ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?
Paus och njutstund
Energi ut, energi in
Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

Äg DIN träning!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med träning. För vem du tränar för och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt?

Jag har på sociala medier stött på lite olika frågor om hur långsamt snigelfart är, om man får tillgodoräkna sej sträckor man eventuellt går på under löprunda, hur snabbt man måste springa en viss distans för att våga ställa upp i ett lopp.

Givetvis kan du applicera frågorna på styrka, hur tunga lyft orkar du göra? Hur många repetitioner och hur ofta tränar du? Vad tar du i ett marklyft eller bänk? Är mina 50 kg i frivändningar sämre än den som tar 90 kg? Vem bestämmer det?

Som löpare är nog den vanligaste frågan man får ”Hur snabbt springer du milen på?”

Som om det är någon sorts måttstock på hur bra man är?

Vem bestämmer hur DIN träning ska vara?

Är du en elit löpare/atlet så förstår jag man givetvis har krav och mål som krävs för att prestera och få ställa upp i tex OS. Men… den största majoriteten av vi som tränar är goa glada motionärer som tränar för att vi mår bra av det, vi tycker det är roligt och vi njuter av vår träning.

Vem bestämmer vilken fart som är långsam? Eller om du får gå eller inte?

Jag säger absolut inte att man inte får/ska mäta sin träning eller vara målinriktad. Personligen älskar jag min statistik och tycker att det är fantastiskt att köra hårda intervaller och jaga tider, distanser och så vidare. MEN får jag inte njutspringa och bara få springa som kroppen och själen vill så är det inte värt någonting. Jag tränar ju främst för att jag tycker det är roligt, härligt och underbart.

Ibland upplever jag ett visst mått av snobberi inom träningsvärlden och det gör mej så irriterad. Springer du inte milen på under 40 minuter är du inte en löpare. Har du inte rätt utrustning är du inte på riktigt. Att springa kortare än 15 km är onödigt. Har du inte lopp inplanerade så gills din löpning inte. Bara för man uttrycker att man vill nå en viss distans så innebär det inte per automatik att man vill springa det på en viss tid eller under ett lopp.

Känslan, glädjen, upplevelsen, endorfinruset och dina egna mål är det som räknas. Inte vad någon annan tycker eller tänker om det. Skaka av dej omgivningens mål, krav och tyckeriande över din träning och äg din egna träning! Vill du springa, stanna, fika och fota i ditt härliga mysiga tempo så gör du det! Vill du pressa dej allt du har, låta hjärtat slå dubbelslag och svetten spruta så gör du det. Vill du mäta tid, distan, kadens och puls så gör du det! Med gör det för att DU vill! Inte någon annan!!

Som en klok vän uttryckte det.

”Jag tycker andra ska skita i hur långt folk springer. Vissa löpare är så osköna. De borde vara glada över att de kan springa.”

Så träna för DIN skull! Prestera när och hur DU vill! Njut av din träning på det sätt som passar DEJ! Och glöm aldrig att allt du gör räknas, betyder nått och slår alla andra tyckare på fingrarna. Speciellt de som sitter i soffan och tycker!

Stanna upp, andas och njut!

Att springa långpass på löpbandet

Att springa långt på löpbandet är det många som hatar och jag förstår det. Det är vansinnigt monotont och det händer ingenting spännande. Har man tur kanske det dyker upp någon rolig person att prata eller titta på. Intervaller brukar gå bra,men folk stånkar och stönar när jag säger att jag springer mina långpass på löpbandet just nu.

Jag håller med! Det är inte super-inspirerande men det funkar för mej! Jag är inte pepp att ge mej ut i mörkret på kvällarna när det är halt ute eller som nu, när det är två grader, snöblandat regn och blåser på tvären. Dessutom är det extremt blött, översvämningar rent ut sagt på sina håll just nu och med is under. Med andra ord, inte så himla mysigt.

Jag har lite knep för att lura mej själv till att springa utan att det känns helt hopplöst.

Musik

Enda gången jag lyssnar på något när jag springer är när jag springer på löpbandet. Jag försöker hitta musik jag blir pepp av och som har bra takt. Det kanske funkar bättre med en pod eller en bok för dej? Eller kan du kanske titta på Netflix eller liknande?

Dela upp passet i mindre bitar

För mej fungerar det bättre att dela upp passet i 15 minuters block. Att springa två timmar känns så mycket tyngre än att springa åtta 15 minutrar. Testa att dela upp det i bitar som passar dej.

Lek med fart och motstånd

Utöver att dela upp passet i delar ”belönar”jag mej med att förändra något när jag klarat av en kvart. Kanske får jag öka farten, förändra lutningen, sänka farten. Fartlek får det tråkigaste passet roligare.

Teknikträna

Vad passar bättre än att träna på din teknik när du springer på bandet? Fokusera på din hållning, träna på din armpendling, fokusera på bålen. Träna på att slappna av i axelpartiet. Det är ju toppen på att testa nu. Kanske kan du till och med kontrollera dej i en spegel?

Summervibes

Det kan faktiskt vara lite skönt att slippa dra på flera lager med kläder och snöra på dubbskorna. Damma av shortsen och lufta de vinterbleka benen.

Fokusera på ditt mål

Om du nu ändå väljer att springa långpass på löpbandet har du förmodligen ett mål med din löpning. Det kan vara ett lopp, att klara av en distans eller öka farten. Koncentrera dej på ditt varför och se ditt långpass som pannbensträning. Det är ju faktiskt inte alltid roligt att springa. Jag springer mina långpass inne när jag behöver för att jag vet VARFÖR jag gör det.

Med detta sagt så föredrar jag ALLTID att springa utomhus. Det ger mej så mycket mer för själen och sinnet. Men oavsett hur segt jag tycker att det är att springa inne så älskar jag alltid känslan efteråt! Nöjd, glad och stark! Jag gjorde det!

Känslan innan jag sätter igång! Mental träning på hög nivå
Nöjd och glad efteråt

Fröken Fernandez känsla för snö

Det har kommit en bra dump med snö här de senaste dagarna och igår fick jag möjligheten att vara ute och springa i skogen. Solen sken, det var cirka 30 cm orörd snö och så jag. Behöver jag säga att jag var lycklig som ett litet barn?

Jag är barnsligt förtjust i snö. Jag väljer snö och sol framför sand och snö alla dagar i veckan. ( även om det är galet skönt med värme med )

Igår hade jag en dag där jag arbetade med mina administrativa uppgifter som jag har med mitt företaget och var uppe tidigt för att köra den haltande tonåringen till sjukgymnasten på morgonen för att kontrollera sitt knä som hon skadade i söndags då hon trillade och fick knäskålen ur led.

Sen satt jag några timmar framför datorn och jobbade. Jag är inte van vid att sitta vid datorn så vid lunch snörade jag på mej mina Icebugs och stack ut på en runda. Jag och min hjärna behövde en paus.

Och vilket lyckorus! Efter en kilometer plogad väg smet jag in i skogen och jag drog efter andan av lycka. Helt orörd snö som bara låg och väntade på att jag skulle komma och springa på den. Inte ens en hare hade hoppat på vägen. Det var bara att börja pulsa fram i snön, känna hur benen sakta fyllas av lätt mjölksyra, känna pulsen banka i hjärtat och hur andningen bli mer och mer ansträngd. Solen fick snön att glittra och småfåglar kvittrade någonstans inne i skogen.

Jag var tvungen att stanna, flåsa lite, låta benen vila och bara njuta av att jag har möjligheten att få ge mej ut i naturen och bara uppleva allt. Jag vände mej om och såg mina spår i snön. Bara mina spår och stilla, vit snö. Jag lyckofnittrade lite för mej själv och fortsatte pulsa fram. Snön blev djupare och farten minskade drastiskt. Men jag njöt! Jag njöt, pulsade och skrattade högt för mej själv. Detta är ren och skär lycka!

Efter fem kilometer kom jag ut på plogad väg igen och fick några kilometer där innan det var dags igen. Ut i skogen, ut i snön, rakt ut i glädjen.

Att springa så här är inte något kvalitetspass om man tittar på tider, snittfarter och pulszoner. Men det är bannemej ett kvalitetspass när det kommer till löpglädje, lyckorus och glädjeskutt i själen. Lägg till grymt bra benträning, hög puls massor av frisk luft och extra tid in på löpkontot.

Så jag njuter av varje dag jag får springa i snön. Får pulsa med snön långt upp på vaderna, får tassa där ingen tassat innan.

När barmarken kommer igen, då kan jag springa fort. Nu vill jag bara njuta.

Älskade snö! Stanna länge.

Vintern bäddar in allt i vackert vitt

Snö en bit upp på vaderna får pulsen att öka
Bara mina fotspår och orörd snö
Så himla lycklig!

Långpanna, pizza och pyssel

Igår var det dags för långpass för benen. 30 km stod på schemat och jag hade kollat med Tess om hon var sugen på att hänga med. Det var hon, vilket jag var väldigt glad för. Det är alltid trevligt med kul sällskap på löprundorna.

Vi stämde träff på Kransmossen, gav oss iväg. Upp i skogen och in till isen. Det var vansinnigt halt och isigt och vi fick lov att gå på många håll. Massa fniss och många oh! när fötterna gled iväg. Efter 10 km skogsslir kom vi ut på asfalt och med stadslöp och jag trodde att det skulle bli bättre underlag men tji fick jag. Det var härlig svartis på asfalten och fötterna bara slant iväg i frånskjutet. Jag började känna mej lite sliten i kroppen när vi närmade oss 20 km, mycket för att jag spände mej mycket när jag sprang. Benen, ljumskarna och axlarna var superstela men vi hade en bit kvar så det var bara att bita i.

Efter 28 km var vi tillbaka vid bilarna och bestämde oss för att vi var nöjda. Det kändes inte så spännande att halka runt två km till bara för att. 28 km var helt tillräckligt och tack vare underlaget så var jag trött och lite sliten i kroppen. Dessutom hungrig som en varg.

Trots att det var en tung och seg runda så var jag nöjd med att kroppen ändå orkar. Jag har inte sprungit så långt sen tre-timmars i Växjö. Och alltid härligt att ha ett roligt sällskap. Man hinner avhandla både det ena och det andra på långa distanser.

Så trött efter dagens isdans

Susade hem och landade omgående på yogamattan för att försöka släppa lite på spänningarna jag drog på mej under passet. Galet skönt att få sträcka ut ordentligt efter löpningen. Jag försöker bli bättre på att ta hand om kroppen genom styrka och rörlighet.

Efter yoga, en varm dusch och lite mat och vila trillade jag i mina mysbrallor och drog till Camilla för lite pyssel inför nästa helg. Är det inte världens bästa grej att man kan hänga med sina kompisar en lördag osminkad och i mysbrallor? Det är bannemej vänskap!

Vi delade på en pizza ( japp, jag äter sån mat ) och plockade fram en massa tyger, saxar och glittrande saker och gick loss på vårt lilla projekt. Vi fnissade, klippte, knöt och fick hela köket att glittra innan vi vart klara.

Pizza med pimp

Visst är det fina färger?

Håll utkik nästa vecka så får du se vad vi ska med allt till! Och japp! Jag ÄLSKAR att klä ut mej och gör jag det går jag ALL IN. Och tur att Camilla är exakt likadan! Vi kommer ha så kul.

Resten av denna helgen kommer gå till att yoga, vila och ta en kortare löprunda för att samla ihop de sista km i min veckodistans.

Honey, I’m back!

Att sammanfatta 2018 måste ändå beskrivas som en comeback. En comeback från en plantarfasciit som kom hårt och aggressivt i augusti 2017 och som fick mej att välja total löpvila, rehab och stakmaskin. Hösten 2017 var i stort sett löpfri och jag körde bara styrka och alternativ konditionsträning.

Stakmaskinen var min bästa vän ett långt tag

Men i november/december började foten kännas bättre igen och jag började försiktigt tassa kort och långsamt och fattade ett beslut att 2018 skulle bli grymt.

Jag tog kontakt med min vän Kalle och frågade om han kunde tänka sej att hjälpa mej då jag vet att jag bara skulle köra på annars och förmodligen skada mej igen. Jag hade ju fått en startplats till Stockholm Marathon i födelsedagspresent, just några dagar innan foten ballade ur totalt och att ta mej runt det loppet blev årets stora mål.

Januari kom och jag började springa två gånger i veckan. Sakta och inte alls långt för att långsamt vänja foten vid belastningen igen. Efter varje runda var jag trött i foten men det gjorde inte ont. När månaden var slut hade jag lyckats gnata ihop 54 km och jag var så nöjd.

Sakta men säkert ökade jag distansen månad efter månad och foten höll. Efter ett tag kom jag på mej själv att inte tänka på den efter löprundorna och jag började inse att det nog skulle gå att ta mej runt ett marathon trots allt.

Våren kom och med den värmen. Det gick på några dagar i april, från långa tights, buff och väst till att några dagar senare springa på bana i shorts och sport topp.

1 april

20 april

Den 19 maj sprang jag mitt första lopp. Göteborgsvarvet. Jag hade fått tag i en startplats och såg inte det som en tävling utan som ett träningspass och det låg perfekt i tiden, två veckor innan årets utmaning, Stockholm Marathon. Jag sprang tillsammans med Camilla och vi såg till att ha roligt under hela loppet, high-fiva så många barn vi bara kunde och få ett skön upplevelse under 21 km.

Två veckor senare var det dags! Stockholm Marathon. Mitt eldprov. Skulle foten hålla hela distansen? Jag hade inte känt av den på länge men jag kände mej inte helt hundra. Formen kändes bra och jag var pirrigt förväntansfull. Packade in sambon och min fina vän Josefine i bilen och drog upp till huvudstaden. Allt kändes bra om det inte hade varit för värmen. Det var 30 grader varmt och överallt pratades det om riskerna av att springa så långt när det var så varmt. För min del kändes det som jag var väl påfylld med vätska men jag var också galet medveten om hur hårt värmen går åt mej när jag springer. Innan start mötte jag en massa fina människor, träffade Skruven och Karro, Skövde Johan och kramade om Therese Konstig. Glad, förväntansfull och pirrig. Jag hade planen klar för mej. Springa på puls och försöka gå lite tuffare första milen. Vätska på alla stationer och fylla på med salt.

Jag och Josefine

Det gick åt skogen på studs. Pulsen stack iväg som en skenande gasell redan efter någon kilometer. Jag mysjoggade och hade puls som om jag sprang intervaller.

Jag bet ihop och knatade på men hittade aldrig flowet eller glädjen och när jag kommit ungefär halvvägs åkte spyan som en Yo-Yo i halsen. Jag hade innan start bestämt mej för att jag skulle bryta loppet om jag spydde eller fick frossa pga värmen så jag hade inte så mycket val än att börja gå. Jag fick revidera om min plan till plan B vilket bara var att överleva och ta mej i mål. Så jag sprang tills jag nästan spydde och sen fick jag gå tills det la sej. Så höll jag på större delen av loppet. Kan inte säga att jag tyckte att det var ett fantastiskt lopp och jag hade fullt upp med att ta mej runt så har ärligt talat inte upplevt loppet alls.

Väl i mål var jag mer lättad än nöjd och jag var så ledsen och frustrerad på mej själv att jag inte klarat av loppet bättre. Men det la sej efter en stund och jag insåg att jag hade tagit mej runt ett marathon i 30 graders värme, med puls som en kolibri och illamående under mer än halva loppet. Sak samma vad tiden var. Jag hade gjort det, foten gjorde inte ont! Jag var tillbaka!! Mindre än ett år från min skada var jag tillbaka och sprang marathon helt smärtfritt!

Jag slet som ett djur under sommaren, med inspirationen, mot värmen och nötte mil efter mil.

Valde att springa morgonrundor på Hofsnäs med kaffe paus på bryggan och ett bad för att svalka kroppen. Åt kopiösa mängder vattenmelon och badade varje dag.

I augusti sprang jag Prinsen Minne i Halmstad med vänner och tog revansch på det loppet med från 2017 då jag sprang det med en ond fot. Denna gången var det ett upplevelselopp och jag njöt verkligen av att få jogga längs med havet och hänga med mina vänner.

Jag bestämde mej för att testa ett marathon till under hösten och klurade på att ställa upp i Mariestad. Men tre dagar innan loppet nöp det till i min hälsena och den svullnade upp och det gick inte att springa en meter så det blev att hoppa den planen och gå till naprapaten istället för chockvåg och återigen någon vecka löpvila.

Men hade ett lopp till inplanerat i kalendern och det var Palma Halvmaraton i oktober och det skulle jag springa med min älskling. Han hade fått startplatsen av mej i födelsedagspresent och vad passar bättre än att kombinera semester och lopp tillsammans med kärleken på hösten. Att vi dessutom skulle få med kompisar från Finland gjorde bara resan ännu bättre.

Ett jättefint lopp med konstiga vätskestationer senare så var vi i mål och kunde fortsätta att njuta av vår lilla minisemester. God mat, fina vänner och solsken.

Efter Palma hade jag egentligen inga mer mål för året men någonstans längst in skavde det en liten önskan om att testa 6-timmars igen. Fast jag inte känt av foten på nästan ett år så rehabsprang jag fortfarande i mitt huvud. Klarade jag av ett ultra så fanns det inget mer att skylla på.

Så jag anmälde mej, sprang och överträffade mina egna förväntningar med både bra känsla genom loppet och ett distansrekord. Du kan läsa om loppet här.

Nu var jag glad, nöjd och hade överträffat mina mål för 2018. Revanschen på foten var total! Nu skulle jag inte springa mer lopp under året utan börja klura på vad jag var sugen på till nästa år. Det var det jag trodde iallafall. Fram till Therese lurade med mej till Växjö och Personliga Rekordens Tävling i december. Jag valde att inte springa ett 6-timmars lopp igen uran valde bebisloppet på den tävligen och sprang bara 3 timmar. Men jag är glad att jag hängde med. Inte bara för att jag råkade springa hem en vinst utan mest för att jag älskar att få ta del av kärleken som finns till löpning i ultravärlden. Glädjen, vänskapen, peppen och smärtan. Kämparglöden, respekten och upplevelsen. Jag sprang inget ultra men jag njöt av alla timmar jag fick vara med dessa krigare.

Med det sagt! Tack 2018! Tack för att du låtit mej få komma tillbaka till löpningen igen. Tack för att jag fått kriga och kämpa. Tack för att jag fått uppleva medgång och motgång. Tack för alla mil, för alla tårar, för alla skratt. Tack för alla timmar jag fått tillbringa utomhus, ensam med mina tankar, tillsammans med mina vänner.

Tack och hejdå! Och välkommen 2019!

Cementben, mutor och tårar

Jag älskar ju löpningen men den är bannemej inte alltid rolig.

Det är verkligen inte så att jag studsar fram varje runda med en bra känsla, glada,snabba, starka ben, ett hjärta som pickar jämnt och starkt. Andningen flyter lugnt och kontrollerat och peppiga tankar dansar runt i mitt lilla huvud. Dessutom är vädret perfekt och naturen fantastisk.När det händer så är löpningen MAGISK.

Magisk runda längs Prins Bertil Stig i höstas tillsammans med deltagare på RUNNING HALMSTAD eventet

Ofta är det inte magisk men skönt. Det är lite motigt emellanåt men man har ändå en ganska bra känsla rätt igenom trots att det var väldigt tunga ben i backen eller motvinden var extra sur idag. Huvudet är på banan och kan peppa kroppen om det känns lite trögt och benen tar tacksamt emot hejaropen och svarar med att kämpa lite till. Om inte det funkar så brukar det funka med mutor och delmål.

”När jag kommer hem får jag äta vattenmelon”

” Tre lyktstolpar till sen får jag sänka farten mellan två”

”Jag är stark, jag kan det här och jag är grym”

Men ibland funderar jag helt klart på om jag inte är helt dum i huvudet! Hur tusan kunde jag tycka att det var en bra ide att springa? Det är ju asjobbigt/tråkigt/hemsk och lite till.

Ta en runda i somras till exempel. På agendan stod ett långpass, runt 20 km. 30 grader varmt ute så jag visste att det skulle bli lite motigt men jag var pepp… I ungefär 500 meter! Ingenting funkade!!’ Min kropp hade liksom glömt av hur man andades, lyfte på benen, förflyttade sej framåt. Hjärtat trodde det var med i någon sorts slagorkesterband och gick bananas. Hjärnans enda fungerande funktion var att ropa NEEEJ. Det enda som fungerade var pannbenet och det övertalade kroppen att det nog gick bra, det går över, det är bara nu i början det är jobbigt.

Efter tre km skickade jag ett sms till min sambo att det gick APDÅLIGT och att han kanske fick komma och hämta mej. Inget svar från honom så jag släpade mej vidare i spåret. Upp för en backe kröp jag nästan. Jag kände mej som om jag blivit åttio år gammal, blivit doppat i cement och någon snott min rullator.

Jag vrålade ut min frustration i skogen ( efter att jag noga kontrollerat att ingen var i närheten ) och förbannade mitt jäkla pannben som tvingat ut mej.

Vid åtta km grät jag nästan. Jag stannade och badade. Satt ner och surade och skickade ett sms till coach Kalle om att livet var kass och att allt var en kamp. Efter två km fick jag svar att bita i. Svarade att jag höll på och led varje steg.

Skickade ett nytt gnälligt sms till sambon. Galet otrevligt att han inte svarar när jag lider liksom. Förbannade alla karlar där en stund. Efter ytterligare två km ringer han och jag snyftar i telefon att jag håller på och dö och att han får komma och hämta mej! Det finns inte en chans att jag överlever sex kilometer till. Får till svar att han inte är hemma men att han hör av sej när han är det. Jag tog mej en allvarlig funderare på om jag bara skulle sätta mej där i vägrenen och vänta. Kroppen röstade för men det tjuriga pannbenet tvingade mej vidare.

Nu var varje steg en kamp för livet. Jag klarade inte av att förstå hur långt sex kilometer egentligen var. Typ som till månen säkert. Jag började förhandla med mej själv. Dela upp det i två km, för varje del får jag vattenmelon. Klarat jag ytterligare får jag en öl och OM jag överlever hela vägen så ska jag tvinga sambon att köra mej till sjön så jag får bada.

Stirrade på de vita strecken i väggrenen och försökte tänka på att jag tycker att detta är roligt. Varje sådan tanke möttes av ett hånskratt och ett avgrundsvrål att jag HATAR att springa. Efter en stund ringer telefonen igen och jag suckar lättat när jag ser att det är sambon! Räddningen är nära! Har frågar hur långt jag har kvar och jag uppskattar att jag har max fyra km kvar. Kommer du och hämtar mej?

Han är tyst en sekund och svarar sen att har jag kommit så långt klarar jag av fyra km till. Jag stannar till och stirrar på telefonen. Skojar han med mej? Förstår han inte att jag håller på att gå under? Han lägger på och jag måste processa informationen om att jag inte blir räddad. Jag ringer upp och fräser att om han inte tänker komma får han skära upp en hel vattenmelon till mej och se till att det finns en kall öl när jag kommer hem.

Skickade denna bilden till sambon när han inte kom och hämtade mej

Svär och gormar högt för mej själv när jag släpar min kropp längs med vägen. Får en konstig blick av en cyklist. Sänker ljudnivån ett snäpp men fortsätter mumla. Nu är det fel på skorna med! Och vem tusan har designat shortsen? Och varför kan de inte dosera vägen rätt?

Över bron, sväng till höger, trehundra meter kvar. Skorna fyllda av cement, hasar, muttrar och drömmer om vattenmelon.

Sista biten, jag ser huset! Sambon i trädgården, förbannar honom en sekund, försöker förgäves öka farten så jag blir av med skiten. Snubblar in på gräsmattan. Han kommer med en öl, leder mej till trappen och ger mej en bamseskål med vattenmelon. Han är förlåten! Jag muttrar fortfarande lite och sparkar av mej de blytunga skorna! Kan vara så att de åker i soptunnan. Äter lite melon, viftar på tårna. Får skjuts till sjön. Bestämmer mej för att aldrig springa igen.

Två dagar senare snörar jag på mej supersnabba skor, benen sprudlar och hjärtat sjunger. Jag älskar att springa!