Sam I Am

Jag har svårt att veta var jag ska börja. Ödmjukheten över att fått ta del av denna resan är stor. Att få vara ledsagare och på så sätt extra ögon åt Åsa som är synskadad har fått mej att än mer uppskatta det vi tar för givet. Vår syn och hur vi inte reflekterar över var vi sätter fötterna.

Vi börjar i juni när jag ser ett inlägg på Facebook om en tjej som söker extra ögon inför Ultra Vasan 45. ”Det har jag aldrig varit förr, det kan bli kul” tänkte mitt spontana huvud och slängde in ett svar.

Några timmar senare fick jag ett meddelande från Åsa och så var det bestämt! Målet är målet! Och i mål ska vi! Dalarna! Here we come! Team Åsam!

Vi tog en kort runda i början av augusti för att säga hej till varandra och springa ett varv på åtta-slingan i Skatås. Och sen var det glada, peppiga (och lite nervösa) meddelanden som svetsade oss samman.

Den 16 augusti plockade jag upp Åsa på Borås Rececentrum och sen hämtade vi upp Tess och Mattias innan vi rattade mot Mora för att hämta nummerlapp, käka pizza och försöka få några timmars sömn. Vår start gick först vid 9:00 i Oxberg, men Therese som spang 90 km startade 5:00 så det var en tidig morgon ( läs mitt i natten) för henne.

8:20 anlände vi till startområdet i Oxberg ( Tack för skjutsen Mattias!) Det obligatoriska toabesöket avklarades och vi hejade och kramade om lite kändisar vi träffade. Någon minut innan 9 gick vi in i startfållan och väntade.

Långsamt rörde vi oss framåt, ingen ide att stressa i starten. Jag försökte guida oss igenom alla människor på bästa sätt. Våra mintgröna tröjor med orden SYNSKADAD och LEDSAGARE på gjorde att många höll ett respektfullt avstånd och inte stressade runt oss.

Vårt första delmål var att komma runt och tillbaka till Oxberg, via Vasslan och Lundbäcksbackarna. Ett rejält knixigt skogsparti med mycket rötter, stenar och knöligheter utmanade men vi tog oss helskodda igenom det och vi fortsatte att mata på. Delmålet Oxberg var inom räckhåll och då kom första belöningen iform av pannkaka! 26 km avklarade. Nu var det nedförsbacke på kilometerskyltarna. Det var ju inte ens en halvmara kvar! Plättlätt.

Vi satte fokus på Eldris. Nu var fokus chips och saltgurka. Och att inte ramla. Regnet hängde i luften och vi trampade på. Utmanande gräsplättar gjorde att vi fick gå emellanåt då det är svårt att guida när man inte riktigt ser vad som är under och vi var överens om att ta det säkra före det osäkra. Underlaget till Eldris var allt från lättlöpt grusväg till mer utmanande väg där tidigare regn gjort djupa fåror i vägen och buckligt och det var ett zigzagande över vägen för att hitta bästa spår. Periodvis sprang och gick vi i gåsamarsch i ytterkant för att klara oss från fåror och åsar. Där man som seende lätt kunde springa blev en utmaning för oss att undvika att trampa snett eller snubbla. Det blev en hel del gång här för att hålla oss på fötterna.

När vi passerat Eldris började det regna rejält. Underlaget förändrades drastiskt till gegga, mojsigt och fullt med stora vattenpölar. Fötterna gled hit och dit och vi höll på att sätta oss några gånger men höll oss på fötterna. Periodvis tittade jag på vägen och funderade på hur i helsike jag skulle få oss förbi mojset utan att vi skulle dratta på rumpan. Men med många skratt och gott humör tuffade vi på.

Enkelsiffriga kilometerskyltar började dyka upp och vi tjoade glatt när vi passerade dem. Nu var det seriös nedräkning och vi började förbereda oss mentalt på slutspurten in i Mora!

Auklandbron! Oh Yeah! Vi tjoade och fnittrade glatt! Dyngsura och skrattande svängde vi in på de sista 700 meter asfalt innan mål!

Jag tjoade ” Åsa! Du är så jävla bra” och vi ökade farten de sista metrarna! Och där är vi i mål!!! Glada, stolta och sjukt nöjda kramade vi om varandra innan vi fick våra välförtjänta medaljer runt halsen och fick hämta ut våra efterlängtade finisher t-shirts.

Att få uppleva detta med Åsa har varit fantastiskt! Hennes humör sviktade aldrig. Hon tjoade och pratade med typ ALLA i spåret och peppade de som sprang förbi. Många av våra medlöpare tjoade och peppade och det var inga sura miner när vi någon gång saktade in flödet för att kunna ta oss förbi hinder. Kärlek, ödmjukhet och en gemensam upplevelse förenar i spåret!

Så TACK Åsa för att jag fick göra detta härliga äventyr med dej! Jag njöt varenda sekund av det! Ditt mod ( bara att lita på mej) din glädje, dina härliga kommentarer… Jag kommer ha med mej detta resten av livet!

Jag har sagt det för och jag säger det igen…

Löpning är ta mej tusan magisk!