Äg DIN träning!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med träning. För vem du tränar för och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt?

Jag har på sociala medier stött på lite olika frågor om hur långsamt snigelfart är, om man får tillgodoräkna sej sträckor man eventuellt går på under löprunda, hur snabbt man måste springa en viss distans för att våga ställa upp i ett lopp.

Givetvis kan du applicera frågorna på styrka, hur tunga lyft orkar du göra? Hur många repetitioner och hur ofta tränar du? Vad tar du i ett marklyft eller bänk? Är mina 50 kg i frivändningar sämre än den som tar 90 kg? Vem bestämmer det?

Som löpare är nog den vanligaste frågan man får ”Hur snabbt springer du milen på?”

Som om det är någon sorts måttstock på hur bra man är?

Vem bestämmer hur DIN träning ska vara?

Är du en elit löpare/atlet så förstår jag man givetvis har krav och mål som krävs för att prestera och få ställa upp i tex OS. Men… den största majoriteten av vi som tränar är goa glada motionärer som tränar för att vi mår bra av det, vi tycker det är roligt och vi njuter av vår träning.

Vem bestämmer vilken fart som är långsam? Eller om du får gå eller inte?

Jag säger absolut inte att man inte får/ska mäta sin träning eller vara målinriktad. Personligen älskar jag min statistik och tycker att det är fantastiskt att köra hårda intervaller och jaga tider, distanser och så vidare. MEN får jag inte njutspringa och bara få springa som kroppen och själen vill så är det inte värt någonting. Jag tränar ju främst för att jag tycker det är roligt, härligt och underbart.

Ibland upplever jag ett visst mått av snobberi inom träningsvärlden och det gör mej så irriterad. Springer du inte milen på under 40 minuter är du inte en löpare. Har du inte rätt utrustning är du inte på riktigt. Att springa kortare än 15 km är onödigt. Har du inte lopp inplanerade så gills din löpning inte. Bara för man uttrycker att man vill nå en viss distans så innebär det inte per automatik att man vill springa det på en viss tid eller under ett lopp.

Känslan, glädjen, upplevelsen, endorfinruset och dina egna mål är det som räknas. Inte vad någon annan tycker eller tänker om det. Skaka av dej omgivningens mål, krav och tyckeriande över din träning och äg din egna träning! Vill du springa, stanna, fika och fota i ditt härliga mysiga tempo så gör du det! Vill du pressa dej allt du har, låta hjärtat slå dubbelslag och svetten spruta så gör du det. Vill du mäta tid, distan, kadens och puls så gör du det! Med gör det för att DU vill! Inte någon annan!!

Som en klok vän uttryckte det.

”Jag tycker andra ska skita i hur långt folk springer. Vissa löpare är så osköna. De borde vara glada över att de kan springa.”

Så träna för DIN skull! Prestera när och hur DU vill! Njut av din träning på det sätt som passar DEJ! Och glöm aldrig att allt du gör räknas, betyder nått och slår alla andra tyckare på fingrarna. Speciellt de som sitter i soffan och tycker!

Stanna upp, andas och njut!

Chokladmousse

Visst älskar du precis som jag choklad?

Jag snubblade över detta receptet på en chokladmousse på bara tre ingredienser och utan tillsatt socker och det var sååå gott!

Jag är ju ingen bak-människa men att vispa ihop en chokladmousse på så få ingredienser fixar till och med jag.

Kanske inte den nyttigaste men ibland måste man bara leva livet lite eller var säger du? Den berömda balansen 80-20!

Chokladmousse

Ingredienser

4 dl grädde

3 äggulor

150 g mörk choklad

Gör så här: Hacka chokladen i mindre bitar och smält i en bunke över ett vattenbad. Ställ åt sidan. Knäck tre ägg och separera gulorna. Rör i gulorna i den smälta chokladen och låt svalna.

Vispa grädden luftig, och vänd ner den i chokladen med stora tag. Vänd och blanda tills all chokladsmet är blandad med grädden.

Lägg i portionsskålar och låt stå i kyl i minst tre timmar innan servering.

Servera med bär, frukt eller nötter.

Visst är det fint med blåbär till chokladen?

Vänliga Veckan

Vi kan väl alla vara överrens om att det inte behövs fler troll och hatare här i världen? Jag blir så trött och less ibland när jag scrollar igenom internet och ser hur det alltid finns folk som ska trycka ner och tycka negativt om andra människors prestationer och tankar. Personligen har jag inte råkat ut för något sådant utan har bara fått kärlek och pepp på mina sociala medier och oftast i det verkliga livet med. Jag är galet tacksam för det!

Det är vänliga veckan och jag vill verkligen lyfta tanken om att vi ska vara vänligare mot varandra. Visst mår vi mycket bättre av att ge kärlek och pepp än hat och elaka kommentarer?

Svaga,småaktiga människor stärker sitt ego genom att hata och trycka ner andra.

Starka, vackra människor lyfter upp och värdesätter andra människor.

I min värld lyfter starka människor varandra och hyllar och stöttar. Starka människor gläds med andra människors framgång och vågar ge kärlek till andra när de behöver det eller bara för att starka människor har lite extra kärlek att strössla över sina medmänniskor. Starka människor dömmer inte andra hur de sköter sitt liv utan supportar och kommer med uppmuntrande tillrop. Starka människor vågar sträcka ut en hand till den som behöver hjälp och lyfter upp utan att tveka.

Starka människor har en kram över till den som behöver och håller extra länge om det behövs. Starka människor fäller inte otrevliga kommentarer om hur någon ser ut eller vilka kläder/hårfärg/vikt någon har utan ser det fantastiska och vackra i sina medmänniskor.

Starka människor vågar be om hjälp när de behöver hjälp och vågar ta emot hjälp när den erbjuds. Starka människor vågar möta sina medmänniskor med ett leende och öppet sinne.

Visst vill vi alla vara den starka människan och visst finns det dagar då vi kanske inte alltid har den kraften att vara den bästa, gnistrande personen men det finns ALDRIG en ursäkt till att medvetet trycka ned någon genom att fälla otrevliga kommentarer, sitta och gömma sej bakom tangentbordet och hata eller att medvetet frysa ut någon.

Visst vill du, tillsammans med mej, försöka göra världen till en mer kärleksfull plats där alla får rum, exakt som de är? Jag är mycket väl medveten om att man inte tycker om alla eller inte kommer överens med alla men det finns aldrig en ursäkt att sprida hat.

Var stark, var vacker!

Låt oss sprida lite extra kärlek denna veckan, ge någon en komplimang som du inte känner. Krama om de som står dej nära. Sträck ut en hand till den som behöver det och glöm inte att uppskatta dej själv för att Du är fantastisk.

Kärlek och glitter

Att springa långpass på löpbandet

Att springa långt på löpbandet är det många som hatar och jag förstår det. Det är vansinnigt monotont och det händer ingenting spännande. Har man tur kanske det dyker upp någon rolig person att prata eller titta på. Intervaller brukar gå bra,men folk stånkar och stönar när jag säger att jag springer mina långpass på löpbandet just nu.

Jag håller med! Det är inte super-inspirerande men det funkar för mej! Jag är inte pepp att ge mej ut i mörkret på kvällarna när det är halt ute eller som nu, när det är två grader, snöblandat regn och blåser på tvären. Dessutom är det extremt blött, översvämningar rent ut sagt på sina håll just nu och med is under. Med andra ord, inte så himla mysigt.

Jag har lite knep för att lura mej själv till att springa utan att det känns helt hopplöst.

Musik

Enda gången jag lyssnar på något när jag springer är när jag springer på löpbandet. Jag försöker hitta musik jag blir pepp av och som har bra takt. Det kanske funkar bättre med en pod eller en bok för dej? Eller kan du kanske titta på Netflix eller liknande?

Dela upp passet i mindre bitar

För mej fungerar det bättre att dela upp passet i 15 minuters block. Att springa två timmar känns så mycket tyngre än att springa åtta 15 minutrar. Testa att dela upp det i bitar som passar dej.

Lek med fart och motstånd

Utöver att dela upp passet i delar ”belönar”jag mej med att förändra något när jag klarat av en kvart. Kanske får jag öka farten, förändra lutningen, sänka farten. Fartlek får det tråkigaste passet roligare.

Teknikträna

Vad passar bättre än att träna på din teknik när du springer på bandet? Fokusera på din hållning, träna på din armpendling, fokusera på bålen. Träna på att slappna av i axelpartiet. Det är ju toppen på att testa nu. Kanske kan du till och med kontrollera dej i en spegel?

Summervibes

Det kan faktiskt vara lite skönt att slippa dra på flera lager med kläder och snöra på dubbskorna. Damma av shortsen och lufta de vinterbleka benen.

Fokusera på ditt mål

Om du nu ändå väljer att springa långpass på löpbandet har du förmodligen ett mål med din löpning. Det kan vara ett lopp, att klara av en distans eller öka farten. Koncentrera dej på ditt varför och se ditt långpass som pannbensträning. Det är ju faktiskt inte alltid roligt att springa. Jag springer mina långpass inne när jag behöver för att jag vet VARFÖR jag gör det.

Med detta sagt så föredrar jag ALLTID att springa utomhus. Det ger mej så mycket mer för själen och sinnet. Men oavsett hur segt jag tycker att det är att springa inne så älskar jag alltid känslan efteråt! Nöjd, glad och stark! Jag gjorde det!

Känslan innan jag sätter igång! Mental träning på hög nivå

Nöjd och glad efteråt

Fröken Fernandez känsla för snö

Det har kommit en bra dump med snö här de senaste dagarna och igår fick jag möjligheten att vara ute och springa i skogen. Solen sken, det var cirka 30 cm orörd snö och så jag. Behöver jag säga att jag var lycklig som ett litet barn?

Jag är barnsligt förtjust i snö. Jag väljer snö och sol framför sand och snö alla dagar i veckan. ( även om det är galet skönt med värme med )

Igår hade jag en dag där jag arbetade med mina administrativa uppgifter som jag har med mitt företaget och var uppe tidigt för att köra den haltande tonåringen till sjukgymnasten på morgonen för att kontrollera sitt knä som hon skadade i söndags då hon trillade och fick knäskålen ur led.

Sen satt jag några timmar framför datorn och jobbade. Jag är inte van vid att sitta vid datorn så vid lunch snörade jag på mej mina Icebugs och stack ut på en runda. Jag och min hjärna behövde en paus.

Och vilket lyckorus! Efter en kilometer plogad väg smet jag in i skogen och jag drog efter andan av lycka. Helt orörd snö som bara låg och väntade på att jag skulle komma och springa på den. Inte ens en hare hade hoppat på vägen. Det var bara att börja pulsa fram i snön, känna hur benen sakta fyllas av lätt mjölksyra, känna pulsen banka i hjärtat och hur andningen bli mer och mer ansträngd. Solen fick snön att glittra och småfåglar kvittrade någonstans inne i skogen.

Jag var tvungen att stanna, flåsa lite, låta benen vila och bara njuta av att jag har möjligheten att få ge mej ut i naturen och bara uppleva allt. Jag vände mej om och såg mina spår i snön. Bara mina spår och stilla, vit snö. Jag lyckofnittrade lite för mej själv och fortsatte pulsa fram. Snön blev djupare och farten minskade drastiskt. Men jag njöt! Jag njöt, pulsade och skrattade högt för mej själv. Detta är ren och skär lycka!

Efter fem kilometer kom jag ut på plogad väg igen och fick några kilometer där innan det var dags igen. Ut i skogen, ut i snön, rakt ut i glädjen.

Att springa så här är inte något kvalitetspass om man tittar på tider, snittfarter och pulszoner. Men det är bannemej ett kvalitetspass när det kommer till löpglädje, lyckorus och glädjeskutt i själen. Lägg till grymt bra benträning, hög puls massor av frisk luft och extra tid in på löpkontot.

Så jag njuter av varje dag jag får springa i snön. Får pulsa med snön långt upp på vaderna, får tassa där ingen tassat innan.

När barmarken kommer igen, då kan jag springa fort. Nu vill jag bara njuta.

Älskade snö! Stanna länge.

Vintern bäddar in allt i vackert vitt

Snö en bit upp på vaderna får pulsen att öka

Bara mina fotspår och orörd snö

Så himla lycklig!

Honey, I’m back!

Att sammanfatta 2018 måste ändå beskrivas som en comeback. En comeback från en plantarfasciit som kom hårt och aggressivt i augusti 2017 och som fick mej att välja total löpvila, rehab och stakmaskin. Hösten 2017 var i stort sett löpfri och jag körde bara styrka och alternativ konditionsträning.

Stakmaskinen var min bästa vän ett långt tag

Men i november/december började foten kännas bättre igen och jag började försiktigt tassa kort och långsamt och fattade ett beslut att 2018 skulle bli grymt.

Jag tog kontakt med min vän Kalle och frågade om han kunde tänka sej att hjälpa mej då jag vet att jag bara skulle köra på annars och förmodligen skada mej igen. Jag hade ju fått en startplats till Stockholm Marathon i födelsedagspresent, just några dagar innan foten ballade ur totalt och att ta mej runt det loppet blev årets stora mål.

Januari kom och jag började springa två gånger i veckan. Sakta och inte alls långt för att långsamt vänja foten vid belastningen igen. Efter varje runda var jag trött i foten men det gjorde inte ont. När månaden var slut hade jag lyckats gnata ihop 54 km och jag var så nöjd.

Sakta men säkert ökade jag distansen månad efter månad och foten höll. Efter ett tag kom jag på mej själv att inte tänka på den efter löprundorna och jag började inse att det nog skulle gå att ta mej runt ett marathon trots allt.

Våren kom och med den värmen. Det gick på några dagar i april, från långa tights, buff och väst till att några dagar senare springa på bana i shorts och sport topp.

1 april

20 april

Den 19 maj sprang jag mitt första lopp. Göteborgsvarvet. Jag hade fått tag i en startplats och såg inte det som en tävling utan som ett träningspass och det låg perfekt i tiden, två veckor innan årets utmaning, Stockholm Marathon. Jag sprang tillsammans med Camilla och vi såg till att ha roligt under hela loppet, high-fiva så många barn vi bara kunde och få ett skön upplevelse under 21 km.

Två veckor senare var det dags! Stockholm Marathon. Mitt eldprov. Skulle foten hålla hela distansen? Jag hade inte känt av den på länge men jag kände mej inte helt hundra. Formen kändes bra och jag var pirrigt förväntansfull. Packade in sambon och min fina vän Josefine i bilen och drog upp till huvudstaden. Allt kändes bra om det inte hade varit för värmen. Det var 30 grader varmt och överallt pratades det om riskerna av att springa så långt när det var så varmt. För min del kändes det som jag var väl påfylld med vätska men jag var också galet medveten om hur hårt värmen går åt mej när jag springer. Innan start mötte jag en massa fina människor, träffade Skruven och Karro, Skövde Johan och kramade om Therese Konstig. Glad, förväntansfull och pirrig. Jag hade planen klar för mej. Springa på puls och försöka gå lite tuffare första milen. Vätska på alla stationer och fylla på med salt.

Jag och Josefine

Det gick åt skogen på studs. Pulsen stack iväg som en skenande gasell redan efter någon kilometer. Jag mysjoggade och hade puls som om jag sprang intervaller.

Jag bet ihop och knatade på men hittade aldrig flowet eller glädjen och när jag kommit ungefär halvvägs åkte spyan som en Yo-Yo i halsen. Jag hade innan start bestämt mej för att jag skulle bryta loppet om jag spydde eller fick frossa pga värmen så jag hade inte så mycket val än att börja gå. Jag fick revidera om min plan till plan B vilket bara var att överleva och ta mej i mål. Så jag sprang tills jag nästan spydde och sen fick jag gå tills det la sej. Så höll jag på större delen av loppet. Kan inte säga att jag tyckte att det var ett fantastiskt lopp och jag hade fullt upp med att ta mej runt så har ärligt talat inte upplevt loppet alls.

Väl i mål var jag mer lättad än nöjd och jag var så ledsen och frustrerad på mej själv att jag inte klarat av loppet bättre. Men det la sej efter en stund och jag insåg att jag hade tagit mej runt ett marathon i 30 graders värme, med puls som en kolibri och illamående under mer än halva loppet. Sak samma vad tiden var. Jag hade gjort det, foten gjorde inte ont! Jag var tillbaka!! Mindre än ett år från min skada var jag tillbaka och sprang marathon helt smärtfritt!

Jag slet som ett djur under sommaren, med inspirationen, mot värmen och nötte mil efter mil.

Valde att springa morgonrundor på Hofsnäs med kaffe paus på bryggan och ett bad för att svalka kroppen. Åt kopiösa mängder vattenmelon och badade varje dag.

I augusti sprang jag Prinsen Minne i Halmstad med vänner och tog revansch på det loppet med från 2017 då jag sprang det med en ond fot. Denna gången var det ett upplevelselopp och jag njöt verkligen av att få jogga längs med havet och hänga med mina vänner.

Jag bestämde mej för att testa ett marathon till under hösten och klurade på att ställa upp i Mariestad. Men tre dagar innan loppet nöp det till i min hälsena och den svullnade upp och det gick inte att springa en meter så det blev att hoppa den planen och gå till naprapaten istället för chockvåg och återigen någon vecka löpvila.

Men hade ett lopp till inplanerat i kalendern och det var Palma Halvmaraton i oktober och det skulle jag springa med min älskling. Han hade fått startplatsen av mej i födelsedagspresent och vad passar bättre än att kombinera semester och lopp tillsammans med kärleken på hösten. Att vi dessutom skulle få med kompisar från Finland gjorde bara resan ännu bättre.

Ett jättefint lopp med konstiga vätskestationer senare så var vi i mål och kunde fortsätta att njuta av vår lilla minisemester. God mat, fina vänner och solsken.

Efter Palma hade jag egentligen inga mer mål för året men någonstans längst in skavde det en liten önskan om att testa 6-timmars igen. Fast jag inte känt av foten på nästan ett år så rehabsprang jag fortfarande i mitt huvud. Klarade jag av ett ultra så fanns det inget mer att skylla på.

Så jag anmälde mej, sprang och överträffade mina egna förväntningar med både bra känsla genom loppet och ett distansrekord. Du kan läsa om loppet här.

Nu var jag glad, nöjd och hade överträffat mina mål för 2018. Revanschen på foten var total! Nu skulle jag inte springa mer lopp under året utan börja klura på vad jag var sugen på till nästa år. Det var det jag trodde iallafall. Fram till Therese lurade med mej till Växjö och Personliga Rekordens Tävling i december. Jag valde att inte springa ett 6-timmars lopp igen uran valde bebisloppet på den tävligen och sprang bara 3 timmar. Men jag är glad att jag hängde med. Inte bara för att jag råkade springa hem en vinst utan mest för att jag älskar att få ta del av kärleken som finns till löpning i ultravärlden. Glädjen, vänskapen, peppen och smärtan. Kämparglöden, respekten och upplevelsen. Jag sprang inget ultra men jag njöt av alla timmar jag fick vara med dessa krigare.

Med det sagt! Tack 2018! Tack för att du låtit mej få komma tillbaka till löpningen igen. Tack för att jag fått kriga och kämpa. Tack för att jag fått uppleva medgång och motgång. Tack för alla mil, för alla tårar, för alla skratt. Tack för alla timmar jag fått tillbringa utomhus, ensam med mina tankar, tillsammans med mina vänner.

Tack och hejdå! Och välkommen 2019!

Mom On Retreat 27-28 april 2019

Nu är det dags igen! Team at Core bjuder in alla härliga morsor på lyx och träning.

I oktober hade Team at Core sitt första event som riktar sej till mammor. En träning- och inspirationshelg för alla fantastiska mammor med fokus på kvinnokroppen. Massor av matnyttig information om vad som händer med kroppen före, efter och under en graviditet. Med detta sagt så är ALLA mammor välkomna, oavsett graviditet eller inte och oavsett om du har stora eller små kottar. Intresset för förra eventet var stort och vi hade en fantastisk helg med massor av skratt, svett och lite tårar.

Jag och Madeleine hade klurat och filurat på hur vi bäst skulle kunna inspirera och utbilda runt core, som är så viktigt för alla. Vi pratade knip, bäckenbotten problematik, smärta och självkänsla och allt annat som är specifikt kvinnor. Det var verkligen en helg som vi minns med värme och ödmjukhet. Vi var så glada att intresset var så stort och att något vi brinner så starkt för verkligen blev uppskattat.

Den 27-28 april 2019 har Madeleine och jag åter den stora glädjen att få bjuda in till två dagar på superfina Stenungsbadens Yachtclub. Ett kanonhotell som ligger precis vid vattnet och har fantastisk natur runt hörnet, fina lokaler, ett toppen spa och riktigt god mat. Du vill inte missa denna helgen!

PROGRAM

Lördag

9:00 Välkomna

9:30 Corepass 1, grundläggande bålkontroll, bålens funktion och korrekt aktivering. Vi går igenom hur bålens olika muskler fungerar och hur du tränar dem säkert och effektivt.

10:30 Mellanmål

11:00 Styrkepass, effektiv hemmaträning för hela kroppen. Massor av övningstips och inspiration!

12:00 Lunchbuffe

13:00 Föreläsning, kvinnlig smärtproblematik och kvinnlig självkänsla. Här pratar vi om hur du kan stärka kroppen för att motverkar ryggproblematik, instabilitet i höft och bål och smärta i axlar och nacke. Men vi pratar även om kvinnors ökande stress, utmattningar och psykisk ohälsa. Vad beror det på och hur kan vi förebygga det?

14:30 FLOW, ett avkopplande pass med fokus på rörlighet, stretch mindfulness och andning

15:30 Mellanmål + Spatid. Vi rekommenderar ett dopp idet blå om du törs!?

19:00 Fördrink

19:30 2-rätters middag

SÖNDAG

8:00 Powerwalk/morgonjogg, två grupper där du själv väljer intensitet. Ca 5 km

9:00 Frukostbuffe

10:00 Corepass 2, fortsatt bålaktivering, tuffare övningar och individuellt anpassade övningsval.

11:15 Konditionspass utan hopp, ett inspirerande pass med pulsträning som är skonsam för knän, bål och bäckenbotten.

12:15 Lunchbuffe

13:30 2&2, ett pass fyllt av glädje, skratt och svett, men också inspiration för träning med vänner, partner eller kanske barnen? Här står samarbete i fokus.

14:30 Avslutning

ANMÄLAN

Platserna släpps den 25 november kl 9:00 och du bokar dej via denna länken . Först till kvarn gäller och det är begränsat antal platser. Anmälan är bindande men du kan sälja din plats vid förhinder.

Kostnad: 3195 kr vid bokning innan 31 december 2018, därefter 3350 kr.  Betalning sker med swish inom 10 dagar från anmälan eller mot faktura inom 30 dagar efter anmälan. ( faktura avgift på 29 kr tillkommer).                                        Enkelrumstillägg 550 kr

I anmälningsavgifter ingår boende i dubbelrum, alla träningspassen, föreläsning, alla måltider samt tillgång till SPAet lördag eftermiddag. Ni har även tillgång till hotellets gym hela helgen. Dessutom får alla deltagarna en fin goodiebag med produkter från våra samarbetspartner, Röhnisch mfl.

Varmt välkomna!