ÄVENTYRSLÖPNING

Efter att tillbringat lördagen med att heja på alla grymma ultralöpare tillsammans med Camilla kände både hon och jag att det spratt i våra gamla ben och vi var så sugna på att ge oss ut.

Vi bestämde oss för äventyr- och njutningspring. Laddade våra västar med vätska och energi och gav oss iväg.

Ingen press på tid och prestation. Vill man gå så går man, vill man stanna och titta på en sten så gör man. Behöver man klappa mossan så är det mer än okej. Känner man sej tveksam på om man ska ta höger eller vänster i en korsning, killgissar man och tar eventuella konsekvenser. Eller så springer man lite åt ena hållet, ändrar sej springer tillbaka och ändrar sej igen. Blir man sugen på en liten stig som ser lockande ut så följer man den. Och framförallt, hittar man en tjärn med solsken och glitter så stannar man en stund och bara andas och njuter.

För visst måste det vara det som är livskvalitet? Att få göra precis som man vill? Att ha möjligheten att få njuta av vår vackra natur? Att få vara ute exakt så länge som känns bra. Att inte alltid pressa och stressa utan bara få ta in intryck i lugn och ro?

Lyxen av att släppa all tidspress, lyxen av att ha en kropp som orkar och kan vara ute i timmar, lyxen av att ha en vän som älskar detta precis som jag, lyxen av att bara få leva!

Visst är skogen magisk!?
Paus och njutstund
Energi ut, energi in
Livet liksom

Kan det bli lyxigare än såhär?

Sociala Medier

Jag sprang på en bekant härom dagen på ICA. Jag fick en kram och sen sa ha att han fick så dåligt samvete av att träffa mej. Jag undrade varför och han sa för att jag tränar hela tiden och att han inte gör det.

Jag vill inte vara någons dåliga samvete, jag vill bara inspirera till rörelseglädje och livslust. Jag tränar absolut inte varje dag och jag förespråkar inte att man ska göra det.

Det där med sociala medier ger en liten skev bild av ens liv. Jag har ett Instagram flöde som medvetet har träningsbilder och då främst löparbilder. Och ja, jag tränar en del. Mest för att jag blir glad av det. Men sen är inte alla bilder ett kvitto på att jag tränat. Texten kanske bara säger godmorgon, men då jag medvetet valt en inriktning på mitt konto ser det ”hurtigt ut”

Men jag lovar. Jag ligger på sofflocket ibland och trycker godis. Jag bäddar ner mej i sängen och sträckkollar Netflix, jag käkar god mat och dricker vin med mina vänner och jag äter absolut pizza. Jag tvättar, lagar mat och vattnar blommor.

Men visst är sociala medier ett problem i dagens samhälle. Vi tittar på bilder med fina, perfekt tillrättalagda liv, glada träningsbilder, välstädade hem, gulliga barn och så vidare och blir stressade. Det finns en tydlig problematik med sociala medier och en ökning av stress och psykisk ohälsa.

Genom sociala medier mäter vi oss med omvärlden. Vi bedöms med hjälp av likes och hjärtan. Vi söker bekräftelse och uppmärksamhet av främmande människor. Och en bild som fått dåliga likes kan få dej att känna dej värdelös. Trots att det helt enkelt kan vara så att det är en algoritm som gjort att just din bild inte dykt upp i dina vänners flöde.

Samtidigt så kan det knyta kontakter, öppna upp för vänskap och kärlek och inspirera till nya äventyr. Det kan låta dej hålla kontakten med vänner som bor långt borta och det kan vara en stark plattform att uttrycka dina åsikter på.

Vad tycker du om sociala medier? Upplever du det stressande? Inspirerande? Tråkigt?

Fröken Fernandez känsla för snö

Det har kommit en bra dump med snö här de senaste dagarna och igår fick jag möjligheten att vara ute och springa i skogen. Solen sken, det var cirka 30 cm orörd snö och så jag. Behöver jag säga att jag var lycklig som ett litet barn?

Jag är barnsligt förtjust i snö. Jag väljer snö och sol framför sand och snö alla dagar i veckan. ( även om det är galet skönt med värme med )

Igår hade jag en dag där jag arbetade med mina administrativa uppgifter som jag har med mitt företaget och var uppe tidigt för att köra den haltande tonåringen till sjukgymnasten på morgonen för att kontrollera sitt knä som hon skadade i söndags då hon trillade och fick knäskålen ur led.

Sen satt jag några timmar framför datorn och jobbade. Jag är inte van vid att sitta vid datorn så vid lunch snörade jag på mej mina Icebugs och stack ut på en runda. Jag och min hjärna behövde en paus.

Och vilket lyckorus! Efter en kilometer plogad väg smet jag in i skogen och jag drog efter andan av lycka. Helt orörd snö som bara låg och väntade på att jag skulle komma och springa på den. Inte ens en hare hade hoppat på vägen. Det var bara att börja pulsa fram i snön, känna hur benen sakta fyllas av lätt mjölksyra, känna pulsen banka i hjärtat och hur andningen bli mer och mer ansträngd. Solen fick snön att glittra och småfåglar kvittrade någonstans inne i skogen.

Jag var tvungen att stanna, flåsa lite, låta benen vila och bara njuta av att jag har möjligheten att få ge mej ut i naturen och bara uppleva allt. Jag vände mej om och såg mina spår i snön. Bara mina spår och stilla, vit snö. Jag lyckofnittrade lite för mej själv och fortsatte pulsa fram. Snön blev djupare och farten minskade drastiskt. Men jag njöt! Jag njöt, pulsade och skrattade högt för mej själv. Detta är ren och skär lycka!

Efter fem kilometer kom jag ut på plogad väg igen och fick några kilometer där innan det var dags igen. Ut i skogen, ut i snön, rakt ut i glädjen.

Att springa så här är inte något kvalitetspass om man tittar på tider, snittfarter och pulszoner. Men det är bannemej ett kvalitetspass när det kommer till löpglädje, lyckorus och glädjeskutt i själen. Lägg till grymt bra benträning, hög puls massor av frisk luft och extra tid in på löpkontot.

Så jag njuter av varje dag jag får springa i snön. Får pulsa med snön långt upp på vaderna, får tassa där ingen tassat innan.

När barmarken kommer igen, då kan jag springa fort. Nu vill jag bara njuta.

Älskade snö! Stanna länge.

Vintern bäddar in allt i vackert vitt

Snö en bit upp på vaderna får pulsen att öka
Bara mina fotspår och orörd snö
Så himla lycklig!

Långpanna, pizza och pyssel

Igår var det dags för långpass för benen. 30 km stod på schemat och jag hade kollat med Tess om hon var sugen på att hänga med. Det var hon, vilket jag var väldigt glad för. Det är alltid trevligt med kul sällskap på löprundorna.

Vi stämde träff på Kransmossen, gav oss iväg. Upp i skogen och in till isen. Det var vansinnigt halt och isigt och vi fick lov att gå på många håll. Massa fniss och många oh! när fötterna gled iväg. Efter 10 km skogsslir kom vi ut på asfalt och med stadslöp och jag trodde att det skulle bli bättre underlag men tji fick jag. Det var härlig svartis på asfalten och fötterna bara slant iväg i frånskjutet. Jag började känna mej lite sliten i kroppen när vi närmade oss 20 km, mycket för att jag spände mej mycket när jag sprang. Benen, ljumskarna och axlarna var superstela men vi hade en bit kvar så det var bara att bita i.

Efter 28 km var vi tillbaka vid bilarna och bestämde oss för att vi var nöjda. Det kändes inte så spännande att halka runt två km till bara för att. 28 km var helt tillräckligt och tack vare underlaget så var jag trött och lite sliten i kroppen. Dessutom hungrig som en varg.

Trots att det var en tung och seg runda så var jag nöjd med att kroppen ändå orkar. Jag har inte sprungit så långt sen tre-timmars i Växjö. Och alltid härligt att ha ett roligt sällskap. Man hinner avhandla både det ena och det andra på långa distanser.

Så trött efter dagens isdans

Susade hem och landade omgående på yogamattan för att försöka släppa lite på spänningarna jag drog på mej under passet. Galet skönt att få sträcka ut ordentligt efter löpningen. Jag försöker bli bättre på att ta hand om kroppen genom styrka och rörlighet.

Efter yoga, en varm dusch och lite mat och vila trillade jag i mina mysbrallor och drog till Camilla för lite pyssel inför nästa helg. Är det inte världens bästa grej att man kan hänga med sina kompisar en lördag osminkad och i mysbrallor? Det är bannemej vänskap!

Vi delade på en pizza ( japp, jag äter sån mat ) och plockade fram en massa tyger, saxar och glittrande saker och gick loss på vårt lilla projekt. Vi fnissade, klippte, knöt och fick hela köket att glittra innan vi vart klara.

Pizza med pimp

Visst är det fina färger?

Håll utkik nästa vecka så får du se vad vi ska med allt till! Och japp! Jag ÄLSKAR att klä ut mej och gör jag det går jag ALL IN. Och tur att Camilla är exakt likadan! Vi kommer ha så kul.

Resten av denna helgen kommer gå till att yoga, vila och ta en kortare löprunda för att samla ihop de sista km i min veckodistans.

Syns du?

Nu när det är mörkt ute vill jag verkligen slå ett slag för att använda reflexer!

Det är en sån lätt åtgärd att ta på sej reflexer när man rör sej ute i mörkret. För mej är det en billig livförsäkring. Även då du rör dej på upplysta gator kan det vara svårt för bilister att se dej. Speciellt om du har svarta kläder på dej och det är regn ute. Och även om man som löpare ser bilen och har koll så kan man som löpare helt försvinna i mörkret för bilisten.

Förra året fick jag hjärtat i halsgropen när jag körde bil. Jag körde mitt i stan och på upplyst gata när jag helt plötsligt panikbromsade. Någon var framför bilen och sneddade över gatan. Det jag reagerade på var något suddigt vitt som svepte över vägen. Det var två helt svartklädda löpare som sprang. Det vita jag såg var benen på den ene som sprang i shorts. De hade sprungit på trottoaren och jag hade inte sett dem trots att jag försöker vara uppmärksam. Inte en endaste reflex.

Bor du som jag lite utanför staden och springer på landsväg och i skogen behövs kanske även en pannlampa. Vi har investerar i en från Silva som vi är supernöjd med. Bra ljus och lång batteritid. Dessutom med uppladdningsbart batteri.

Vi har även en lite sämre lampa som vi använder som komplementsbelysning. Den ”vågar” jag inte springa med själv då jag tycker det är för dåligt ljus i skogen, men hade jag sprungit i stan hade jag använt den.

Jag rekommenderar att man åtminstone har någon typ av reflexväst på sej. Jag gillar min från Craft. Den isolerar även lite från vind och regn. Min kära sambo föredrar en reflex-sele som jag tror han köpt på Stadium. Men det finns flera olika varianter. Huvudsaken är ju att du syns? Eller hur!?!

Ett par tights med reflexer kan med vara värt att investera i. Mina är Stadiums egna märke SOC. Prisvärda och syns tydligt.

Sen finns ju även handskar, pannband, mössor och tröjor med reflexer.

Lys upp mörkret! Se till att synas! Och spring snyggt och säkert! Vi vill ha dej kvar i löpspåret.

Och du, har dina reflexer några år på nacken, kontrollera att de fortfarande fungerar innan du ger dej ut.

Reflexsele och bra pannlampa i skogen

Nya vänner

Jag är fortfarande vansinnigt nöjd med min prestation i lördags och njuter av att min kropp känns bra och stark . Den är bannemej helt grym som orkar hålla igång så länge och faktiskt mår helt ok efteråt.

Jag är snäll mot den nu och låter den vila när den var så duktig och krigade på under sex timmar. Vila innebär dock inte att jag ligger på sofflocket och käkar godis, eller tja, i söndags gjorde jag det, men sen har jag kört lite cirkulationsträning. Jag har cyklat lugnt, promenerat och kört rörlighet. Försöker äta ordentligt men jag har inte riktigt fått igång aptiten efter loppet men det kommer.

Jag har funderat en hel del på ett samtalsämne som Karolina och jag avhandlade under vår lilla joggingtur och det är på en av de mest positiva egenskaperna löpningen gett mej utöver själva träningen. Alla sjukt sköna människor jag har lärt känna!

Som vuxen är det inte alltid så lätt att skaffa nya vänner men jag har verkligen fått många nya fina vänner som jag delar ett stort intresse med.

Ingen av de personer som betydde så mycket för mej i lördags hade jag ALDRIG känt utan vår gemensamma kärlek – löpningen.

Jag hade till exempel aldrig lärt känna Karolina om det inte var för löpningen. Att få följa hennes resa har varit fantastisk.

Camilla lärde jag känna via internet först, via ett löpforum, där vi konstaterade att vi bodde i samma stad och bestämde oss för att ta en runda tillsammans. Löprunda nummer två var BUM, Borås Ultra Maraton där vi krigade oss igenom skogen tillsammans utan att egentligen känna varandra, men där lärde vi VERKLIGEN känna varandra och har sedan dess hängt ihop. Vi är lite som ett gammalt gift par, springer på rätt sida av varandra, muttrar och fräser när det krävs och asgarvar sedan åt varandra. Löpningen är på så sätt befriande. Man får lov att vara lite tjurig och grinig bara det går över när man är klar.

Jag är tacksam för min coach Kalle och hans enorma hjärta och för att han verkligen har fått mej att våga utmana mej själv.

Fantastiska människor som Therese och Skruven som har så mycket glädje, värme och kunskap att dela.

Min blonda karl som jag har date med i löpspåret. Tysta, sida vid sida. Kämpar tillsammans. Kärlek och svett. Kan inte be om bättre date.

Min kollega Madeleine, som jag fick nys om via en annan springkompis och som jag bokade träff med. Vi klickade bums och började samarbeta och delar kärleken till löpningen.

Mina klubbkompisar i SOK Knallen, hängivna, trevliga och sociala.

Så funderar du på att börja springa? Gör det!!! Du kommer lära känna så många härliga, knasiga, envisa, givmilda och starka personer som du verkligen kan ha kvalitetstid med. För tusan vilken kvalitetstid man har i löpspåret. Det har avhandlats högt och lågt i mina löparskor. Vi har skrattat och gråtit. Pratat liv och död. Man hinner lära känna varandra ordentligt när man springer ihop. Jag älskar löpningen för det den gör med min kropp, mitt huvud och min själ. Och jag älskar löpningen för att den har berikat mitt liv med så många fantastiska personer.

Så, börja spring!