/tråkigt/hemsk och lite till.

Ta en runda i somras till exempel. På agendan stod ett långpass, runt 20 km. 30 grader varmt ute så jag visste att det skulle bli lite motigt men jag var pepp… I ungefär 500 meter! Ingenting funkade!!’ Min kropp hade liksom glömt av hur man andades, lyfte på benen, förflyttade sej framåt. Hjärtat trodde det var med i någon sorts slagorkesterband och gick bananas. Hjärnans enda fungerande funktion var att ropa NEEEJ. Det enda som fungerade var pannbenet och det övertalade kroppen att det nog gick bra, det går över, det är bara nu i början det är jobbigt.

Efter tre km skickade jag ett sms till min sambo att det gick APDÅLIGT och att han kanske fick komma och hämta mej. Inget svar från honom så jag släpade mej vidare i spåret. Upp för en backe kröp jag nästan. Jag kände mej som om jag blivit åttio år gammal, blivit doppat i cement och någon snott min rullator.

Jag vrålade ut min frustration i skogen ( efter att jag noga kontrollerat att ingen var i närheten ) och förbannade mitt jäkla pannben som tvingat ut mej.

Vid åtta km grät jag nästan. Jag stannade och badade. Satt ner och surade och skickade ett sms till coach Kalle om att livet var kass och att allt var en kamp. Efter två km fick jag svar att bita i. Svarade att jag höll på och led varje steg.

Skickade ett nytt gnälligt sms till sambon. Galet otrevligt att han inte svarar när jag lider liksom. Förbannade alla karlar där en stund. Efter ytterligare två km ringer han och jag snyftar i telefon att jag håller på och dö och att han får komma och hämta mej! Det finns inte en chans att jag överlever sex kilometer till. Får till svar att han inte är hemma men att han hör av sej när han är det. Jag tog mej en allvarlig funderare på om jag bara skulle sätta mej där i vägrenen och vänta. Kroppen röstade för men det tjuriga pannbenet tvingade mej vidare.

Nu var varje steg en kamp för livet. Jag klarade inte av att förstå hur långt sex kilometer egentligen var. Typ som till månen säkert. Jag började förhandla med mej själv. Dela upp det i två km, för varje del får jag vattenmelon. Klarat jag ytterligare får jag en öl och OM jag överlever hela vägen så ska jag tvinga sambon att köra mej till sjön så jag får bada.

Stirrade på de vita strecken i väggrenen och försökte tänka på att jag tycker att detta är roligt. Varje sådan tanke möttes av ett hånskratt och ett avgrundsvrål att jag HATAR att springa. Efter en stund ringer telefonen igen och jag suckar lättat när jag ser att det är sambon! Räddningen är nära! Har frågar hur långt jag har kvar och jag uppskattar att jag har max fyra km kvar. Kommer du och hämtar mej?

Han är tyst en sekund och svarar sen att har jag kommit så långt klarar jag av fyra km till. Jag stannar till och stirrar på telefonen. Skojar han med mej? Förstår han inte att jag håller på att gå under? Han lägger på och jag måste processa informationen om att jag inte blir räddad. Jag ringer upp och fräser att om han inte tänker komma får han skära upp en hel vattenmelon till mej och se till att det finns en kall öl när jag kommer hem.

Skickade denna bilden till sambon när han inte kom och hämtade mej

Svär och gormar högt för mej själv när jag släpar min kropp längs med vägen. Får en konstig blick av en cyklist. Sänker ljudnivån ett snäpp men fortsätter mumla. Nu är det fel på skorna med! Och vem tusan har designat shortsen? Och varför kan de inte dosera vägen rätt?

Över bron, sväng till höger, trehundra meter kvar. Skorna fyllda av cement, hasar, muttrar och drömmer om vattenmelon.

Sista biten, jag ser huset! Sambon i trädgården, förbannar honom en sekund, försöker förgäves öka farten så jag blir av med skiten. Snubblar in på gräsmattan. Han kommer med en öl, leder mej till trappen och ger mej en bamseskål med vattenmelon. Han är förlåten! Jag muttrar fortfarande lite och sparkar av mej de blytunga skorna! Kan vara så att de åker i soptunnan. Äter lite melon, viftar på tårna. Får skjuts till sjön. Bestämmer mej för att aldrig springa igen.

Två dagar senare snörar jag på mej supersnabba skor, benen sprudlar och hjärtat sjunger. Jag älskar att springa!

Syns du?

Nu när det är mörkt ute vill jag verkligen slå ett slag för att använda reflexer!

Det är en sån lätt åtgärd att ta på sej reflexer när man rör sej ute i mörkret. För mej är det en billig livförsäkring. Även då du rör dej på upplysta gator kan det vara svårt för bilister att se dej. Speciellt om du har svarta kläder på dej och det är regn ute. Och även om man som löpare ser bilen och har koll så kan man som löpare helt försvinna i mörkret för bilisten.

Förra året fick jag hjärtat i halsgropen när jag körde bil. Jag körde mitt i stan och på upplyst gata när jag helt plötsligt panikbromsade. Någon var framför bilen och sneddade över gatan. Det jag reagerade på var något suddigt vitt som svepte över vägen. Det var två helt svartklädda löpare som sprang. Det vita jag såg var benen på den ene som sprang i shorts. De hade sprungit på trottoaren och jag hade inte sett dem trots att jag försöker vara uppmärksam. Inte en endaste reflex.

Bor du som jag lite utanför staden och springer på landsväg och i skogen behövs kanske även en pannlampa. Vi har investerar i en från Silva som vi är supernöjd med. Bra ljus och lång batteritid. Dessutom med uppladdningsbart batteri.

Vi har även en lite sämre lampa som vi använder som komplementsbelysning. Den ”vågar” jag inte springa med själv då jag tycker det är för dåligt ljus i skogen, men hade jag sprungit i stan hade jag använt den.

Jag rekommenderar att man åtminstone har någon typ av reflexväst på sej. Jag gillar min från Craft. Den isolerar även lite från vind och regn. Min kära sambo föredrar en reflex-sele som jag tror han köpt på Stadium. Men det finns flera olika varianter. Huvudsaken är ju att du syns? Eller hur!?!

Ett par tights med reflexer kan med vara värt att investera i. Mina är Stadiums egna märke SOC. Prisvärda och syns tydligt.

Sen finns ju även handskar, pannband, mössor och tröjor med reflexer.

Lys upp mörkret! Se till att synas! Och spring snyggt och säkert! Vi vill ha dej kvar i löpspåret.

Och du, har dina reflexer några år på nacken, kontrollera att de fortfarande fungerar innan du ger dej ut.

Reflexsele och bra pannlampa i skogen

Skogsbad

Vilken härlig helg det har varit! Har hunnit med så mycket roligt och skrattat, njutit och andats. Stånkat korv, druckit bubbel och fyllt på med positiv energi.

En lång och välförtjänt löpvila är avklarad. Jag tror på att låta kroppen i lugn och ro få återhämta sej när den har presterat. Vila har i detta läge inte varit att helt ligga still och käka praliner, även om jag tycker att jag förtjänat det, utan jag har promenerat, cyklat och kört rörlighet.

I lördags var jag ute med en kompis och tog en lång och välbehövlig promenad i skogen. Det är något med mej och skogen. Jag blir så lugn och återhämtad när jag är där. Och jag är helt bananas i mossa! På riktigt, när jag går förbi ställen där mossan bullar upp sej och mjukar till stenar, nedfallna träd och stubbar så blir jag som ett barn i själen på nytt. Jag måste stanna och ooohha, tystnar i samtalen och bara tar in. Jag vill lägga mej ner i den mjuka mattan och bara stanna där för alltid. Och färgen, den underbara gröna färgen!

Visst vill man bara vara den lilla svampen?

Skogen är också det bästa stället att prata om viktiga saker i. Att landa energimässigt och släppa på stress. Idag är allt så hemskans snabbt och pressen på att prestera och synas så hög. Sociala medier, jobb och krav inifrån och utifrån gör huvudet alldeles snurrigt ibland och spänningar i kroppen kan få musklerna att gå helt i baklås och snörpa till så det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Att gå ut i skogen och lyssna på hur vinden dansar mellan granarna har en så lugnande effekt.

För mej har skogen alltid varit mitt andningshål, jag tillbringade många timmar i skogen med min morfar när jag var liten, plockade svamp, letade efter kådaklumpar och tittade på hur det växte och andades. När jag bodde i London var det skogen jag längtade efter. Att få sitta på en stubbe och lyssna på fåglarna, att klappa mossan, att få känna lugnet från ett träd, att känna lukten av gran.

Och var någonstans smakar kaffet som bäst?

Nya vänner

Jag är fortfarande vansinnigt nöjd med min prestation i lördags och njuter av att min kropp känns bra och stark . Den är bannemej helt grym som orkar hålla igång så länge och faktiskt mår helt ok efteråt.

Jag är snäll mot den nu och låter den vila när den var så duktig och krigade på under sex timmar. Vila innebär dock inte att jag ligger på sofflocket och käkar godis, eller tja, i söndags gjorde jag det, men sen har jag kört lite cirkulationsträning. Jag har cyklat lugnt, promenerat och kört rörlighet. Försöker äta ordentligt men jag har inte riktigt fått igång aptiten efter loppet men det kommer.

Jag har funderat en hel del på ett samtalsämne som Karolina och jag avhandlade under vår lilla joggingtur och det är på en av de mest positiva egenskaperna löpningen gett mej utöver själva träningen. Alla sjukt sköna människor jag har lärt känna!

Som vuxen är det inte alltid så lätt att skaffa nya vänner men jag har verkligen fått många nya fina vänner som jag delar ett stort intresse med.

Ingen av de personer som betydde så mycket för mej i lördags hade jag ALDRIG känt utan vår gemensamma kärlek – löpningen.

Jag hade till exempel aldrig lärt känna Karolina om det inte var för löpningen. Att få följa hennes resa har varit fantastisk.

Camilla lärde jag känna via internet först, via ett löpforum, där vi konstaterade att vi bodde i samma stad och bestämde oss för att ta en runda tillsammans. Löprunda nummer två var BUM, Borås Ultra Maraton där vi krigade oss igenom skogen tillsammans utan att egentligen känna varandra, men där lärde vi VERKLIGEN känna varandra och har sedan dess hängt ihop. Vi är lite som ett gammalt gift par, springer på rätt sida av varandra, muttrar och fräser när det krävs och asgarvar sedan åt varandra. Löpningen är på så sätt befriande. Man får lov att vara lite tjurig och grinig bara det går över när man är klar.

Jag är tacksam för min coach Kalle och hans enorma hjärta och för att han verkligen har fått mej att våga utmana mej själv.

Fantastiska människor som Therese och Skruven som har så mycket glädje, värme och kunskap att dela.

Min blonda karl som jag har date med i löpspåret. Tysta, sida vid sida. Kämpar tillsammans. Kärlek och svett. Kan inte be om bättre date.

Min kollega Madeleine, som jag fick nys om via en annan springkompis och som jag bokade träff med. Vi klickade bums och började samarbeta och delar kärleken till löpningen.

Mina klubbkompisar i SOK Knallen, hängivna, trevliga och sociala.

Så funderar du på att börja springa? Gör det!!! Du kommer lära känna så många härliga, knasiga, envisa, givmilda och starka personer som du verkligen kan ha kvalitetstid med. För tusan vilken kvalitetstid man har i löpspåret. Det har avhandlats högt och lågt i mina löparskor. Vi har skrattat och gråtit. Pratat liv och död. Man hinner lära känna varandra ordentligt när man springer ihop. Jag älskar löpningen för det den gör med min kropp, mitt huvud och min själ. Och jag älskar löpningen för att den har berikat mitt liv med så många fantastiska personer.

Så, börja spring!

Vattenmelon och saltlakrits

Då har nedräkningen till helgen börjar på allvar och det är dags att börja fundera på vad jag vill ha på mej, vad jag vill ha med mej och hur det egentligen står till i skallen på mej.

Status på kroppen är en vad som är sur, en höft som grinar å en hälsena som muttrar. Allt är som det ska med andra ord. På fredag kommer jag ha ont i halsen. Det är bara så det är.

Igår pratade jag med min kompis Skruven, som kommer hjälpa mej under loppet, och vi började klurar på mitt energiintag och vad och när jag vill ha energi. Jag har inte så höga krav då jag har svårt med att äta när jag springer.

Min tanke är att jag ska dricka sportdryck och få i mej en salt-tablett varannat varv. Varje varv är 1,9 km så det blir energi in vid ca var 4e km. Sen får jag bestämma mej innan om jag ska muta mej med ett chips, en godis eller liknande och efter det är det bara att försöka följa plan.

Jag är tacksam för att Skruven och min springteamie Camilla kommer vara på plats för att se till att jag inte kommer slarva med energi. Dessutom är Camilla guld värd att ha på plats. Om det är någon som känner mej under löpning så är det hon. Vi har gjort många långa lopp tillsammans och sett många, ja vi kan kalla dem för intressanta sidor hos varandra. Hon vet när jag dippar innan jag själv vet det.

Utöver det ska jag packa min lilla låda med viktiga saker. Jag kommer vilja ha varma kläder efter loppet så får packa ner en jacka, mössa och vantar. Lite ombyte om jag börjar frysa. Extra energi och annat smått och gott som kan vara behändigt att ha.

Viktigaste sakerna är dock min saltlakrits, min öl som jag vill ha efter loppet och min bästa belöning, vattenmelon. Jag vet! Kombon är suspekt men jag har haft vattenmelon som mantra hela sommaren och en öl fyller på med energi snabbt efteråt. Och saltlakrits, vem blir inte glad av saltlakrits?

Träningsmässigt är det väldigt lugnt nu. Idag har jag bara tagit en promenad för att få min dagliga luft. Imorgon blir det lätt core och på fredag lite jogglunk för att få cirkulation i benen.

Det andra jag fokuserar på nu är att få i mej energi och vätska så jag är påfylld och glad när jag står på startlinjen. För är jag inte glad då kommer det bli tufft. Alla känslor jag har på mitt känsloregister kommer att hinna avhandlas på sex timmar. Men det ska bli kul. Det är mitt mål. Och jag är ju inte ensam. 200 glada galningar kommer att stappla runt sjön efter bästa förmåga. För det är nog det vi är. Glada och galna och faktiskt alldeles underbara.

Hybris och nässelutslag

En vecka kvar och jag börjar seriöst fundera på om jag drabbats av någon sorts hybris som tror att jag ska orka springa runt runt i många timmar. Varifrån fick jag detta storhetsvansinne?

Jag ångrar min anmälan och känner att jag har ont i halsen, ont i knät, ont i höften och har nog brutit en tå. Kanske är det även så att jag behöver läggas in på undersökning av något slag. Och garanterat kommer jag få feber och nässelutslag till nästa lördag. Dessutom kommer ett ben trilla av! Och dropp! Ge mej dropp! Jag är säkert helt uttorkad.

Så här är det alltid inför lopp som känns lite obekväma och utmanande. Det hör till och det är underbart på ett skruvat sätt. Jag tror att många som springer lopp har liknande känslor innan. Ont i halsen hör liksom till. Vi har inte ont i halsen men får ”fantomsmärtor” strax innan. Känner oss lite skadade, oroliga och nervösa.

Att mitt 16 km långa lunchspring igår kändes som att benen var doppade i betong gjorde ju inte känslan bättre.

Jag tror att vi kan kalla detta för loppnerver. Och jag behöver inte ens vara nervös. Jag kan med 100 % säkerhet säga att jag INTE kommer att vinna loppet och har inget att bevisa för någon. Att jag ställer upp är mest för att ha kul, eller ja, hur kul man nu kan ha när man springer runt runt runt i flera timmar och kroppen strejkar. Men det ska bli kul! Och lite som att jag såg Stockholm Marathon som en revansch på min plantar fasciit så är detta det med! HA! Där fick du foten! Jag springer långt igen! Jag var bättre på att rehaba än du var på att ha ont.

Riktigt så här lätt kommer jag inte se ut efter fem timmar

Hade ett litet snack med Coach Kalle tidigare i veckan för att peppa till lite och lägga upp planen för denna och kommande vecka. Dessutom att få målsättningen att springa på känslan under loppet gjorde mej lugnare. Vi vet ju inte riktigt vart jag är formmässigt just nu efter rehab och ett bakslag i september med en tjurig hälsena så att få springa och lyssna på vad kroppen tycker känns bra. Det blir vad det blir och så utvecklar vi därifrån.

Det som är kvar träningsmässigt innan loppet för mej nu är:

  • Mysjogg idag för att skaka ur benen ca 10 km
  • Långpass imorgon ca 20 km, lugnt tempo
  • 3*1000 m kontrollerat snabbt tempo måndag
  • 3*1000 m snabbt tempo på tisdag
  • Lufsa/powerwalk på fredag innan loppet.
Intervallerna kommer förmodligen gå på löpband

Jag kommer utöver det lägga in lite core och rörlighet men helt vila onsdag och torsdag.

Har jag tur får jag med mej min kompis, ultradrottningen, på ett intervallpass för att peppa till och fundera på energiintag. Dessutom behöver jag fundera på vad jag vill ha med mej på loppet. Be mina support-kompisar att ha koll på vissa saker, typ när jag blir grön i ansiktet eller börjar mentalt dippa, och att de alltid står redo med saltlakrits.

Men nu, lite kaffe och en mysjogg.

November-utmaning

Jag har bestämt mej för att utmana mej själv, (och dej om du vill) i november månad.

November är den månad jag tycker minst om, då det oftast är mörkt, grått och regnigt. Det gör att jag tappar lite inspiration och ork och känner mej ofta väldigt trött.

Jag kommer att utmana mej själv till att vara utomhus MINST 20 minuter om dagen, oavsett väder. Optimalt är att kunna gå ut mitt på dagen, då det finns lite dagsljus, men jag vet att det inte kommer gå riktigt varje dag på grund av jobbet, så då får jag gå ut på kvällen och ta ett varv runt byn.

Under hösten tenderar vi till att spendera mindre tid utomhus och gärna kryper upp i soffan med en filt. Många fler än mej känner sej trötta och lite håglösa och tappar sugen att träna. Det är ju mycket mysigare i soffan.

Jag tror stenhårt på att vi mår bättre av att vistas utomhus! Naturen gör oss lugnare och lyckligare. Sänker stressnivån och ökar kreativiteten.

Jag ska även satsa på att inte ha musik i öronen eller läsa mail samtidigt som jag är ute utan träna på att öka min medvetna närvaro och uppskatta det jag ser och hör runt omkring mej.

Att jag sedan ”rensar rören” med lite frisk luft kan ju bara vara Win-Win!

Jag hoppas att november ska kännas lättare och att jag ska hålla mej friskare med daglig luft i pälsen. Jag äter dessutom D-vitamin hela hösten och vintern för att hålla mej piggelin.

20 minuter av din dag. Ute och få lite luft. Det finns bra kläder och vi smälter faktiskt inte av vatten, vi är inte gjorda av socker.

Vad säger du? Hänger du med?

Jag kommer använda mej av #novemberluften på Instagram där kan vi peppa varandra.

Lite färg piggar upp i höstrusket

Och går du ut på kvällen, glöm för Guds skull inte reflexerna!

OH MY!

Jag har gjort det igen!

Lätt skräckslagen, osäker på formen och full av förväntan.

Jag har anmält mej till Borås 6-timmars.

6-timmars är exakt vad det låter som. Ett lopp som pågår under sex timmar. Distansen blir exakt så långt du orkar springa under den tiden. Det är alltså tiden som är bestämd, inte distansen.

Jag vet inte alls vad jag förväntar mej utöver en hel hög med sköna människor, en jättelång dag och mycket känslor.

Den 10 november smäller det! 6 timmar runt Byttorpssjön eller Kolbränningen som den heter. Fegar jag inte ut helt och hållet så står jag på startlinjen 9:30. Har du inget för dej den helgen så vet jag att både jag och de övriga löparna kommer uppskatta kärlek och hejarop under dagen.

Målet för mej är maratondistansen men får jag feeling så fikar jag nog mej igenom resten av tiden och fokuserar på att heja på mina grymma vänner.

Jag har sprungit loppet en gång tidigare, 2014. Loppet gick då runt Ramnasjön. Som uppladdning hade jag sprungit min första marathon tre veckor tidigare och en rejäl magsjuka där efter. En riktig kalasuppladdning om jag får säga det själv!

Känslorna svämmar över när jag tänker på loppet. Känslan när man passerat två timmar och de ropar ut ” En tredjedel gjord”, halvtid och när man inser att det bara är en timme kvar.

Min frustration när jag tittar på klockan och den visar krypfart, det går inte att öka, och hur jag hysteriskt skäller på min coach Kalle.

Hur jag var i valet och kvalet om jag skulle springa eller gå upp för monsterbacken ( läs det lilla motlutet) då det gjorde så ont att börja springa igen då jag gick men samtidigt är för trött för att springa. Och framförallt kommer jag i håg känslan och tårarna av stolthet, utmattning och förvåning när sex timmar gått. Jag gjorde det! Jag har sprungit längre än jag någonsin gjort förut! Jag sprang längre än vad jag kunde hoppas på! Jag har sprungit mitt första ultralopp!

Den medalj jag är mest stolt över

I år har jag återhämtat mej från min plantar fasciit och hunnit bråka med min hälsena i september så känner att det inte varit en optimal uppladdning. Jag har sprungit en del men hösten har varit stökigt för mig. Men jag ska göra mitt bästa och försöka ha så roligt det bara går under tiden.

Jag vet att många undrar om man inte är helt dum i huvudet som springer runt runt runt i så många timmar. Och mitt svar är nog jo! Man blir lite koko till slut och det är bra! Hade jag haft koll på hur många varv jag sprang hade jag slutat för länge sedan. Min plan 2014 var att fylla på med energi vart fjärde varv, men efter några timmar hade jag ingen koll på om jag hade sprungit ett eller fem varv.

Igår tränade jag lite på banan. Jag fick med mej en go kompis, Skruven, som är en rutinerad ultralöpare och en fantastisk skön och peppande person, på att springa en halvmara runt sjön. Lite tjuvträning så jag vet hur det känns. Varvet är längre än runt Ramnasjön men flackare. Lite smalare på sina håll men det kan bli bra.

Underbart med vänner som vill springa runt runt

Så mina vänner, den 10/11 BEHÖVER jag och mina medlöpare all kärlek vi kan få. Har du vägarna förbi Borås så kom och släng lite kärlek på oss!