Sam I Am

Dagen efter Mount Everest-äventyret var det dags att flyga till Pokhara, som skulle vara våran startpunkt för vår vandring.

I nepalesisk anda var vi givetvis försenade och med över en timme extra på flygplatsen kom vi äntligen iväg på dem 23 minuter långa flygfärden från Katmandu till Pokhara. Och denna gången var det ingen som hade missat passet!

Pokhara är en mycket lugnare stad än Katmandu som ligger vackert vid en sjö. När Katmandu är en kakafoni av ljud- tutande bilar, motorer som varvar, moppar som puttrar och människor som tjattrar, är Pokhara betydligt mer ”västerländskt” på ett sätt. Det finns trottoarer, trafiken är inte lika kaotisk, det är renare och framförallt kändes luften mycket renare. Pokhara är en riktig charmig stad inbäddad mellan bergen och vid foten av en sjö.

Vid 16:00 var det ”trekking-möte” med företaget som skulle leda oss under vandringen 3 Sisters Adventure Trekking, ett fantastiskt företag som startats av tre systrar. Jag älskar det de har gjort i syfte för att stärka och utbilda kvinnor i Nepal. De har haft en tuff tid och jobbat i rejäl motvind då kvinnor har en lägre status i Nepal. Dessa tre power-kvinnorna har gett flera lågutbildade kvinnor en chans till arbete, utbildning och utveckling! Jag är glad att Rosa Bussarna väljer att arbeta med ett sådan företag. Det är så viktigt för mej att stärka kvinnors rättigheter i samhället!

Vi fick även träffa och hälsa på våra bärare och vi blev nog alla lite tagna över hur små och unga många av dem var. Med då företaget har en policy av att de måste ha fyllt 18 år för att jobba hos dem kändes det tryggt att de inte var barnarbetare iallafall. Vi hälsade och smålog mot varandra och jag såg fram emot att få prata med dem mer under vandringen.

Vid 18 var det välkomstmiddag nepaleslisk-style och vi fick ytterligare en gång stifta bekantskap med vår favoriträtt Dal Baht och en väldigt spännande efterrätt gjord på mandelmjölk och socker. Supersöt, ganska god och med världens konstigaste konsistens. Tänk riktigt torr fyllningsmassa, du vet det där gula man har i väggarna. Fast supergod!