Race Report Borås 6-timmars

Då var det dags! Dagen D. Årets stollaprov. Dagen då jag skulle springa sex timmar runt en sjö. Loppet som man blir idiotförklarad över och ingen förstår.

Det var dags för Borås 6-timmars.

Jag vill verkligen börja med att tacka alla som varit där för mej under dagen. Både mina fina löparkompisar, grymmaste langarna, coach Kalle, teamie Madde, min familj och alla grymma som high fivade, gjorde vågen och peppade längs med banan. Ni gav så mycket energi!

Klockan åtta mötte jag upp med Camilla och Daniel för samåkning till loppet. Daniel som är en superduktig springalångtochfort löpare skulle med springa och Camilla var med som support.

Vi kom till starten vid Byttorps IP och gick för att hämta våra nummerlappar. Utanför sprang vi på Skruven som skulle hjälpa mej med energin och Therese, ultradrottningen. Många kramar senare och med nummer 14 i högsta hugg så kånkade jag ner min plastback med kläder och energi till den plats vi skulle slå upp vårt ”energiläger”

fullsizerender-1
Skruven och Camilla

Jag snackade ihop mej med Skruven om vilken typ av energi jag ville ha och sen var det bara att börja ladda för start. Tjoade på människor från klubben. Peppade ihop med Therese och Karolina som anslutit.

img_3722
Skruven och Karolina förbereder energi
fullsizerender-3
Therese och jag innan start

Det blev dags att dra sej mot startområdet. Vi trängdes på den smala grusvägen och stämningen var nervös och förväntansfull. Vi sjöng för ett födelsedagsbarn. Kramade om Camilla och Skruven. Karolina och jag bestämde oss för att hålla ihop så långe det gick.

Trettio sekunder kvar till start. Önskade Therese lycka till. Karolina vid min sida. Femton sekunder kvar. Sneglade på Karro och flinade. Det är nu det börjar. Startskottet går och raden av löpare börjar trampa framåt. Sex timmar ska avklaras.

Min plan för loppet var att hålla ett jämnt och stabilt tempo. Första delmålet var att springa hela maratondistansen. Jag har gjort maraton tidigare men aldrig orkat springa hela vägen. Karro och jag tuffade på och jag fick hela tiden slänga ett öga på klockan för att ha koll på att vi inte ökade farten för mycket. Det är väldigt lätt att springa på i början när man känner sej pigg och stark men nu skulle vi ju hålla länge.

Första timmen gick som en dans och jag och Karro små-snackade oss igenom den och kände oss starka. En halvtimme till gick och jag började få kramp och ont i magen men det gick fortfarande bra. Daniel varvade och tjoade på oss. Två timmar in i loppet kände vi oss fortfarande starka men min mage bråkade rejält och jag tystnade lite för att fokusera bort smärtan. Förmodligen reagerade magen på sportdrycken som jag inte är van att dricka.

Glada miner på mej och Karro

Fick rejäl pepp av min kollega Maddes femåriga dotter som glittrade kärlek och high fivade, ropade att jag var bäst och ville springa med.

Vid 27 km släppt Karro mej och jag tuffade på själv. Kroppen kändes fortfarande stark men nu började jag må rejält illa. Jag ville inte längre ha min sportdryck då det blev värre av den. Madde ropade till mej att jag behövde salt och vid nästa passering så serverade Skruven en saltbomb till mej. Jag svepte den och höll på att få upp allt igen. Undrade i mitt stilla sinne om han försökte förgifta mej men stack iväg igen. Efter en stund så lugnade illamåendet sej en aning och det gick lite lättare igen en stund.

Saltbomb

Jag såg nog lite sammanbiten ut här för när jag passerade nästa gång undrade Camilla om jag behövde skäll eller kärlek. Jag muttrade nått om att jag klarade mej som det var och pinnade på. Fyra timmar närmade sej och Kalle ropade att det bara var fyra varv kvar till maraton. Nu var främsta målet att inte gå och att inte spy innan maratondistansen. Kroppen kändes fortfarande stark men fick plocka på pannbenet för att inte ge efter för illamåendet. När det var två varv kvar stod Therese vid energibordet och hade det tufft. Vi slog följe en bit, peppade varandra och sedan susade hon iväg.

Ett och ett halvt varv kvar till maraton och då hittade jag Karro igen. Tack och lov kände jag. Jag behövde verkligen support då jag svalde illamåendet och bara såg fram emot att få kräkas.

Äntligen maraton och jag rusade åt sidan för att hulka. Kalle kom med vatten och sa att jag fortfarande såg stark ut. Hade inga planer på att bryta men bestämde att ta det lite lugnare nu och tillåta mej att gå lite. Jag pratade lite med Madde som påminde om att det är ok att vara trött men att jag måste få i mej salt för att dämpa illamåendet. Jag gick bort till Skruven, tömde ena skon på grus och fick lite öl och Coca Cola vilket var ljuvligt. Sen var det dags att fortsätta. Pinnade på mot nästa delmål som var 50 km. Tittade på klockan och insåg att det var lugnt. Nu tillät jag mej att gå korta sträckor, ge mej lite mer tid till att heja på mina medtävlanden och njuta av att jag gjort min näst bästa maratontid.

Det är bara en och en halv timme kvar. Tömde nästa sko, fick en till saltbomb med efterföljande kväljning och tuffade vidare.

Fem timmar passerat och jag hör hur Kalle ropar till mej att det kommer bli distansrekord för mej. Tittar på klockan och inser att jag bara behöver springa tre varv till för att klara det och jag har runt 40 minuter på mej att lösa det. Kör lite peptalk med Skruven och ger mej av igen. Det SKA gå! Nu börjar musklerna bli rejält mosiga dock och jag får lov att gå lite mer än jag önskar men håller mej i rörelse och, hejar på folk och sätter upp delmål. Tre lyktstolpar gå och sen springa igen. Jag och en kille växeldrog ett varv och peppade varandra.

Två varv kvar, kriga på, ett varv kvar! Det går! Passerade och leendet spred sej i ansiktet. Jag har fortfarande tid kvar och ger mej ut på ett varv till. Jag hör hur Madde vrålar efter mej att det är vara till att skita i att jag är trött! Det är bara att köra. Det är nästan så att jag kan klara ett varv till om jag kämpar. Jag biter ihop och försöker ignorera benen som vill gå. 10 minuter kvar. Tempot funkar! Fem minuter! Kramp vid knät. Gå tre steg! Ropar till en kille som fortfarande springer att det bara är fem kvar. Biter ihop och springer igen. Tre minuter kvar. Svajar i knät och går några steg. Blir omsprungen av en klubbkamrat som skriker till mej att nu kör du Samantha, det är så lite kvar!

Jag försöker hänga på henne så gott jag kan. 50 sekunder. Sista svängen. Bit ihop! Nu ser jag tälten. Jag ökar allt jag kan. Varje steg räknas. Slutskottet går och jag slänger min vattenflaska på marken för att markera var jag stannade. Jag var så nära att hinna ett varv till! Går lite fram och tillbaka för att inte få kramp i benen. Sneglar på klockan 56,96 km.

Kalle kommer med hamburgare och en kram. Strax efter kommer Magnus och Lilleman. Jag får en puss och vatten och sen fortsätter de att dela ut vatten till övriga. Jag tittar på klockan igen. Kan det ha blivit 57 km? Torra kläder levereras av Skruven tillsammans med en öl. Hur god kan en öl egentligen bli? Jag är så himla nöjd med min känsla där jag står. Känner mej stark och stolt. Jag väntar på att bli kontrollmätt, får min efterlängtade medalj och ser hur Therese kommer mot mej. Vi kramas och äntligen kommer hjulet och jag kan gå tillbaka. Där möts jag av min släkt som varit och hejat på mej. Ännu mer kramar och en extra medalj i choklad. Och saltlakrits i mängder. Min fina kollega Madde är kvar och vi kramas och jag är så glad för hennes pepp. Det är så mycket glädje och kärlek i målområdet. Karro har med slagit distansrekord och jag är så sjukt stolt över henne.

Älskade medalj

Vi gjorde det! Vi höll igång i sex timmar runt Kolbränningen. Vi är så himla grymma!

Det blev tillslut 57,296 km, en femtonde plats bland damerna och seger i min åldersgrupp. Det ni! Det trodde jag inte när jag startade.

Men inget av detta hade fungerat utan all kärlek och support längs med vägen. Bästa coach Kalle. Grymmaste Skruven och Camilla som funnits där hela dagen bara för oss. Toppenkollegan Madde som trycker på de rätta knapparna. Mina grymma löparkompisar. Älskade familjen. Och tävlingsledningen och funktionärerna. Ni fantastiska som dök upp längs med banan och spred energi och glädje, det betyder så mycket! Och tack för all pepp på sociala medier. TACK TACK TACK! Utan er är jag ingenting.

Nu är det lite välförtjänt vila och energipåfyllning som gäller. Vårda en tå och njuta av att min kropp är så rackarns stark!

Bildbomb nedanför!

img_3739
Anton

img_3785
Daniel

13 reaktioner till “Race Report Borås 6-timmars

  1. Wow! Ni borde fått mycket störra medaljer, typ stora grytlock i guld, efter en sådan bedrift!
    Jag har aldrig sprungit, och kommer troligen aldrig, i närheten av sådan distanser men tycker det är jätteroligt att läsa om andras lopp 🙂

    Gilla

Lämna ett svar till Tuula Fernandez Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s