Första Advent

Godkväll i stugorna,

Som jag har längtat till första advent. Efter novembers gråhet har jag verkligen längtat efter ljus, stjärnor och glöggdoft.

Att toppa det hela med att det är minusgrader, snö och frostglittrande träd gör att det är svårt att inte älska advent och jultider.

Det har till och med gått så långt att jag pysslat ihop en liten krans att ha på dörren. Det var längesedan jag pysslade så det blev en enkel sak med en stålbas, mjuk-en och sammetsband.

Dessutom har jag myst runt på Kransmossen tillsammans med Tess. Knarr under fötterna, en andedräkt som ryker och solen som gör att frosten glittrar. Det är verkligen något speciellt med att springa när det är kallt ute. Jag ÄLSKAR det!

Nu myser vi med en kopp ( japp, kopp ) glögg, det mjuka ljuset från adventsstjärnorna och ser hur det första adventsljuset brinner.

Jag hoppas att du haft en riktigt mysig helg!

Morot och Halloumibiffar med rostad potatis och Ajvaryoghurt

Förra veckan la jag ut en bild på min insta-story på just denna rätten och receptförfrågningarna haglade in. Lika bra att dela med mej då tänker jag. Och tyvärr är det inte jag som hittat på receptet, utan det kommer från denna grymma kokbok!

Morot och Halloumibiffar ca 4 portioner

3-4 morötter

250 g halloumi

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

1 röd chili

Persilja

2 ägg

1 1/2 dl pankoströbröd

20 g solrosfrön

Salt och peppar

Rapsolja att steka i

Rostad Potatis

800 g fast potatis

Olivolja

Flingsalt

Svartpeppar

( jag hade lite röd chili med)

Ajvaryoghurt

1 dl turkisk yoghurt

4 msk mild ajvar

1/2 kruka mynta

Salt och svartpeppar

Gör så här

• Rosta potatis, sätt ugnen på 225 grader. Skala potatisen och dela den i klyftor. Lägg på en plåt med bakplåtspapper och vänd runt i olivolja salt och peppar. Rosta i 25 minuter.

• Skala och riv morötterna grovt, riv halloumi. Skala och finhacka lök och vitlök. Även chili och persilja.

• Blanda ihop ägg, pankoströbröd, solrosfrön, salt och peppar i en stor skål.

• Vänd ner grönsakerna och osten i smeten. Forma till biffar och stek på medelhög värme i rapsolja till de fått fin färg.

• Ajvaryoghurten blandar du ihop med yoghur och ajvar. Finhacka myntan och vänd ner. Smaka av med salt och peppar.

Visste du att solrosfrön innehåller mycket protein? Ca 23 gram per 100 gram samt att de har relativt låg miljöpåverkan. Winwin liksom!

Hoppas det smakar!

Reflektioner i ett grått november

Nepal har varit fantastiskt! Inte bara för den fantastiska naturen utan för att jag under tiden jag vandrat haft massor av tid att reflektera över livet, vad jag vill, vad som är viktigt.

Jag har varit hemma en vecka nu och börjar trilla in i vardagslunken igen. Men jag vill inte riktigt släppa in vardagen helt. Jag. Vill känna friheten, enkelheten i livet och glädjen i det lilla. Jag vill fortsätta att utveckla min förmåga att uppskatta livet och att leva i nuet. Det är en av de saker jag reflekterat över under resan. Hur skruvat vårt samhälle är och hur mycket vi ska ha när det enda som egentligen betyder något är väldigt enkelt. Kärlek, familj, vänner, tak över huvudet och mat på bordet.

Jag älskar mitt jobb, men det är inte mitt allt. Jag behövde inte en massa nya fina saker för att känna lycka. Jag har en familj som är fantastisk! En blondin som är retsam och snäll, två blonda bonusungar som snart växer om mej båda två och lämnar mej kortast i familjen. Vänner som jag kan skratta och gråta med. Vad mer behöver man?

Jag vill börja förenkla mitt liv ytterligare, inte plocka på mej saker som tar tid.

Under de dagar jag vandrade hade jag inte tillgång till internet. Det fanns möjlighet men jag valde att inte köpa Wi-Fi och vet ni? Jag saknade det inte ett enda dugg. Istället använde jag min tid till att se mej omkring, prata med folk och spela yatzy. På hemmaplan behöver jag visserligen internet för att kunna sköta mitt jobb, men jag ska bli ännu bättre på att umgås när jag träffar mina vänner, se vad som finns runtomkring mej och sluta stirra så förbenat in i telefonen.

Jag vill vara utomhus med, få återupptäcka min kreativa sida och leva med alla sinnen.

Det och lite till har jag klurar på mellan bergen i Nepal. Och för det säger jag ”dahnyabad” Tack! Tack för att jag fick tänka och känna.

Namaste Nepal och på återseende!

Nepal del 3 – Trekking in Himalaya

Äntligen var det dax för det som för mej ( utöver att sej Mt Everest), var det jag längtat efter. Att få vandra i Himalaya. Att få röra mej i magisk natur och få se bergen sträcka sina vita toppar upp mot himlen. Lycklig och förväntansfull studsade jag in i bussen som skulle ta oss mot bergen och vår startpunkt, Nagapul.

Maken till bussfärd har jag då aldrig varit med om! Lisebergs åkattraktioner kan slänga sej i väggen. Här snackar vi nervkittlande, skräckinjagande, skumpig, upplevd tyngdlöshet tvära kast och utsikt från hög och brant vy! Herregud!!!

Första dagens vandring gick mest på en grusväg och stekande solsken. Vi kan säga att det var hot,hot, hot men någonstans glömde man bort det när vi rörde oss över hängbroar och genom risfält där vi såg hur människorna slog riset för hand.

Här slår bönderna riset för hand!

Efter 5 timmar var vi framme vid vårt första läger, Tikedunga där vi bodde i en lodge som låg fint vid et vattenfall. Dock sov nog ingen jättebra första natten. Dessutom vaknade flera av oss av ett avgrundsvrål mitt i natten. Jag är fortfarande fullt övertyga om att det var Yeti, Snömannen som vrålade i bergen, men guiderna försökte övertala oss om att det var ett rådjur! Pyttsan säger jag! Det var Mr Yeti himself!

Peder och Sara på trappan till vårt boende nära där Snömannen vrålade

Andra dagen fick vi stifta bekantskapen med de oändliga trappstegen! Jag visste att det skulle vara många men herreminje vad vi fick trampa. Så med pulsen i halsgropen och stumma ben tog vi oss sakta framåt. Och helt plötsligt skymtade vi de vita bergen, Himalaya here I come! Att få äta lunch med Machhapuchhare, Fishtale, det heliga berget som inte får bestigas, var ljuvligt!

Vi slog läger i Ghorepani och laddade för morgondagen med en spektakulär vy från restaurangen i lodgen. Bergen glödde i solnedgången.

Fem ringde klockan på morgonen och tjugo minuter senare satte vår guide Tuk upp ett rasande tempo mot Poon Hill, där vi skulle möta solen tillsammans med bergen. Vi var något skräckslagna över tempot han satte så jag borrade bara ner huvudet och tänkte ”ett, två- trampa på” Kroppen var inte riktigt vaken och beredd på att göra 400 höjdmeter på 30 min just uppkliven från sängen men O’boy om det var värt det!!! Vilken magisk start på dagen! Om någon frågar hur många bilder man kan ta på bergen och solen så är svaret- oändligt många! Jag hade kunnat vara där i timmar!

Wow-effekten!

Med frukost i magen började vi sedan röra oss ner genom rhododendronskogen, snirklade oss runt små vattenfall och njöt av all grönska och att se bergen i bakgrunden.

I Tadepani vaknade vi ännu en gång tidigt för att se solen stiga upp över bergstoppar. Det är verkligen helt fantastiskt och bergen glöder! Jag som inte är en morgonpigg människa njöt av varenda sekund. Det är något speciellt med att möta solen!

En kortare vandring och vi stannade till i byn Ghandrunk som är en gammal by i bergen där vi gick på sightseeing och njöt av utsikten och tog en tidig kväll.

Sista dagen gick mest i nedförsbacke och med tanke på det, fullt fokus på vart vi satte fötterna på de ojämna stenarna. Med det sagt så kom det helt plötsligt flygandes en liten pojke i kanske åttaårsåldern, full fart nedför i för flip-flops! Där gick vi och stapplade och han rusande förbi i ett halsbrytande tempo! Vi bara stirrade chockat på dammolnet efter honom.

En av höjdpunkterna var även att vi stannade till hemma hos en av bärarna. Bikash bor i bergen och på vägen ner stannade vi hos hans mamma som bjöd på te och apelsiner.

Med bergen i ryggen vinkade jag farväl till Himalaya, tog den sista vandringen tillbaka till Nayapul och med en sista hissnande bussfärd ner för berget var vi återigen tillbaka i Pokhara.

Vätskepaus
Makalösa vyer
Första glimten av Himalaya!
Bergen glöder! Detta var vår utsikt från restaurangen
Godmorgon!
Det är som i en saga!
Helt klart nöjd tjej!
Bästa Maria!
På väg tillbaka!
Hejdå bergen!

Nepal del 2 – Pokhara och Powerwomen!

Dagen efter Mount Everest-äventyret var det dags att flyga till Pokhara, som skulle vara våran startpunkt för vår vandring.

I nepalesisk anda var vi givetvis försenade och med över en timme extra på flygplatsen kom vi äntligen iväg på dem 23 minuter långa flygfärden från Katmandu till Pokhara. Och denna gången var det ingen som hade missat passet!

Pokhara är en mycket lugnare stad än Katmandu som ligger vackert vid en sjö. När Katmandu är en kakafoni av ljud- tutande bilar, motorer som varvar, moppar som puttrar och människor som tjattrar, är Pokhara betydligt mer ”västerländskt” på ett sätt. Det finns trottoarer, trafiken är inte lika kaotisk, det är renare och framförallt kändes luften mycket renare. Pokhara är en riktig charmig stad inbäddad mellan bergen och vid foten av en sjö.

Lakeside i Pokhara
Så vackert med sjön och bergen

Vid 16:00 var det ”trekking-möte” med företaget som skulle leda oss under vandringen 3 Sisters Adventure Trekking, ett fantastiskt företag som startats av tre systrar. Jag älskar det de har gjort i syfte för att stärka och utbilda kvinnor i Nepal. De har haft en tuff tid och jobbat i rejäl motvind då kvinnor har en lägre status i Nepal. Dessa tre power-kvinnorna har gett flera lågutbildade kvinnor en chans till arbete, utbildning och utveckling! Jag är glad att Rosa Bussarna väljer att arbeta med ett sådan företag. Det är så viktigt för mej att stärka kvinnors rättigheter i samhället!

Vi fick även träffa och hälsa på våra bärare och vi blev nog alla lite tagna över hur små och unga många av dem var. Med då företaget har en policy av att de måste ha fyllt 18 år för att jobba hos dem kändes det tryggt att de inte var barnarbetare iallafall. Vi hälsade och smålog mot varandra och jag såg fram emot att få prata med dem mer under vandringen.

Foto från 3 Sisters Adventure Trekking

Vid 18 var det välkomstmiddag nepaleslisk-style och vi fick ytterligare en gång stifta bekantskap med vår favoriträtt Dal Baht och en väldigt spännande efterrätt gjord på mandelmjölk och socker. Supersöt, ganska god och med världens konstigaste konsistens. Tänk riktigt torr fyllningsmassa, du vet det där gula man har i väggarna. Fast supergod!

Dal Baht- ris, linser och potatis
Utsikt från hotellet
Utsikt över Pokhara
Med min alldeles egna powerwoman, Sara

Nepal- del 1, Mount Everest, apor och begravningar

Jag sitter hemma i soffan med en kopp kaffe och försöker sätta ord på den fantastiska resa jag och Sara just kommit hem ifrån. En resa vi sett fram emot i ett år, en resa som har varit magisk på så många sätt.

För mej var det första resan med Rosa Bussarna, men Sara har rest med dem flera gånger och jag måste börja att säga att det var så bra att åka med dem! Enkelt, mycket aktiviteter men även egentid, vilket passar mej perfekt. Dessutom känns det som man kommer lite närmare verklighetens Nepal fast vi är turister. Vi har inte bott på lyxiga hotell hela tiden, vi har sett hur folket bor i bergen och vi har haft möjlighet att prata och umgås med lokalbefolkningen. Visst har vi varit riktiga turister men vi har även fått se verkligheten. Att få prata med lokalbefolkningen och höra hur de lever sitt liv. Att få se hur stolta de är över sitt land, hur de bara vill leva i fred och i samklang med människor och natur och hur ledsna de är över korruptionen som regeringen står för. Hur de saknar den gamla kungen som de respekterade högt och hur nyfikna de är på hur vi lever. För mej var det en av höjdpunkterna att hänga med våra bärare, att få prata med dem, eller att åka taxi med pratsamma chaufförer som pratade om allt som händer i landet, på gott och ont.

Och inte att förglömma, fascinationen över hur deras trafiksystem fungerar, bilar, bussar, moppar och människor i ett enda virrvarr. En massa tutande människor som inte verkar ha några regler men ändå såg vi inte en enda olycka eller arga miner. Det nepalesiska elsystemet lämnar också många frågetecken, hur tusan funkar det? Ett enda virrvarr och trassel av kablar som går härs och tvärs och hänger ner överallt.

Smala trånga gator i Katmandu

Turist i katmandu

Efter en lång flygresa mötte vi upp resten av gruppen och blev skjutsade till vårt hotell Holy Himalaya som ligger i stadsdelen Thamel, ett livligt område med smala gränder, fullfart på trafiken, små butiker och mängder av människor.

På kvällen var det dax för välkomstmiddag och vi blev serverade traditionell nepalesisk mat, bland annat Dal Bath som vi under vandringen åt typ dagligen, och fick se uppträdanden av traditionella danser.

Andra dagen blev vi upplockade av en buss och en briljant guide, Dev, som tog oss runt på en riktig turist-tur runt Katmandu. Utöver att vi fick se fina ställen var Dev riktigt bra som guide och pekade ut spännande saker och berättade om hur vardagen ser ut i Katmandu.

Vi började med ett besök på Monkey Temple, eller Swayambhunath Stupa som det heter på nepalesiska. Ett mycket gammalt buddhistiskt område med en berömd stupa ( den vita byggnaden ) olika tempel och mycket att titta på. Och givetvis som namnet antyder, en hel del apor!

Sara framför stupan i Monkey Temple
Bönerullarna som gick runt hela området. Visst är de vackra?
En av de många aporna

Efter det satte vi oss i bussen igen och åkte över floden till Patan, den tredje största staden i Nepal och tog ett besök på Dunbar Square. Ett gammalt område som betytt mycket för buddhismen och som nu mer är klassat som ett världsarv av UNESCO. Fantastiska byggnader, makalös arkitektur och extremt mycket att titta på.

Dunbar Square, Patan
Alltså byggnaderna!!!
Jag blev kompis med en farbror på ett tempel som visade mej runt och förklarade.

Efter lunchen i Patan åkte vill tillbaka till Katmandu och besökte Pashupatinath Temple, ett av de viktigaste hinduiska templen i Nepal. Väl på plats fick vi bevittna hinduiska begravningar där de brände de döda kropparna på bål och svepte sedan ner askan i floden, som är en biflod till Gangnes och på så sätt helig. Att bevittna hur de bar fram kroppar, la dem på bålet och sedan tände eld var både makabert och fascinerande. I våra ögon ganska obehagligt men samtidigt helt naturligt. Vi kremerar ju med kroppar, men inte så publikt. Det var ändå intressant att höra om hur deras traditioner går till och hur de ser på att en kropp som ” brinner snabbt ” tillhörde en god människa medan en kropp som tog längre tid tillhörde en mindre god människa.

Hinduisk kremering
Heliga män, gick bra att fotograferas med dem mot pengar.

Mount Everest

Den 6/11 var det dags! Jag skulle äntligen få se henne! Universums Moder. När klockan ringde 4:40 gick det förvånansvärt lätt att komma upp ur sängen och trots kaffe- och frukostbrist studsade jag glatt in i bussen som tog oss till flygplatsen där vi ganska omgående stötte på patrull. Passen, ingen av oss hade tänkt på att ta med oss passen då detta var en ordnad resa, men efter många om och med, insamlade körkort, mailade passkopior och glatt humör löste sej allt och vi kom iväg lagom till när solen började kika fram genom dimman som täckte Katmandu. Efter ca 30 minuter fick vi äntligen syn på dem, de snötäckta bergen, jorden jättar, några av de högsta topparna och sen, äntligen, skymtade hon! Sagarmatha, Himmelens huvud, mitt drömberg, Mount Everest! Lyckopirr spred sej genom hela min kropp när jag äntligen fick se henne där hon sträckte sej mot solen 8848 m upp i luften. Givetvis hade jag velat se henne på närmare håll, men jag är så lycklig över att jag sett världens högsta berg. Dessutom i perfekt väder, solsken och helt klar sikt. Efter att cirkulerat ett tag så vände planet tillbaka och vi skålade i bubbel. Glada nöjda tog sedan Sara och jag en lugn dag i Katmandu och började ladda för resans stora äventyr, vandringen.

Mount Everest, toppen till vänster. den högra är Lhotse, 8516 möh

Våga dröm!

Året var 1997 och jag lyssnade på en föreläsning med Göran Kropp. Lyssnade hur han cyklade till Nepal, klättrade upp för Mount Everest och cyklade hem. Där och då föddes en dröm. Jag vill också resa till Nepal. Jag vill se världens högsta berg. Jag vill få röra mej i Himalaya, träffa sherpas, andas luften, komma närmare himlen.

Nu står jag här. Med ryggsäcken packad, passet i högsta hugg och med det bästa sällskapet jag kan tänka mej! Jag är redo! Redo att ta mej an min dröm, mitt äventyr!

Att äntligen vara på väg till Nepal känns helt overkligt. Det är inte som vilken resa som helst. Det är en upplevelse jag möter med öppet hjärta och med inga förväntningar mer än att få röra mej i sagolik natur. Jag ser fram emot att få leva, känna och bara vara i nuet. Att inte vara online, stressad eller på väg någonstans i tanken. Jag ser med nyfikenhet fram emot att få träffa och se den nepalesiska kulturen, maten, stämningen och att få möta mitt resesällskap.

När Sara ringde mej för strax över ett år sedan och frågade mej om jag ville åka med henne till Nepal via Rosa bussarna hann jag inte ens tänka efter innan jag svarade JA. Så instinktiv och från hjärtat var mitt svar. Ingen tvekan, let’s do this!

Att åka med Rosa Bussarna är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Förvisso kommer vi inte att åka buss men att få resa med den arrangören känns spännande och jag är otroligt nyfiken på vad mer för folk som är med på resan.

Jag har jobbat som en tok den sista tiden eftersom jag kommer vara borta i två veckor och har även gjort valet att inte studera resrutten allt för mycket. Jag vet att vi kommer till Katmandu och sen ska vidare till Pokhara innan vi ska vandra i bergen. Men jag ser fram emot att möta dagen som ett blankt papper, att inte ha full koll, att få bli överraskad!

Sen är det ju som så att man inte kan åka till Nepal utan att faktiskt se världens högsta berg. Nej, vi ska inte försöka klättra upp för det, och nej, vi ska inte heller gå till basecamp men vi ska flyga dit och se Himmelens Huvud eller Universum Moder som hon också kallas, the Queen, Mount Everest

Så med en av de finaste människor jag vet vid min sida så är jag mer än redo! Nu lever vi livet, landar i nuet, närmar oss himlen och nu rockar vi vårt efterlängtade äventyr!

Och ta mej tusan… man blir ALDRIG för gammal för att drömma ( eller att åka på äventyr). Så dröm, smid planer och längta. Helt plötsligt blir det verklighet!

Jag kan inte önska mej ett bättre sällskap! Min bästa Dude❤️

Fear of the dark?

Det är något som gnager i mej, som stör mej, som gör mej irriterad, frustrerad och ledsen. Det skriker i protest inom mej för att jag känner på detta sättet men likt förbenat finns känslan där.

Känslan av att jag tycker att det är obehagligt att springa ensam i mörker.

Jag hatar att jag inte längre känner mej trygg att springa ensam när det har blivit mörkt. Jag skulle aldrig få för mej att springa ensam på våra fina elljusspår efter mörkret infallit. Och detta gör mej förtvivlad.

Jag är inte mörkrädd men jag har börjat känna mej obehaglig till mods att röra mej ute i vissa områden när det är mörkt. Hade du frågat mej för 10 år sedan hade jag gapskrattat och sagt att jag minnsan har rätt att röra mej fritt överallt och att ingen skrämmer mej.

Jag anser fortfarande att det är min förbannande rättighet att kunna röra mej fritt, men tyvärr upplever jag att samhället har förändrats och att jag hellre tar det säkra före det osäkra och väljer bort att springa själv. För några år sedan fick jag och Camilla ett enormt genomslag på en facebook grupp där man kunde söka efter löparkompisar. Så uppenbarligen är jag inte ensam med att ha den känslan .

Förra hösten sprang jag en slinga efter jobbet, en slinga som jag sprungit så många gånger förr, en slinga som är upplyst. Men, där det är upplyst finns också skuggpartier. Och det enda jag tänkte på när jag sprang var att om någon skulle stå i skuggan så hade jag inte sett den personen förrän jag var just framför den. Och det skrämde mej. Det förtog glädjen med min löpning. Det gjorde att jag sprang och var på min vakt. Och det gjorde att jag valde att inte springa där mer ensam. Med sällskap går det bra, men jag springer gärna inte själv i mörkret längre. Något som jag tidigare uppskattat.

Jag bor förvisso på landet och där blir det att jag får springa i mörker, med pannlampa. Där är jag inte rädd för människor. Där är jag rädd för vildsvin. Det känns som att sannolikheten att någon skulle få för sej att gå ut och ställa sej på något random ställe i skogen i fall att någon eventuellt skulle springa förbi, är betydligt mindre än risken för att någon står i stan på ett elljusspår. Däremot blir jag lite lätt klaustrofobisk med pannlampa, men det kan jag hantera.

Jag vill springa innan jag kommer hem. För att vara tidseffektiv, för att kunna komma hem och vara klar, för att bara få äta och vila när jag kommer hem. Men jag vill inte springa ute ensam. ( kanske i centrala stan, men inte på de slingor som finns) Jag gillar inte att erkänna det, men jag känner mej obehaglig till mods. Jag vill inte kalla det för rädsla för det skrämmer mej, men jag tycker det är otrevligt. Så jag stänger av hjärnan, ställer mej på löpbandet och gör jobbet. Utan riktig lycka, utan att få frisk luft men utan en känsla av att jag måste vara på min vakt.

Så, nu, när mörkret tagit sitt grepp över Sverige, är det snart dax för mej att åter igen bli kompis med löpbandet. Försöka få till lunchlöpningen och njuta av mina långpass på helgen.

Vad är det som har hänt i samhället? Jag vet att jag inte är ensam om dessa känslorna. Varför kan vi inte längre få känna oss trygga? Att vi ska behöva tänka oss för då vi vill träna, må bra, gör mej så ledsen.

Hofsnäs Bootcamp – Rain Edition

Nu kör vi!

Dagen D och utlovat väder- Typ skyfall.

Jag har väderapps-knarkar hela veckan och med skräckslagen blick sett att det ska regna cirka 45 mm under dagen. Jag hade börjat fundera på mobila party-tält, våtdräkt till alla deltagare och eventuellt snorkel.

Men fast vädergudarna var lite sura på oss gav de oss lite dispans. Det vräkte inte ner, det regnade helt moderat och under dagen så klarade vi oss ganska bra. Lite pusslande och trångt då vi improviserade med plats för core/rörlighetspasset inomhus men alla höll god min.

Jag måste lyfta gänget som kom och körde! Alltså vilka solstrålar! Då vädret inte var på sitt bästa humör, sken gänget! Det var inga sura miner och massor av kämparglöd.

David, Madde och jag gjorde vårt bästa för att försöka hålla humöret uppe på deltagarna och de krigade! Med vantar som skvätte vatten, blöta knän och regn i kalufsen men de krigade! Lät benen svida, lyfte vikter de för stunden trodde de inte orkade, klafsade i vatten och bara jobbade på, som maskiner!

Jag vill verkligen tacka alla som var med för att ni höll upp energinivån. Det är inte alltid det lättaste när vädret jobbar emot oss men DUDES ni rockade! Tack för att ni stod ut med att vi pressade, ropade och tjoade på er! Ni körde, grisade på och tvekade aldrig. Det är bannemej mej en lyx att få jobba med detta.

Utsikten är magisk trots regn!

Blöta vantar och glada miner!

David och Madde peppar gänget!
Ben och rumpa i fokus!
Humöret är på topp!
Rumpan ❤️ Miniband
Kläder på tork
Ta iiiii!
Teamwork och vilja!
Fina och välfyllda goodiebags!
Starkaste gänget!

Och ett stort tack till våra sponsorer, Vitamin Well, Seger Europe, Röhnisch och Picadelyför fina goodibags!

FOMO- Fear Of Missing Out

Så många av oss lider av detta. Rädslan för att missa något, att bli utesluten, att inte få vara med.

Det konstanta scrollandet på sociala medier för att inte missa något någon eventuellt kan göra.

Att aldrig tacka nej till någonting av rädsla för att känna sej utanför.

Att ge sej själv ångest över stressen över att kanske missa något viktigt. När det egentligen är det viktigaste i livet som missas… Att leva livet här och nu!

Vi måste verkligen börja se över vad som är viktigt i livet. Sjukskrivningarna för utbrändhet ökar lavinartat, känslan av otillräcklighet finns hos många. När är det läge att börja rensa ut saker som tar energi och ger stress i livet? När är det läge att börja ge dej själv tid och plats och glädje?

Här tipsar jag om tre saker som kan öka ditt välmående och hjälpa dej att se att det är inget viktigt du missar.

•Våga säg NEJ!

Att känna sej tvingad till att säga ja när man egentligen inte vill skapar stress och olust. Det är lättare att ändra sej och säga ja när man har funderat i lugn och ro än att ändra ett ja till ett nej.

•Ta en time-out!

Stanna upp och andas ta mej tusan! Se dej omkring och känn dej nöjd, glad och stolt över var du befinner dej. Jaga inte efter saker du inte behöver. Du måste inte alltid ha mer! Och skit i vad andra har för status och förmågor. Livet är ett äventyr, inte en tävling!!!

•Sluta jämföra dej!

Livet på sociala medier ljuger! Barnen är inte alltid glada, träningen är inte alltid fantastisk och hemmet är inte alltid välstädat! Det är en illusion och du och ditt liv duger precis som det är! Oavsett skittråkigt träningspass, skrikiga ungar och dammråttor under sängen.

Ta dej tid att verkligen umgås och se de som betyder mest i ditt liv och lägg inte så mycket energi på vad andra gör. Det du ser på ytan är oftast bara en fasad som ska hållas.

Du missar inget! Du lever ditt liv! Låt ditt liv bli perfekt för dej!