Isaberg Powerweekend

Hela gänget samlat på toppen efter första dagens trail-runda

Vi gjorde det! Vi rodde i land Isaberg Powerweekend. Vi ville skapa ett event med äventyr, kämparglöd och teamkänsla. Krydda det med vacker trail-löpning i mysigt tempo och låta våra deltagare få glittra. Både av svett men framförallt av att känna att de är oslagbara.

Jag vill rikta ett stort tack till var och en som deltog i helgen. Utan just dej hade det inte blivit så magiskt.

Bildbomb från helgen kommer nedanför! Och blir du lite sugen? Håll utkik, vi kör till våren igen!

Dags för första passet Trust & Support
Magiskt vacker trail löpning
Vem vill tassa på dessa stigar?
Workshop om träningsplanering
Dags för höghöjdsbana!
Modiga kvinna!
Glada och våghalsiga
Morgonjogg i höstens färger
Cirkel fysen bjöd på kämparglöd och skratt
Bästa Madeleine! Kan inte be om en bättre teamie!
Vi älskar miniband!
Skratt och träning hör ihop
Hinderbana
Vinst över rampen!
Full fart!

Sammanhållningen har genomsyrar helgen!
Vi hjälps åt att klara hindren
Sista passet
Upp upp upp
Snabb återhämtning innan det är dax att besegra berget igen
Queens of the hill!

Stort tack till våra grymma sponsorer med! De snygga tightsen tjejerna fick av Röhnisch!

Fina strumpor från Seger
Tack Vitamin Well!
YMR Trackclub stod för gympapåse

Strong happens when you run out of weak!

Det här med träning och dagsform. Det är lika intressant varje gång man ger sej ut. Hur är formen idag? Är det sprutt i benen och starkt hjärta eller är det cementklumpar och pingislunga? När är man stark och när är man svag?

Det kan kännas som man har en riktigt bra dag, sovit bra, ätit bra och så börjar man springa och så är det som om någon gjutit fast tunga fotbojor runt fötterna, gnidit in sulorna med Karlssons klister och snörpt åt lungorna. Har man riktigt tur så har någon gömt ditt pannben med!

Nästa gång kan man ha sovit som en kratta, bara fått i sej lite skräpmat och stressat hela dagen. Då, ja då går det som en dans. Superstarka snabba ben, skor som har vingar och världens starkaste hjärta! Pannbenet behöver inte ens hjälpa till, det går som en dans.

Mysko mysko mysko! Jag har fortfarande inget bra svar på varför? Ibland förstår man ju men det kan lika väl gå tvärt emot vad man tror.

Gårdagens pass var ett cementbenspass. Jag fattade ingenting! Jag var glad, pepp, ätit bra, slutat tidig på jobbet, perfekt väder, banlöpning, ja alla förutsättningar var där. Men redan på uppvärmningen kände jag att benen var sega. Men tänkte att det går över…. NIX. Och det är pannbenet…. som bortblåst! Hmpf! Bara att bita ihop och slutföra.

Men, ett träningspass är ett träningspass och det går alltid att ta revansch på sej själv. Det går alltid att köra passet igen!

Vad jag körde? Ja, det skulle vara en progressiv löpning 12-10-8-6 minuter, jag vet inte riktigt vad det blev. Men jag sprang mina 36 minuter och de sista 6 minuters gick iallafall under 5 min fart. Då lyckades jag bita ihop. Men vet du? Det är okej! Man får ha sämre dagar. Jag sprang ju iallafall!

Och visst tusan blev jag lite starkare ändå!?

Icebug XPERIENCE West Coast Trail

Tre dagars äventyr är till ända och villen härlig resa det har varit!

Dag 1

Efter en stressig morgon, där jag stängt av väckarklockan och på så sätt gav mej en 10 minuters räser-morgon utan kaffe anlände Camilla och jag till Vann där vårt base-camp för helgen var. ( För allas trevnad hade vi stannat till och inhandlat kaffe och bukfyllnad till mej på vägen )

10:30 gick starten från Ramsvik och vi gav oss i väg i Run/Walk gruppen. Vi startade långt bak och fick en väldigt lugn start med mycket promenad. Efter några kilometer kom vi ut på klipporna och barnet i mej vaknade! Samantha,typ 7 år , vaknade igen och jag skuttade glatt över några klippor innan vi landande i ”the kö” på rad slingrade det sej en lång, färgglad karavan av människor som glatt snackade med varandra. Ett steg i taget, hopp ner för en sten, skutt över en annan. Ingen ide att stressa, kön slingrade sej långsamt men glatt framåt! Efter ett tag släppte det på lite och vi rörde oss framåt över fantastiska klippor med havet på höger sida och saltstänkta vindar som slet i håret.

Fantastisk natur, härliga kossor på en äng och massor av klippor bestod de första 10 km av innan landskapet förändrades till små stigar, mer blandad terräng, underbart geggiga pölar och blommande ljung som smekte våra ben. Jag sprang dessutom på min gamla sambo från London, Sara, på vägen och vi sällskapade en liten stund och uppdaterade oss på livet.

Vi matade på och njöt av den fina naturen, snicksnackade lite med medlöpare och hejade på snabbisarna som började komma i kapp oss. Sakta men säkert närmade vi oss Smögen och målgången på bryggan hägrade! Där var den! Den karaktäristiska träbryggan med de små bodarna! Fötterna blev lite lättare och leendet spred sej! Dag ett var avklarat!

Ingen ide att stressa
Äntligen! Smögen bryggan!
I mål första dagen!

Dag 2

Lite snurrig i hjärnan hade jag nog varit när jag läst PM’t på kvällen innan. Var bom-säker på att bussen gick 7:00 och starten 8, trots att jag dagen innan meddelat en kompis att vi startade 9:15. Så upp i ottan och i väg för att inse att vi hade gott om tid på oss!

Den längsta etappen på vårt äventyr. 29,7 km och många höjdmeter stod på menyn. Vi hade i förväg bestämt oss för gå-backar för att inte bränna kroppen totalt.

Resan började med att ta båten över till Malmön där första delen av dagens lopp gick. 10 km runt en superfin ö, skuttandes på klippor och med vidunderlig utsikt på sina håll. Det var den ” lätta ” delen av loppet. Efter 10 km var vi tillbaka vid färjan och det blev en paus innan den gick tillbaka till fastlandet. Vi passade på att fylla på med blåbärssoppa, bulle och saltgurka. Med en gnutta stela ben stapplade vi oss uppför backen. För det var nu de riktiga höjdmetrarna skulle avhandlas. 12 km, sakta sakta, sega ben.Upp, upp och upp. Skutt över sten, rötter och gegga. Vi började möta Ultralöpare som sprang mot oss och hejade och tjoade så mycket vi bara kunde på hjältarna.

Plötslig tittade jag på klockan och det var bara 9 km kvar. Så många kilometrar som passerat utan att jag reflekterat över det. Mycket tack vare att terrängen utmanade. 9 km kvar! Det är ju ingenting. En brant backe och jag ser siluetter på toppen jag känner igen. Therese och Mattias står där och hejar! Vi stannar lite och kramas innan vi svajar vidare mot målet. Jag hör att Camilla har ont på riktigt nu och vi varvar med mer gång för att det ska funka.

28 km skylten! Vilken lycka!!! Plötsligt börjar benen trumma på igen och vi svänger in mot upploppet! Älskade Icebug-båge! Solsken, mat, vänner och en glass senare så mådde vi ändå ganska bra!

Tack etapp två för en riktigt fin dag!

Färjan till starten på Malmön
Utsikten!!!!
Lyckoprillig i själen!
Slutspurten efter 29,7 km
Nöjda efter andra dagen

Dag 3

Efter en natt med blixtar och dunder var vi redo för den sista, och kortaste etappen. Det skulle bli spännande att se hur kroppen svarade på ytterligare en dag med löpning.

I ett lätt duggregn startade vi i Hunnebostrand och begav iväg oss i väldigt lugnt tempo. Lite knorriga ben samt att vi visste att en rejäl stigning skulle komma redan efter 2 km. Vi klättrar upp för berget på ett led, sakta sakta, och försiktigt. Klipporna är hala efter nattens ösregn. Pulsen slår trots att det går långsamt men belöningen är utsikten när vi kommer upp!

Vi rör oss neråt igen och smyger in i skogen, makalöst vackert och underbart kladdiga spår. Regnet har verkligen gjort underlaget mer utmanande men jag njuter och parerar.

Vi kommer till en mäktig ravin sär de snabba löparna bara susar igenom på hala klippor och stenar och jag stapplar sakta fram och förundras över hur tusan de gjorde. På flera ställen var jag förundrad! Där jag hasade, susade de!

Upp och ner och mer upp! Och gegga! Herregud vilken gegga! Det forsade vatten på sina håll och geggan klafsade upp på benen. Så roligt! 1 km kvar och jag ökade takten, hoppade ner för klipporna, high fivade några funktionärer och svängde höger. Ut längs med havet, vågor som sveper över skorna! Medlöpare och publik som hurrar. Ut i mjuk sand, upp för en liten ”backe” och in genom portalen! Jaaaa!!!! Medaljen hängs runt min hals och jag är så stolt och lycklig!

Vilket äventyr! Vilket lopp! Vilken upplevelse! Inte det snabbaste loppet men wow, ett av de vackraste! Jag kommer leva länge på denna helgen!

En färgglad karavan som slingrar sej upp för klipporna
Klättra klättra!
Denna utsikten var värd alla höjdmetrar
Baaam! Där satt den!
Att avsluta med fötterna i havet
Älskar min medalj!!

Semester och detox

Då är vi igång igen, tillbaka från semester, full fart framåt.

Jag har medvetet tagit ett stort steg bort från sociala medier, bloggar och liknande. Känt att jag varken haft ett behov av att ha telefonen på mej hela tiden eller att uppdatera mej och andra om vad som händer.

Vissa dagar har telefonen legat kvar på bordet hela dagen och jag har bara kikat av den på kvällen. Jag satte autosvar på mailen och pratade in ett semestermeddelande på telefonsvararen.

Det har verkligen varit skönt att släppa telefonen och bara få vara. När den är med så är det ju alltid en ”press” att titta i den. Har det kommit något Mail? Vad har hänt på Instagram? Jag har ärligt talat inte känt någon större lust att varken skriva eller posta inlägg. Visst har jag lagt några, men betydligt färre och jag backade från bloggen. Så skönt!

Istället har jag läst böcker, vilat, sprungit lite, badat, varit i Stockholm med familjen, tränat, kastat frisbee, tagit en öl, haft två ljuvliga dagar i Köpenhamn på tu man hand med min blondin, sovit länge, druckit kaffe och bara varit. Njutit och tagit dagen som den kommit. Precis så som det ska vara på semestern. Och så har jag ju fyllt år. Lycka att jag fått ett år till!

Detoxat från sociala medier och uppgraderat mej i verkligheten.

Nu ser jag dock fram emot hösten och allt kul som kommer att hända.

  • Roliga event, vi släpper fler inom kort
    Nepal resan
    Att jobba som ledare för RunAcademy
    Jobba med mammamage
    Träffa alla mina härliga kunder igen

Det och mycket mer.

Nu taggar vi inför hösten och ser till att det blir toppen!

Ledig helg!

Efter två intensiva jobbhelger med fantastiskt roliga event kändes det ändå skönt att få ha en helg hemma utan jobb.

Jag har verkligen sett fram emot denna helgen. En helg utan måsten och att få lite tid att hänga med familjen. Framförallt att få lite tid med småfolket eftersom det varit lite hackigt i mitt schema sista tiden och vi bara haft korta stunder att ses på.

Men det bästa med helgen är att slippa vakna av väckarklockan! Fy bubblan vilken frihet det är! Att få sova tills man sovit klart måste vara det bästa som finns. Det och att dricka kaffe i lugn och ro, gärna i morgonrock!

Lördag förmiddag bestod av en tripp till tippen där några var överlyckliga över att få kasta saker så det gick sönder och sedan en löprunda för mej. Kunde springa i shorts igen vilket gör mej lite extra glad. Snöblandat regn och tre grader i maj har inte varit superinspirerande. Att jag dessutom förhandlade om rundan från 8 km, till 10 km för att sedan sluta på 12 km var ett plus i kanten. Kämpar verkligen med löpningen nu då mina ben verkar ha glömt att de faktiskt gillar att springa.

På eftermiddagen åkte vi in till stan alltihop för att spela shuffleboard. Vi körde tjejerna mot killarna och vi kan ju säga att det var en förkrossande 2-0 seger för oss tjejer. Who run the World? Girls!

Efter att bokstavligen sopat banan med grabbarna körde vi ett restaurangbesök och kvällsmat ute. Jag har lördagar som ” fri dag” när det kommer till kosten men försökte ändå äta bra mat. Men visst slank det ner någon godisbit på kvällen hemma sen.

Idag var det distanspass med fint sällskap i form av Therese som stod på agendan. Agerade rejäl bromskloss på henne då hon hade en återhämtnings runda på schemat och jag bara skulle kuta. Två timmar senare så hade vi hunnit i kapp med livet och jag susade hemåt.

Nu kör jag bästa After Run varianten med en bra bok och en stor kopp kaffe. Ska se om jag kan få med tonåringen till gymmet i kväll.

Hoppas att du med haft en riktigt härligt helg och hunnit vila och andas.

SöndagSpring med Therese

Inte allt för ofta vi får med alla på en bild!!

Älsk på lediga dagar i solen

Running Halmstad Rapport

Då har ytterligare en härlig arbetshelg tagit slut.

Den här gången var det vårt löparevent Running Halmstad som vi hade fullt fokus på. En helg fylld av löpning, löparrelaterade ämnen och lite mer löpning!

Vi började lördagen med att prata löpteknik och varför vi vill springa med god teknik. Det var pumor och spagetti och svävande Usain Bolt som användes som ledord.

Sedan tog Madde över och gick loss på hennes favoritämne – bålen. Vi knöt an till spagettin, låg som döda skalbaggar, konstaterade att det inte alltid är så enkelt och avslutade sedan med ett saftigt pass som verkligen utmanade magen.

Efter maten var det dags att prata om kost för prestation och hur man egentligen ska tänka med mat för att orka träna så mycket som man vill kunna.

När huvudet sedan snurrade av information så kom det som för min del är det ljuvligaste på hela eventet. Att få springa med hjärtat och själen längs med fantastiska Prins Bertils Stig. Att med solen i ögonen och havsvindar i håret få jogga fram, stanna upp för att njuta av utsikten och springa exakt så långt man själv vill, är magiskt. Alla vände när man kände att det räckte men vi var fem glada ( och lite trötta ) själar som sprang 20 km tillsammans. Hjälptes åt när det blev tungt och njöt av utsikten.

Efter kvällsmaten var det ganska trötta löpare som sakta men säkert kröp i säng.

Vackra vyer längsmed havet

Söndagen startade vi med en lugn och mysigt morgonjogg för att väcka upp kroppen och förbereda den inför dagen. Jag är personligen ingen morgonpspringare men det är ganska mysigt att få väckas längsmed havet.

Frukost i magen och sedan fick jag äntligen gå loss på min skadeworkshop! Vi pratade om löparrelaterade skador, hur vi kan förebygga dem och hur ska vi tänka om vi blir drabbade? Jag brinner verkligen för detta och vill att vi ska undvika att dra på oss onödiga skador!

Med en lunch i magen var det dags för finalen på eventet. Intervaller på löparbana. Vi valde att köra 8*400 m i par, I go- You go. Och gud vad de kämpade och krigade! Jag är så stolt och glad över allas kämparglöd! De bet i när de sved, peppade varandra och jag tror att alla överträffade sej själv!

När vi vinkade av dem så tittade Madde och jag på varandra och log. Solen sken denna gången med, vi hade fått lära känna ytterligare ett gäng starka kvinnor och vi var återigen så tacksamma att vi har världens bästa jobb!

Tack till dej som var med och gjorde denna helgen!

Älskar löpteknik

Bålstyrka för löpare

Magisk utsikt

Pratar med hela kroppen

High five!

Glada och lite trötta

Full fart framåt!

10 saker löpningen lärt mej

Jag gillar att springa. Det gör mej glad, har fått mej att träffa massa nya härliga människor och det har lärt mej en massa nya saker som jag inte visste att jag kunde, ville lära mej eller var tvungen att lära mej.

Lilla Listan
  1. Det jag tycker är normalt / onormalt flyttar på sej hela tiden. Distanser som förut kändes som hur långt som helt är plötsligt nåbara eller inom tankeräckhåll. Och jag minns når jag tyckte att de som sprang 6 timmar runt runt vart idioter! Nu är jag visst en av dem.
  2. Vikten av sköna skor och träningskläder. Du vill inte springa i ett linne som ger dej skavsår under armhålan, skor som ger dej blåsor och blånaglar i onödan. Shorts som glider upp och ger lårskav eller tights som hela tiden glider ner. Testa vad som funkar and stick with the plan!
  3. Med trevligt sällskap orkar man mycket lägre och glömmer av att man blir trött. Finns det något trevligare att vara ute i skogen med en finfin vän?
  4. Apropå vänner, om du VERKLIGEN vill lära känna någon, ge dej ut på en redigt lång runda, vänta på dippen och se hur ni hanterar varandra. Är ni fortfarande kompisar klarar ni allt!
  5. Hur långt man kan pressa sina personliga gränser. Mentalt och fysiskt går det alltid lite till! Och när du får en dipp går det att komma ur den, om du bara vågar vänta, kämpar och har pannben till det. Man kan springa, spy och sedan fortsätta springa. Helt galet egentligen!!
  6. Ju längre distans desto trevligare lopp! Helt enkelt av den enkla anledningen att det är sjukt sköna människor som springer långt! Det finns så mycket kärlek och medmänsklighet inom ultravärlden. På korta lopp är det hetsigare och stressigare. På marathon och längre har många tid att ge ett uppmuntrande ord till dej, en klapp på axeln när det är tungt och en tung kram när det är klart.
  7. Hur man frifräser! Alltså innerst inne tycker jag att det är så äckligt men vad ska man göra? Sysslar man med snorsport måste man tillslut lära sej! Litet tips bara… springer du bland massa folk kan det vara trevligt att ta ett span snett bakåt innan.
  8. Nagellack skapades för att icke löpare ska slippa se blånaglar, borttappade naglar och konstiga naglar.
  9. Att det är jobbigt att leva på gamla meriter och att man bara kan konstatera att man antingen är ett geni eller en idiot när man genomfört ett ultra eller marathon utan att sprungit på ett halvår.
  10. Hur man som löpare begåvas med ett guppyminne. Det är som att när mållinjen passeras glöms alla svordomar bort. Jag har nog aldrig brutit så många löften mot mej själv. Typ ”Jag ska ALDRIG springa ett lopp igen!” ”ÅH titta ett lopp!!”

Har du något som du vill lägga till på listan?

ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?

Paus och njutstund

Energi ut, energi in

Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

Äg DIN träning!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med träning. För vem du tränar för och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt?

Jag har på sociala medier stött på lite olika frågor om hur långsamt snigelfart är, om man får tillgodoräkna sej sträckor man eventuellt går på under löprunda, hur snabbt man måste springa en viss distans för att våga ställa upp i ett lopp.

Givetvis kan du applicera frågorna på styrka, hur tunga lyft orkar du göra? Hur många repetitioner och hur ofta tränar du? Vad tar du i ett marklyft eller bänk? Är mina 50 kg i frivändningar sämre än den som tar 90 kg? Vem bestämmer det?

Som löpare är nog den vanligaste frågan man får ”Hur snabbt springer du milen på?”

Som om det är någon sorts måttstock på hur bra man är?

Vem bestämmer hur DIN träning ska vara?

Är du en elit löpare/atlet så förstår jag man givetvis har krav och mål som krävs för att prestera och få ställa upp i tex OS. Men… den största majoriteten av vi som tränar är goa glada motionärer som tränar för att vi mår bra av det, vi tycker det är roligt och vi njuter av vår träning.

Vem bestämmer vilken fart som är långsam? Eller om du får gå eller inte?

Jag säger absolut inte att man inte får/ska mäta sin träning eller vara målinriktad. Personligen älskar jag min statistik och tycker att det är fantastiskt att köra hårda intervaller och jaga tider, distanser och så vidare. MEN får jag inte njutspringa och bara få springa som kroppen och själen vill så är det inte värt någonting. Jag tränar ju främst för att jag tycker det är roligt, härligt och underbart.

Ibland upplever jag ett visst mått av snobberi inom träningsvärlden och det gör mej så irriterad. Springer du inte milen på under 40 minuter är du inte en löpare. Har du inte rätt utrustning är du inte på riktigt. Att springa kortare än 15 km är onödigt. Har du inte lopp inplanerade så gills din löpning inte. Bara för man uttrycker att man vill nå en viss distans så innebär det inte per automatik att man vill springa det på en viss tid eller under ett lopp.

Känslan, glädjen, upplevelsen, endorfinruset och dina egna mål är det som räknas. Inte vad någon annan tycker eller tänker om det. Skaka av dej omgivningens mål, krav och tyckeriande över din träning och äg din egna träning! Vill du springa, stanna, fika och fota i ditt härliga mysiga tempo så gör du det! Vill du pressa dej allt du har, låta hjärtat slå dubbelslag och svetten spruta så gör du det. Vill du mäta tid, distan, kadens och puls så gör du det! Med gör det för att DU vill! Inte någon annan!!

Som en klok vän uttryckte det.

”Jag tycker andra ska skita i hur långt folk springer. Vissa löpare är så osköna. De borde vara glada över att de kan springa.”

Så träna för DIN skull! Prestera när och hur DU vill! Njut av din träning på det sätt som passar DEJ! Och glöm aldrig att allt du gör räknas, betyder nått och slår alla andra tyckare på fingrarna. Speciellt de som sitter i soffan och tycker!

Stanna upp, andas och njut!

Att springa långpass på löpbandet

Att springa långt på löpbandet är det många som hatar och jag förstår det. Det är vansinnigt monotont och det händer ingenting spännande. Har man tur kanske det dyker upp någon rolig person att prata eller titta på. Intervaller brukar gå bra,men folk stånkar och stönar när jag säger att jag springer mina långpass på löpbandet just nu.

Jag håller med! Det är inte super-inspirerande men det funkar för mej! Jag är inte pepp att ge mej ut i mörkret på kvällarna när det är halt ute eller som nu, när det är två grader, snöblandat regn och blåser på tvären. Dessutom är det extremt blött, översvämningar rent ut sagt på sina håll just nu och med is under. Med andra ord, inte så himla mysigt.

Jag har lite knep för att lura mej själv till att springa utan att det känns helt hopplöst.

Musik

Enda gången jag lyssnar på något när jag springer är när jag springer på löpbandet. Jag försöker hitta musik jag blir pepp av och som har bra takt. Det kanske funkar bättre med en pod eller en bok för dej? Eller kan du kanske titta på Netflix eller liknande?

Dela upp passet i mindre bitar

För mej fungerar det bättre att dela upp passet i 15 minuters block. Att springa två timmar känns så mycket tyngre än att springa åtta 15 minutrar. Testa att dela upp det i bitar som passar dej.

Lek med fart och motstånd

Utöver att dela upp passet i delar ”belönar”jag mej med att förändra något när jag klarat av en kvart. Kanske får jag öka farten, förändra lutningen, sänka farten. Fartlek får det tråkigaste passet roligare.

Teknikträna

Vad passar bättre än att träna på din teknik när du springer på bandet? Fokusera på din hållning, träna på din armpendling, fokusera på bålen. Träna på att slappna av i axelpartiet. Det är ju toppen på att testa nu. Kanske kan du till och med kontrollera dej i en spegel?

Summervibes

Det kan faktiskt vara lite skönt att slippa dra på flera lager med kläder och snöra på dubbskorna. Damma av shortsen och lufta de vinterbleka benen.

Fokusera på ditt mål

Om du nu ändå väljer att springa långpass på löpbandet har du förmodligen ett mål med din löpning. Det kan vara ett lopp, att klara av en distans eller öka farten. Koncentrera dej på ditt varför och se ditt långpass som pannbensträning. Det är ju faktiskt inte alltid roligt att springa. Jag springer mina långpass inne när jag behöver för att jag vet VARFÖR jag gör det.

Med detta sagt så föredrar jag ALLTID att springa utomhus. Det ger mej så mycket mer för själen och sinnet. Men oavsett hur segt jag tycker att det är att springa inne så älskar jag alltid känslan efteråt! Nöjd, glad och stark! Jag gjorde det!

Känslan innan jag sätter igång! Mental träning på hög nivå

Nöjd och glad efteråt