Etikett: årskrönika

Årskrönika 2019

av samanthalouisefernandez, publicerad i Okategoriserade

Så har ännu ett år rusat förbi! Ett år som har varit fantastiskt på så många sätt, fyllt med upplevelser, skratt, kärlek och glitter. Men även en kropp som inte riktigt velat vara med på samma noter som jag, stressigt på många plan och ibland för lite tid tillsammans med de som betyder mest.

Januari började på bra sätt då jag och Magnus tillsammans med Camilla och Daniel skålande in 2019 i Göteborg. En kväll med god mat, gott vin och superbra sällskap. Att sedan börja dagen med en mumsig hotellfrukost gjorde starten på året ganska bra.

Träningsmässigt hade jag en toppenmånad och kroppen kändes stark och snabb. Så stark och snabb att jag och Camilla vann massa fina priser på Icebug Winterrun. Eller, ja, nu kanske det inte var vår speed i löpspåret som var det vinstgivande konceptet utan snarare vår outfit! Vill du läsa mer om loppet gör du det här

 

Februari började med en riktigt dålig känsla i kroppen och jag var trött, sliten och benen ville inte springa alls. Jag slet med mej själv och fattade ett beslut att jag inte skulle springa några lopp under året då jag kände att kroppen inte svarade som jag ville och jag kände att jag varken ville pressa kroppen eller huvudet. Det kändes som ett bättre år att låta själen och sinnet få vila och göra det som kände bra. Det enda loppet jag skulle springa var det jag och Camilla vann som enhörningar.

Våren rullade på och jag höll mitt löfte om att inte springa några lopp. Däremot ställde jag i april upp som support när några av mina kompisar sprang ett 6-timmars lopp i Göteborg. Bara för att jag inte vill springa innebar inte att jag inte vill hjälpa mina kompisar till prestation och det är en härlig stämning när man är med på ultralopp. Är du nyfiken på en annan del av ultrabubblan kan du läsa om det här

Våren fylldes av jobb, löpning och många skratt. Fullbokade event, att hjälpa andra med löprelaterade mål och skogslöpning utan press var min melodi. 

I juni såg jag ett inlägg på Facebook om att en kvinna vid namn Åsa sökte en ledsagare till UltraVasan 45 och utan att jag en tänkte hade jag skickat ett meddelande till henne och vips så skulle jag springa Ultravasan i augusti, trots att jag inte skulle springa några lopp i år. Spontana infall är lite min styrka och svaghet.

Strax innen semestern åkte jag och Madeleine upp till Stockholm och gick en fantastisk kurs, MammaMage. Så skönt att få ännu mer kött på benen när det kommer till bålträning och att stärka kvinnors hälsa ännu mer.

I juli drog jag på tjejhelg i Tylesand innan det var dags för mej att gå in i ultrabubblan som support igen. Min grymma kompis Therese sprang Ultra SM i Ljungskile tillsammans med flera andra kompisar. Det var ett fruktansvärt väder med regn och kyla med alla krigade på som hjältar och Camilla och jag langade energi allt vi kunde. Läs mer om det här

img_0349

Semestertider och vi njöt av ledigheten och var på små trippar till Stockholm och Köpenhamn. I mina ögon hade vi en perfekt semester med massor av ledig tid och jag kände mej utvilad och redo för att ta tag i hösten med jobb, underbara event och en hel del äventyr.

Det första äventyret började den 17 augusti då jag tillsammans med Åsa skulle ta oss an 45 km i Dalarnas skogar. Vi hade bara träffats en gång innan och sprungit tillsammans så det skulle verkligen bli ett härligt äventyr. Och det blev det. Tillsammans tog vi oss genom skogen och krigade oss igenom skogsstigar, geggapölar och ösregn. Jag är så imponerad av denna kvinna som inte ser några hinder i livet. Har du inte redan läst inlägget gör det pronto! HÄR  är länken!!

img_1548

Några veckor senare var det dags för nästa äventyr. Tre dagars löpning med Camilla i Bohuslän, Icebug Xperience WestCost Trail stod på schemat. Tre dagar i fantastisk natur och ett riktigt njutningsfullt äventyr. Makalös natur, klipplöpning, havsluft,  båtresor, spa-tid och ett hotellrum som luktade träsktroll. Att avsluta den tredje dagen med att springa på stranden och låta vågorna svepa över fötterna samtidigt som jag såg mållinjen var fantastisk. Det är verkligen  ett lopp jag vill springa igen. Inte på något sätt för att prestationen utan för upplevelsen, naturen, känslan och gemeskapen under loppet. Jag kan varmt rekommendera detta loppet.img_2176

Nu började höstens jobb på riktigt och Madeleine och jag var så glada att vi lyckades med att få tre fullbokade event Isaberg Powerweekend, Mom on Retreat och Hofsnäs Bootcamp – Rain Edition Jag är så glad och tacksam för att jag har ett jobb som jag älskar och att jag får en möjligheten att få träffa så många inspirerande kvinnor. Och så tacksam för att jag har en otrolig vän och kollega i Madeleine.

Årets stora äventyr, min Nepalresa närmade sej med stormsteg men först skulle jag hjälpa min vän och ”adept” Emma att klara sitt mål som hon jobbat så hårt för under året, att springa 21,1 km. Hon och Hanna kom hem till mej och vi tog en fin runda runt Torpa och Hofsnäs och som hon klarade uppgiften! Jag var så stolt över Emma när vi var klara. Att se hennes stolthet över sin prestation är värt allt för mej. Men det jag är mest stolt och glad över är hennes nyfunna glädje inför löpningen. Jag kunde inte be om ett bättre avstamp innan min resa.

Den tredje november var det dax! Min drömresa! Nästan två veckor i Nepal tillsammans med min älskade vän Sara. Jag har drömt om att resa till Nepal sedan jag var tonåring och äntligen, äntligen var det dax för mej att få se bergen som alltid lockat mej. 

Jag tror inte det var något som gjorde mej besviken på resan, även om maten inte var det min absoluta favorit. Naturen, naturen, naturen. Det bubblar fortfarande i mitt hjärta av lyckan av att ha fått se Mount Everest, haft möjligheten att vandra i Himalaya och att få se hur solen färgar bergstopparna guldfärgade när solens strålar träffade snön under soluppgången. Jag kan bara kalla det för magi, naturens magi och jag är så tacksam för att jag har gjort denna resan och att jag fått dela den upplevelsen med en av mina bästa vänner. Jag skrev ett tredelat inlägg som du kan läsa om här.

img_1487

December rullade på i full fart, galet mycket jobb och vansinnigt mörk och tråkigt väder men som alltid är det mysigt när advent kommer och jag ser alltid fram emot julledigheten. Att få göra ett litet bokslut på året, se vad jag har tyckt om , vad jag kan förändra, vad jag VILL förändra och hur jag vill se på det nya året.

Nu ser jag fram emot ett nytt spännande år. 2020 kommer bli fantastiskt. Jag känner det i magen. Jag tror på magiska möten, nya äventyr och förhoppningsvis förändringar. För det är genom förändring och möten som man växer och utvecklas. 

Jag hoppas även på kärlek, glädje och glitter i livet i mängder för mej, för dej och för alla runt omkring. Det och förståelse, ödmjukhet och öppna sinnen.

2020! Vi är redo för dej! Let´s sparkle!

img_1525

Honey, I’m back!

av samanthalouisefernandez, publicerad i Okategoriserade

Att sammanfatta 2018 måste ändå beskrivas som en comeback. En comeback från en plantarfasciit som kom hårt och aggressivt i augusti 2017 och som fick mej att välja total löpvila, rehab och stakmaskin. Hösten 2017 var i stort sett löpfri och jag körde bara styrka och alternativ konditionsträning.

Stakmaskinen var min bästa vän ett långt tag

Men i november/december började foten kännas bättre igen och jag började försiktigt tassa kort och långsamt och fattade ett beslut att 2018 skulle bli grymt.

Jag tog kontakt med min vän Kalle och frågade om han kunde tänka sej att hjälpa mej då jag vet att jag bara skulle köra på annars och förmodligen skada mej igen. Jag hade ju fått en startplats till Stockholm Marathon i födelsedagspresent, just några dagar innan foten ballade ur totalt och att ta mej runt det loppet blev årets stora mål.

Januari kom och jag började springa två gånger i veckan. Sakta och inte alls långt för att långsamt vänja foten vid belastningen igen. Efter varje runda var jag trött i foten men det gjorde inte ont. När månaden var slut hade jag lyckats gnata ihop 54 km och jag var så nöjd.

Sakta men säkert ökade jag distansen månad efter månad och foten höll. Efter ett tag kom jag på mej själv att inte tänka på den efter löprundorna och jag började inse att det nog skulle gå att ta mej runt ett marathon trots allt.

Våren kom och med den värmen. Det gick på några dagar i april, från långa tights, buff och väst till att några dagar senare springa på bana i shorts och sport topp.

1 april

20 april

Den 19 maj sprang jag mitt första lopp. Göteborgsvarvet. Jag hade fått tag i en startplats och såg inte det som en tävling utan som ett träningspass och det låg perfekt i tiden, två veckor innan årets utmaning, Stockholm Marathon. Jag sprang tillsammans med Camilla och vi såg till att ha roligt under hela loppet, high-fiva så många barn vi bara kunde och få ett skön upplevelse under 21 km.

Två veckor senare var det dags! Stockholm Marathon. Mitt eldprov. Skulle foten hålla hela distansen? Jag hade inte känt av den på länge men jag kände mej inte helt hundra. Formen kändes bra och jag var pirrigt förväntansfull. Packade in sambon och min fina vän Josefine i bilen och drog upp till huvudstaden. Allt kändes bra om det inte hade varit för värmen. Det var 30 grader varmt och överallt pratades det om riskerna av att springa så långt när det var så varmt. För min del kändes det som jag var väl påfylld med vätska men jag var också galet medveten om hur hårt värmen går åt mej när jag springer. Innan start mötte jag en massa fina människor, träffade Skruven och Karro, Skövde Johan och kramade om Therese Konstig. Glad, förväntansfull och pirrig. Jag hade planen klar för mej. Springa på puls och försöka gå lite tuffare första milen. Vätska på alla stationer och fylla på med salt.

Jag och Josefine

Det gick åt skogen på studs. Pulsen stack iväg som en skenande gasell redan efter någon kilometer. Jag mysjoggade och hade puls som om jag sprang intervaller.

Jag bet ihop och knatade på men hittade aldrig flowet eller glädjen och när jag kommit ungefär halvvägs åkte spyan som en Yo-Yo i halsen. Jag hade innan start bestämt mej för att jag skulle bryta loppet om jag spydde eller fick frossa pga värmen så jag hade inte så mycket val än att börja gå. Jag fick revidera om min plan till plan B vilket bara var att överleva och ta mej i mål. Så jag sprang tills jag nästan spydde och sen fick jag gå tills det la sej. Så höll jag på större delen av loppet. Kan inte säga att jag tyckte att det var ett fantastiskt lopp och jag hade fullt upp med att ta mej runt så har ärligt talat inte upplevt loppet alls.

Väl i mål var jag mer lättad än nöjd och jag var så ledsen och frustrerad på mej själv att jag inte klarat av loppet bättre. Men det la sej efter en stund och jag insåg att jag hade tagit mej runt ett marathon i 30 graders värme, med puls som en kolibri och illamående under mer än halva loppet. Sak samma vad tiden var. Jag hade gjort det, foten gjorde inte ont! Jag var tillbaka!! Mindre än ett år från min skada var jag tillbaka och sprang marathon helt smärtfritt!

Jag slet som ett djur under sommaren, med inspirationen, mot värmen och nötte mil efter mil.

Valde att springa morgonrundor på Hofsnäs med kaffe paus på bryggan och ett bad för att svalka kroppen. Åt kopiösa mängder vattenmelon och badade varje dag.

I augusti sprang jag Prinsen Minne i Halmstad med vänner och tog revansch på det loppet med från 2017 då jag sprang det med en ond fot. Denna gången var det ett upplevelselopp och jag njöt verkligen av att få jogga längs med havet och hänga med mina vänner.

Jag bestämde mej för att testa ett marathon till under hösten och klurade på att ställa upp i Mariestad. Men tre dagar innan loppet nöp det till i min hälsena och den svullnade upp och det gick inte att springa en meter så det blev att hoppa den planen och gå till naprapaten istället för chockvåg och återigen någon vecka löpvila.

Men hade ett lopp till inplanerat i kalendern och det var Palma Halvmaraton i oktober och det skulle jag springa med min älskling. Han hade fått startplatsen av mej i födelsedagspresent och vad passar bättre än att kombinera semester och lopp tillsammans med kärleken på hösten. Att vi dessutom skulle få med kompisar från Finland gjorde bara resan ännu bättre.

Ett jättefint lopp med konstiga vätskestationer senare så var vi i mål och kunde fortsätta att njuta av vår lilla minisemester. God mat, fina vänner och solsken.

Efter Palma hade jag egentligen inga mer mål för året men någonstans längst in skavde det en liten önskan om att testa 6-timmars igen. Fast jag inte känt av foten på nästan ett år så rehabsprang jag fortfarande i mitt huvud. Klarade jag av ett ultra så fanns det inget mer att skylla på.

Så jag anmälde mej, sprang och överträffade mina egna förväntningar med både bra känsla genom loppet och ett distansrekord. Du kan läsa om loppet här.

Nu var jag glad, nöjd och hade överträffat mina mål för 2018. Revanschen på foten var total! Nu skulle jag inte springa mer lopp under året utan börja klura på vad jag var sugen på till nästa år. Det var det jag trodde iallafall. Fram till Therese lurade med mej till Växjö och Personliga Rekordens Tävling i december. Jag valde att inte springa ett 6-timmars lopp igen uran valde bebisloppet på den tävligen och sprang bara 3 timmar. Men jag är glad att jag hängde med. Inte bara för att jag råkade springa hem en vinst utan mest för att jag älskar att få ta del av kärleken som finns till löpning i ultravärlden. Glädjen, vänskapen, peppen och smärtan. Kämparglöden, respekten och upplevelsen. Jag sprang inget ultra men jag njöt av alla timmar jag fick vara med dessa krigare.

Med det sagt! Tack 2018! Tack för att du låtit mej få komma tillbaka till löpningen igen. Tack för att jag fått kriga och kämpa. Tack för att jag fått uppleva medgång och motgång. Tack för alla mil, för alla tårar, för alla skratt. Tack för alla timmar jag fått tillbringa utomhus, ensam med mina tankar, tillsammans med mina vänner.

Tack och hejdå! Och välkommen 2019!